Jag föddes i ett land där alla var välkomna, där alla var betydelsefulla, där alla var fria att ha en andlig eller politisk övertygelse. I mitt land kunde en ensamstående fyrabarnsmor ha råd att ha hela tänder, de som var sjuka fick hjälp och vård. De som inte kunde eller fick arbeta fick stöd tills de kom på fötter.
Därför ser jag med stor sorg på mitt land, när jag vaknar upp dagen efter val och inser att var 20:e människa i mitt land inte vill att alla ska ha samma värde och möjligheter. Var 20:e människa i det här landet tycker inte att jag ska ha rätt att uttrycka min kärlek till en annan man eller att jag ska få möjlighet att få samma rättsliga och sociala erkännande som en relation mellan man och kvinna.
I det här nya landet som jag plötsligt befinner mig i, kan ett parti med renodlat och uttalat hatiskt budskap gömma sig bakom en tunn fernissa av ord och välpressade kostymer. I det här nya landet håller alla goda människor käften och låter historien upprepa sig igen. Jag känner inte igen mitt Sverige. Jag känner mig som en främling i mitt eget land när jag ser hur mina grannar och kollegor röstar på Ondskan.
Det är nu, mer än någonsin, mitt i den mörkaste timmen som vi alla måste välja: människokärlek och förbrödning?
eller hatet och främlingskapet?
 fitta, fitta, fitta, fitta, kuk, kuk, knulla, bög, runka, hångla
Jag väljer att älska min nästa, vad väljer du?
Om shanti