Nu kommer jag vara lite politiskt inkorrekt och prata om det där jobbiga..
Min bror Mackan brukar alltid säga att när man snackar med nån, så kan man ganska fort och ganska exakt (?) placera in sig själv i nån sorts rangordning gentemot den man pratar med. Hans teori är att man instinktivt känner om man är värd några ”poäng” mer eller mindre än den andre. Jag har alltid, i egenskap av god humanist med ambition för villkorslös människokärlek, bestämt förnekat att det skulle ligga någon sanning i det. Nu börjar jag dock fundera..
Jag tror vi alla har råkat ut för fenomenet:
En välmenande och uppenbarligen kontaktsökande människa inleder en konversation (eller om man är mindre sofistikerad, skickar en bild av sin snopp alternativt greppar tag om motpartens dito) som man inte är det minsta intresserad av. Man känner instinktivt att vi är ”inte på samma våglängd” vare sig erotiskt, intellektuellt eller känslomässigt. Detta verkar dock inte bekymra uppvaktaren som istället ångar på i ullstrumporna (ångande ull är inte en smickrande doft kan tilläggas) och antingen ignorerar eller komplett missar att man artigt men bestämt försöker avvisa dem, fast på ett omtänksamt sätt så att ingen ska behöva tappa ansiktet.
Missförstå mig rätt, jag tycker att alla människor är fina och perfekta precis som de är, jag försöker att inte döma nån sålänge de håller sitt för sig själva och inte utsätter andra för obehag. Däremot måste jag inte vara intim eller regelbundet bästis med alla jag möter.
Enter QX (och ett förvånande stort antal irl-situationer)
Situationen är förutsägbar och besvärande: Någon som uppenbarligen inte förstår ens humor, vokabulär eller känner av subtila signaler, skickar ett meddelande och sen är det omöjligt att bli av med dem. Man försöker verka ointresserad (Fast ändå liksom lite artigt, man vill ju inte vara otrevlig), man försöker att inte ställa motfrågor eller använda flirty smilies etc etc, allt i förhoppningen att motparten ska inse att vi är inte en match made in heaven.
Efter några veckor av sporadiska halvhjärtade artigheter försvinner de ur ens liv och in-korg, man drar en lättnadens suck och slappnar av.
Bara för att några månader senare öppna ett meddelande från, den nyss så bekvämt avslutade, kontakten.
Nu frågar jag er:
Hur tusan säger man
utan att vara omotiverat otrevlig?
För man är ju liksom ingen elak jävel…