Igår hade jag och mina kollegor repetitioner inför en föreställning som vi arbetar med. Med väskan full av vattenflaskor, raggsockar, uppvärmningskläder, frukt och nötter; och med hågen full av glädje och inspiration (well nja kanske aningens överdrift), klev jag in på en av Dansskolorna i Karlstad.
Detta lokala Dansens Tempel, fullt av rosaglittriga fyraåringar med siktet inställt på Kungliga Svenska Balettskolan om sisådär 12 år, eller blonderade fjortisar med en attityd som luktar läppglans, MTV och lite för mycket maskara, är en institution som manglat fram massor av dansare under åren. Här har många av oss börjat sin karriär med svett, gråt, och dansglädje, och det är alltid en intressant upplevelse att som ”färdig” dansare kliva in i atmosfären och insupa lukten av konkurrens och drömmen om en scenisk karriär.
Anyway, vart jag vill komma är min fundering kring varför folk är så taskiga mot varandra? Jag kan som exempel referera till det dansanta mikrokosmoset ovan. Titta snett, väsa fram förolämpningar ur mungipan, peka, skratta eller hitta på rykten är lika vanligt i denna miljö som i övriga världen. Okej, de flesta av taskmörtarna är mellan 4 och 16 men hur kommer det sig att vi som förenas av ett intresse, som valt samma medium (kroppen) som vårt kommunikationsmedel, inte kan vara lite sjyssta och generösa mot varandra?
Jag tror att det oftast är rädslan och avundsjukan som får oss att säga eller göra det där som vi egentligen vet att vi inte borde. Rädslan att gå miste om en möjlighet, rädslan att nån annan har lite roligare, rädslan att man inte duger som man är osv. MEN så finns det faktiskt också ren och skär illvilja!
Det är lätt att av vana snacka lite skit eller i smyg glädjas åt någon annans misslyckande, fast varje gång jag råkat falla i fällan har jag känt mig lite smutsig lite ovärdig.
Fenomenet ovan saknas inte i den underbara ”Bögvärlden”, trots att vi borde bekräfta och stärka varandra. Jag tänker lova mig själv att jag inte ska vara omotiverat elak, ägna mig åt skvaller eller skadeglädje. För min skull och för mina medmänniskor :)
Tack goe herrn