Månad: september 2010

Jante vs Ödmjukheten

Fjärde dagen med flunsan börjar Prinsesspartiet bli lite filosofisk…
Som danskonstnär är jag van vid att min kropp gör som jag vill. Den böjer sig, sträcker på sig, vrider, vänder och bänder sig för att jag ska få min vilja igenom. Oftast utan att jag behöver tänka alltför mycket på vad den ska göra. Med influensan galopperande i immunförsvaret och värk i hela kroppen börjar jag få en försmak av hur det är att åldras och se hur kroppen som en gång var stark och duglig sakta bryts ner. Oavsett hur högt vi flyger eller hur mycket vi skryter så är det ändå livet /döden som får sista ordet.
Detta leder mig in på funderingen kring Ödmjukheten och dess onda tvilling Jantelagen.
När jag läser mina bloggarkollegors alster, slås jag av hur oproportionerligt självgoda somliga är. Narcissismen regerar oinskränkt och man undrar hur någon kan vara så blind för det faktum att de flesta som läser måste andas djupt för att stilla kräkreflexen. Inget fel i att ha en god och sund självbild, oh no baby, gör din grej, var stolt över din grej etc etc. Men om man tror att man är bättre än andra, eller att man rent av är lite mer värd än andra, då får man nog se fram emot en ganska ensam framtid. Sure, det finns alltid de som är beredda att bocka och skrapa, men hur kul är det att umgås med dörrmattor?
Jantelagen är Ödmjukhetens antimateria. Man ger gärna ett sken av att vara ödmjuk men i själva verket är väl Jantelagen en variant av arrogans? Jag menar, hela Jantementaliteten andas av självrättfärdighet och know-it-all attityd. Hela syftet med Jante, när Jante talar om sig själv, är att framhäva sitt ego som moraliskt lite bättre. När Jante talar om nån annan är det ofta avundsjukan eller elakheten som ligger bakom.
Men ödmjukheten känner sitt eget värde. Ödmjukheten vet vad hon går för, och vad hon kan. Ödmjukheten skryter inte, men uppskattar det hon har av förstånd och talanger. Ödmjukheten slösar inte, men är generös gentemot sig själv och andra. Ödmjukheten lyssnar till sitt inre och till sina medmänniskor för att leva gott och ärligt.
Ållrajt, det blev liiite cheesy, men jag skyller på alla ipren jag sköljt ner med kaffe senaste dagarna.
Have fun, enjoy the sun
Prinsesspartiet

Take a hint?

Nu kommer jag vara lite politiskt inkorrekt och prata om det där jobbiga..
Min bror Mackan brukar alltid säga att när man snackar med nån, så kan man ganska fort och ganska exakt (?) placera in sig själv i nån sorts rangordning gentemot den man pratar med. Hans teori är att man instinktivt känner om man är värd några ”poäng” mer eller mindre än den andre. Jag har alltid, i egenskap av god humanist med ambition för villkorslös människokärlek, bestämt förnekat att det skulle ligga någon sanning i det. Nu börjar jag dock fundera..
Jag tror vi alla har råkat ut för fenomenet:
En välmenande och uppenbarligen kontaktsökande människa inleder en konversation (eller om man är mindre sofistikerad, skickar en bild av sin snopp alternativt greppar tag om motpartens dito) som man inte är det minsta intresserad av. Man känner instinktivt att vi är ”inte på samma våglängd” vare sig erotiskt, intellektuellt eller känslomässigt. Detta verkar dock inte bekymra uppvaktaren som istället ångar på i ullstrumporna (ångande ull är inte en smickrande doft kan tilläggas) och antingen ignorerar eller komplett missar att man artigt men bestämt försöker avvisa dem, fast på ett omtänksamt sätt så att ingen ska behöva tappa ansiktet.
Missförstå mig rätt, jag tycker att alla människor är fina och perfekta precis som de är, jag försöker att inte döma nån sålänge de håller sitt för sig själva och inte utsätter andra för obehag. Däremot måste jag inte vara intim eller regelbundet bästis med alla jag möter.
Enter QX (och ett förvånande stort antal irl-situationer)
Situationen är förutsägbar och besvärande: Någon som uppenbarligen inte förstår ens humor, vokabulär eller känner av subtila signaler, skickar ett meddelande och sen är det omöjligt att bli av med dem. Man försöker verka ointresserad (Fast ändå liksom lite artigt, man vill ju inte vara otrevlig), man försöker att inte ställa motfrågor eller använda flirty smilies etc etc, allt i förhoppningen att motparten ska inse att vi är inte en match made in heaven.
Efter några veckor av sporadiska halvhjärtade artigheter försvinner de ur ens liv och in-korg, man drar en lättnadens suck och slappnar av.
Bara för att några månader senare öppna ett meddelande från, den nyss så bekvämt avslutade, kontakten.
Nu frågar jag er:
Hur tusan säger man
utan att vara omotiverat otrevlig?
För man är ju liksom ingen elak jävel…

Så var det dags att tackla den så kallade ”manligheten”

 
Dag tre, in bed with influensan, blir jag genusförkämpe, och undrar lite över det kryptiska (och paradoxala) uttrycket ”Killar som är Killar”.
Jag har just nu privilegiet att få undervisa barn i värdegrundsfrågor genom dans och kreativ rörelse. En viktig del i arbetet är att förmedla till dem att de duger precis som de är och att de ska försöka acceptera andras olikheter/ konstigheter oavsett om det är nationell härkomst, kulturella/religiösa uttryck, kön, bakgrund etc. Kort sagt, loads of fun for everyone!
Eftersom barnen redan efter några gånger har hajjat vad det handlar om, blir jag besviken och lite kräkfärdig när jag ser den gedigna genuscementeringen i övriga delar av samhället. Jag ryser varje gång jag hör en välmenande man säga att han har kontakt med sina kvinnliga sidor, eller om en kvinna är i kontakt med sin inre man. WTF pratar de om?!?!
Jag är mycket nyfiken på om de kan peka ut gränsen i deras inre som skiljer av den inre mannen från den inre kvinnan. Är det månne ett fysiskt membran i hjärnan som skiljer maskulint från feminint? Kanske handlar det om någon sorts universell personlighetsklyvning? Problemet gissar jag, är att vi har könsbestämt vissa egenskaper. Det är kulturellt ”manligt” att uppvisa signaler i form av gester, ordval och beteenden. Och dito för kvinnor. Vi glömmer genast att dessa egenskaper följer ett mode (det var tex extremt manligt att gråta under 1500-1700talen).
Så för att komma till slutklämmen:
Det handlar om fetishism!
Könsrollerna, med tillhörande karaktäristika, har förvandlats till en erotisk fetish, där personen försvinner och man bara ser stereotypen. Sexlivet funkar så bra så bra till dess stereotypen tröttnar på att uppbära älskarens fantasier och faktiskt visar sig vara en människa.
Då går oftast ridån ner, ljuset släcks och publiken går hem.
Så de som säger att de bara gillar ”killar som är killar”, säger egentligen att de skiter i sina potentiella älskares ev själsliv och personlighet = 95% av killarna surfar vidare!
Grattis till singelskapet
Prinsesspartiet

Jippie mitt första digg! :)

Någon har diggat min blogg alltså vet jag att jag finns! 🙂
Tummen upp för mig, dig och alla vi känner!
21 Salut från Prinsesspartiet

Hostan, Snuvan och Raggsockan presents:

INFLUENSAN!!
(Snart i ett immunsystem nära Dig…)
Dag två hemma ifrån jobbet.
Tjocka ulltröjan på, raggsockorna håller varsamt mina kalla små fossingar, och kashmirsjalen är nogsamt virad några varv kring min ömmande hals. Här är det alltså ganska mycket ull på en och samma gång, och det får mig att tänka på ordet Helylle.
 fitta, fitta, fitta, fitta, kuk, kuk, knulla, bög, runka, hångla
Jag blir ibland beskylld för att vara präktig och lite sådär duktig. Man tycker att jag ger ett intryck av att vara ordentlig, stabil, ansvarstagande osv osv. Och det är ju goda egenskaper så jag kan ju inte gnälla, men så var det ju detta med självinsikten som alltid hoppar fram och spökar. Jag vet att även om jag sköter mitt jobb och är välartikulerad i mina kontakter med kollegor och studenter så står disken lik förbannat och väntar när jag kommer hem. Fönstren blev nog putsade (håll för ögonen nu lilla mamma för du kommer skämmas om du läser detta) för ett år sedan och jag missade senaste tvätt-tiden och är nu inne på måste-bära-fula-kallingarna-tiden då de är de enda som är rena.
Men, Badrummet är rätt okej, liksom köket. Fairtrade/kravmärkta kaffet i min kopp smakar utmärkt för både smaklökarna och samvetet. Källsorteringen sköts fläckfritt och jag är en expert på att blanda High Street Fashion med second hand.
Kort sagt, jag väljer mina strider. Om bara det viktigaste är i ordning så gör det inget om morgonens grötgryta inte blir diskad förrän kl 7 på kvällen, eller att det ligger lite damm i hörnen. Att veta vad man tycker är viktigast, och inrätta sitt liv efter det, innebär mer tid för att leva 🙂
Vad är viktigast för dig?
Prinsesspartiet mönstrar av för den här gången

Vad är det med alla dessa Prinsar?

Idag är jag sjuk och hemma från jobbet och vad passar då bättre än att slösa bort lite extra tid på Internetdejting? Med kaffekoppen i högsta hugg och c-vitaminbruset inom räckhåll surfar jag genom sida efter sida med potential Mr Rights… ..or so they claim.
 fitta, fitta, fitta, fitta, kuk, kuk, knulla, bög, runka, hångla
Alltså, alla skriver ju på sina profiler att de är trevliga, roliga, smarta, snygga (ibland finns det bildbevis och ibland ska vi bara tro dem på deras ord) och alldeles underbara. QX är alltså ett nät-community som är helt överbefolkat av mer eller mindre perfekta killar som, trots att de uppfyller alla krav i alla kategorier, ändå är singlar. Man kan ju tycka att åtminstone Någon skulle knipa det där ärkehugget som bara går runt och väntar på att bli plockad?
Prinsesspartiet (i egenskap av hobbypsykolog) tror att problemet är iallafall tvåfaldigt:
1) De självutnämnda hunkarna VÄNTAR på den berömde (men sällan skådade) riddaren på vit springare. Han ska ju komma en dag, det utlovas i alla sagoböcker och hollywoodfilmer, så det är bara att sätta på kaffet, ta fram kanelbullarna och ta på sig snyggaste kallingarna så man är beredd.
2) Alla hunkarna SKRÄMMER BORT potentiella friare genom att försöka verka svårflörtade i sin presstext, genom att framställa sig själva som o t r o l i g t intressanta och äventyrliga eller genom att ha bilder av (er)kända hunkar i sina fotoalbum och skriva ”mums” under bilden. (Det sistanämnda är ganska korkat då de flesta som har ett uns självinsikt inte skulle jämföra sig med Brad Pitt och alltså genast surfar vidare)
Prinsesspartiet har ingen lösning på problemet med det överväldigande antalet perfekta singelkillar, utom möjligen att de skulle prova på att stänga av datorn, och träffa nån i verkliga livet. Fast det är klart, det kan ju vara lite skrämmande.
Fråga inte för vem bröllopsklockan klämtar… Den klämtar iallafall inte för dig!

Blogg-ångest?

Hur ofta ska man egentligen uppdatera bloggen?
Man kan ju liksom känna lite blogg-ångest för att man inte rapporterar tillräckligt ofta om ens, förmodat underbara, liv.
Är det så att bloggkollegor världen runt har lite för mycket tid och lite för lite att göra? Är de lite duktigare än de flesta på att skarva ihop en bra historia, eller kanske de på allvar tror att man vill läsa ännu ett inlägg utan narrativ riktning eller dramatisk substans? I don’t know, men det är lite av att sticka ut hakan när man börjar blogga. Vi hivar liksom herr Jante över bord och antar att alla är intresserade av våra vardagliga små öden och äventyr.
 fitta, fitta, fitta, fitta, kuk, kuk, knulla, bög, runka, hångla
Iallafall så blir bloggen lite av en terapeutisk slasktratt… eller kanske en litterär variant av fläskkorv? Man slänger i lite av varje och hoppas att läsaren sväljer utan att titta så noga på innehållet?
Håll till godo
Kram från Prinsesspartiet!

Bland taskmörtar och glitterprinsessor

Igår hade jag och mina kollegor repetitioner inför en föreställning som vi arbetar med. Med väskan full av vattenflaskor, raggsockar, uppvärmningskläder, frukt och nötter; och med hågen full av glädje och inspiration (well nja kanske aningens överdrift), klev jag in på en av Dansskolorna i Karlstad.
Detta lokala Dansens Tempel, fullt av rosaglittriga fyraåringar med siktet inställt på Kungliga Svenska Balettskolan om sisådär 12 år, eller blonderade fjortisar med en attityd som luktar läppglans, MTV och lite för mycket maskara, är en institution som manglat fram massor av dansare under åren. Här har många av oss börjat sin karriär med svett, gråt, och dansglädje, och det är alltid en intressant upplevelse att som ”färdig” dansare kliva in i atmosfären och insupa lukten av konkurrens och drömmen om en scenisk karriär.
Anyway, vart jag vill komma är min fundering kring varför folk är så taskiga mot varandra? Jag kan som exempel referera till det dansanta mikrokosmoset ovan. Titta snett, väsa fram förolämpningar ur mungipan, peka, skratta eller hitta på rykten är lika vanligt i denna miljö som i övriga världen. Okej, de flesta av taskmörtarna är mellan 4 och 16 men hur kommer det sig att vi som förenas av ett intresse, som valt samma medium (kroppen) som vårt kommunikationsmedel, inte kan vara lite sjyssta och generösa mot varandra?
Jag tror att det oftast är rädslan och avundsjukan som får oss att säga eller göra det där som vi egentligen vet att vi inte borde. Rädslan att gå miste om en möjlighet, rädslan att nån annan har lite roligare, rädslan att man inte duger som man är osv. MEN så finns det faktiskt också ren och skär illvilja!
Det är lätt att av vana snacka lite skit eller i smyg glädjas åt någon annans misslyckande, fast varje gång jag råkat falla i fällan har jag känt mig lite smutsig lite ovärdig.
Fenomenet ovan saknas inte i den underbara ”Bögvärlden”, trots att vi borde bekräfta och stärka varandra. Jag tänker lova mig själv att jag inte ska vara omotiverat elak, ägna mig åt skvaller eller skadeglädje. För min skull och för mina medmänniskor 🙂
Tack goe herrn

Jag föddes i ett annat land (Valet 2010)

Jag föddes i ett land där alla var välkomna, där alla var betydelsefulla, där alla var fria att ha en andlig eller politisk övertygelse. I mitt land kunde en ensamstående fyrabarnsmor ha råd att ha hela tänder, de som var sjuka fick hjälp och vård. De som inte kunde eller fick arbeta fick stöd tills de kom på fötter.
Därför ser jag med stor sorg på mitt land, när jag vaknar upp dagen efter val och inser att var 20:e människa i mitt land inte vill att alla ska ha samma värde och möjligheter. Var 20:e människa i det här landet tycker inte att jag ska ha rätt att uttrycka min kärlek till en annan man eller att jag ska få möjlighet att få samma rättsliga och sociala erkännande som en relation mellan man och kvinna.
I det här nya landet som jag plötsligt befinner mig i, kan ett parti med renodlat och uttalat hatiskt budskap gömma sig bakom en tunn fernissa av ord och välpressade kostymer. I det här nya landet håller alla goda människor käften och låter historien upprepa sig igen. Jag känner inte igen mitt Sverige. Jag känner mig som en främling i mitt eget land när jag ser hur mina grannar och kollegor röstar på Ondskan.
Det är nu, mer än någonsin, mitt i den mörkaste timmen som vi alla måste välja: människokärlek och förbrödning?
eller hatet och främlingskapet?
 fitta, fitta, fitta, fitta, kuk, kuk, knulla, bög, runka, hångla
Jag väljer att älska min nästa, vad väljer du?
Om shanti

© 2017

Tema av Anders NorenUpp ↑

error: Content is protected !!