Månad: oktober 2010 (sida 1 av 2)

Pengarna eller Livet? (Akt 1)

Konsten att göra bra val
Hur skapar man sig det liv man vill ha? Hur identifierar jag vad jag behöver för att må bra? Är jag huvudrollen i mitt liv: hjälte? antihjälte? kanske rentav skurken?
Jag vet, det är lite reaktionärt att inte ägna varje vaket ögonblick åt sig själv och sitt, men ibland ägnar jag mig åt det lilla tidsfördrivet att observera andra människor.
Det är ledsamt att se hur en del verkar vara inställda på att ge sig själva ett riktigt kasst liv. Man har varit arbetslös de senaste 3 åren, man vill inte utbilda sig för man är ”skoltrött”, man lånar ständigt pengar av mamma och pappa (gäller då både 18 – 45 åringar) och den enda mat som skyfflas in i gapet är chips och färdigmat för ”det går fortast”. Detta sköljs alltid ner med kopiösa mängder av någon frätande kolsyrad dryck. Trots att man inte ändrar på någon av dessa faktorer i sitt liv infinner sig förvåning när man varje dag blir lite mer deprimerad och rundare om magen.
Man pendlar nu mellan att vara arbetslös och vara sjukskriven pga depression och undrar varför livet är skit på alla sätt. Goda råd från vänner och familj (du kanske skulle hitta en spännande utbildning? Du kanske skulle börja simma lite? Du kanske skulle komma ut och träffa lite folk?) möts med irritation och själv-rättfärdigande eftersom man vet att dessa välmenande små änglar naturligtvis har helt rätt.
Jag har erfarenhet av att livet kan kännas som ett trassel. Ett garnnystan som varit i klorna på en riktigt ful och elak kattunge vars enda mål varit att göra mig ”majorly fucked up”. Ibland har kissekatten lyckats. I dessa situationer har jag upptäckt att det inte spelar så stor roll VAD jag gör men ATT jag gör något. Bara jag drar i trasslet så rör det lite på sig och ger mig mer svängrum.

MEN
Den här bloggens syfte är att observera och inte för att förfasa sig över andra människor, deras liv, deras val. Jag dömer inte eftersom jag inte vet hur det är att befinna sig i någon annans skor, däremot kan jag se tendenser som upprepar sig och göra kopplingen att om jag matar in skit i systemet så blir också produkten prima skit i slutändan.
Undrar just vad någon annan skulle observera om de satte mig under lupp? De skulle säkert ha en hel del att säga om mitt liv också…
Hands up Girlfriend!

Tradera Mera!

Föreställ er scenen:
Väckarklockan ringer, man hasar sig upp och tittar på displayen och ser att den visar 02:35 – PERFEKT!
En trött representant för Prinsesspartiet loggar, med klappande hjärta, in på Tradera och vrider nervöst sina händer medan webläsaren puttrar så sakta så sakta och aldrig verkar komma till skott. Yes Inloggad! Man sitter och uppdaterar sidan ängsligt för att se att ingen lagt ett högre bud på koftan från Junk de Luxe och man erinrar sig den lilla trösterika ramsan ”Gud som haver bögen kär etc..” som man rabblade i barndomen då man behövde ta det lungan.
Man ser att man nästan är i mål, en minut kvar till avslutad auktion, och man har fingret redo att klicka på ett högre bud ifall någon jäkel skulle vara snabbare med avtryckarfingret. Och då KOPPLAS INTERNET NER!!
Vild panik utbryter kl 02:45 och jag försöker snabbt som tusan fixa problemet för att kunna köra skadekontrollen. Sure enough: Murder-Death-Kill (för att citera Demolition Man) någon med spenderbyxorna på har snuvat mig på konfekten i sista sekunden! Jag muttrar (inga böner den här gången) och hasar tillbaka till sängen och ser inte särskilt mycket fram emot att klockan ska ringa 05:45 och det är dags att skutta upp igen.
Jag är en anonym shopoholic med sjukdomsinsikt:
Hej Prinsesspartiet!

Idag knackade katastrofen på dörren

Jag vaknade upp med en vag känsla av obehag. Någonting var inte helt rätt: världen tycktes vara lite mattare i färgerna, alla ljud var lite dämpade och den sedvanliga sprudlande livsglädjen som man alltid förknippar med att kliva upp i svinottan var liksom bortblåst. Det var med en stigande känsla av förfäran eller kanske rentav namnlös fasa som jag öppnade sovrumsdörren och tassade ut i köket.
Kusten verkade vara klar, inga monster på lur under köksbordet, inga psykotiska fans väntade i kylskåpet när jag tog fram frukostäggen.. ..men sen.. ..det är nästan för ohyggligt..  ..jag tar sikte mot kaffebryggaren..
!!!!!!!!KAFFET ÄR SLUT!!!!!!!!!
O M G är världens understatement när jag upptäcker att jag nu står och vacklar på ruinens brant! Morgonkaffet är min livlina, det är den tunna hinna som håller psykosen borta och skänker min tillvaro mening. What to do?
Jag äter mina kokta ägg under surmulen tystnad samtidigt som jag minns att jag hade nån gäst igår kväll som bjöds på sista kaffet (she will burn in hell!). Apelsinjuicen med alla hurtiga vitaminer har inte samma bekanta bismak av aska nu när jag inte sköljt smaklökarna med en halv kanna kaffe innan. Jag undrar vad mer som kan gå fel. Dagen har ännu inte börjat på allvar så det finns säkert ett helt batteri av otrevligheter runt hörnet nu när jag inte stärkt mig med kaffe.
Dagens första Thumbs-Down går till att glömma att kaffet är slut:

Let's be friends (on FB)

Varje dag gör nån slut med mig
Okej det är inte särskilt dramatiskt eller hjärtskärande, oftast märker jag det inte ens. När man överlevt i den här galna världen lika länge som jag, så är det ofrånkomligt att man lärt känna en veritabel ”bouquet garni” (Fransk kryddblandning) av människor.
En del människor är tillfälliga smakförhöjare i mitt liv, de kommer som en anstormning av de känslomässiga smaklökarna och är sedan borta. Andra människor är beska, friska, söta eller kryddiga, där somliga spottas ut lika fort som jag lärt känna dem, medan somliga andra avnjuts i småtuggor och uppskattande smackljud. Ibland sväljs en särskilt aptitlig kontakt med hull och hår och befordras till en permanent del av mitt känslomässiga näringsintag!
Men varje dag gör någon slut med mig
Jag talar om Facebook förstås.
Med ett färgrikt och äventyrligt förflutet har jag då samlat på mig en ganska stor skara ”vänner” som gärna lägger till mig på FB fastän man tycker att vår vänskap egentligen borde vara preskriberad efter alla år av ickekontakt. Detta till trots blir jag liksom lite löjligt uppspelt varje gång jag har en friendrequest som väntar på att besvaras. Svaret är alltid ja, då jag tycker det är praktiskt att ha folk samlade på samma ställe och vem vet, en dag kanske just den kontakten kan vara användbar för endera parten.
Sen när man har kanske 1100 vänner som bombarderat en med Farmville- och Gangsterwar-requests, eller propagerat för att rädda något utrotningshotat litet kräk i Amazonerna, känns det nästan som en lättnad när man loggar in och ser att antalet vänner sjunkit till 1099.. ..NÅGON har tagit bort mig från sin vänlista?!
Detta innebär alltså 50% lättnad och 50% WTF(!) och en sekunds känsla av att ha blivit dumpad infinner sig innan jag inser att 1099 människor trots allt fortfarande
tycker om mig Glad
Nu har du också chansen att göra slut med mig på facebook!
Din framtida kompis Prinsesspartiet  Glad

Prinsesspartiet borde skaka galler!

Prinsesspartiet, oftast fritt från mode och skvaller!!
När jag började blogga, och ägnade mig åt lite photoshop-knåp för att fixa en header till sidan, tyckte jag att jag valde en mycket klatschig slogan. Orden låg så bra i munnen, det verkade så postmodernistiskt och fint och nästan som om jag hade hört det förut.
Och det visade det sig att jag hade!!
Min fina kompis/väninna/barndomsvän/vapendragare/tonårsfylla-hålla-luggen-från-spyan-bästis Adina har en utmärkt blogg som jag läser titt som tätt och det visade sig att hon som överskrift hade ”Garanterat fritt från mode och inredning”.
URPINSAMT… Idag när jag kikade in på bloggen upptäckte jag att det inte stod med längre, This town isn’t big enough for the two of us verkar det som. Ett enormt Faut Pas från min sida alltså. Tur att Adina är en mild och fin person och inte den hämndlystna skrämmas-med-rättsprocesser-typen…
Om jag startar en annan blogg i framtiden ska jag nog välja nåt mer neutralt som:Prinsesspartiet, Because I’m worth it!
Eller varför inte
”Prinsesspartiet, I’m Loving it”?
Med skammens rodnad på kinderna 😉
Prinsesspartiet

The Selfmade Man

Vad vill du bli när du blir stor lille vän?
När jag var liten ville jag bli arkeolog eller operasångare. Arkeolog försvann från agendan runt -95 men sångare var ganska hugget i sten ända till år 2000 ungefär.
När jag var liten ville mina kompisar bli brandman (eller brandkvinna), bagare, polis, sjuksköterska, lärare eller veterinär. Just veterinär var ganska poppis, iallafall bland tjejerna.
Idag vill alla bli berömda. Ungarna vill bli dokusåpa-kändisar, filmstjärnor, fotomodeller eller kanske rentav gifta upp sig till prins eller prinsessa. Inte så många drömmer längre om att bli sjuksköterska eller bagare iallafall. Problemet i jag-har-rätt-till-samhället är det ständiga antagandet att jag ska bli upptäckt, jag ska få chansen, någon ska ge mig det jag vill ha etc, men inte många inser att det ligger oerhört mycket jobb bakom de flesta ”kändiskarriärer” (nåja kanske inte för att bli doku-kändis). Och väldigt få fattar att there’s no such thing as a free lunch. Jag måste ge för att få. Och jag måste ha nåt att komma med.
Jag kan inte aspirera på att vara någon sorts god förebild, men jag kan definitivt säga att jag själv har flera idoler och att jag i vissa fall försöker modellera mig efter dem. Särskilt intressant är just konceptet om ”The Selfmade Man” (Mannen som skapat sig själv), som på ett fint sätt kan illustreras av den såkallade ”Renässansmänniskan”.
En typisk modern ”Renässansmänniska” är en mångsysslare; kan lite latin till husbehov, kan iallafall byta en propp när elen försvinner, kan dansa vals, kan namnet på de vanligaste stjärnbilderna och trädgårdsväxterna. Hon har dessutom koll på några av de viktigaste kungarna/Drottningarna i Svensk historia, vet var Egypten ligger på ett ungefär, vet hur man uppgraderar till senaste versionen av itunes och kan baka åtminstone ett välsmakande bröd att bjuda sina vänner på. Men viktigast av allt; Renässansmänniskan är NYFIKEN på sina medmänniskor och sin omvärld.
I brist på massa random kunskap kommer man långt med att kunna le, hälsa och säga tack ibland. Viktigast av allt är dock att kunna säga både ja och nej, samt veta när man ska säga det ena eller det andra!
Tack för den här gången från Prinsesspartiet

Och så var det kvällsmyset…

Efter några koppar grönt te och lite meditationsmarathon blir det strax sängen. Men innan dess tänkte jag, till grannarnas förtret, sjunga lilla nattasången. Ikväll blir det ”An Evening Hymn” av Henry Purcell.. Vacker musik, kanske lite väl sakralt (därav den skenheliga blicken, eller om det var nån mindre oskyldig ört i teet som utövade sitt inflytande).
I vilket fall, så är det viktigt att man kan bjussa lite på sig själv. Särskilt idag då man måste vara så himla perfekt och glassig från det att man sig hasar ur sängen till dess man sussar gott i den samma. Konsten att bjuda på sig själv, att vara okej fastän man inte är perfekt, är ett trick som vi skandinaver inte riktigt har lärt oss än. Därför bryter jag isen och bjuder på lite less-than-perfect sång.
Välmenande toner från en trött Prinsessa:

God Natt önskar Prinsesspartiet 🙂

Nu har det hänt!!

När jag tittade ut genom fönstret nu på morgonen såg jag, inte att Marsianerna landat eller att någon klätt in hela kvarteret i rosa fluff, men att FROSTEN har kommit.
Jag är verkligen INTE en vintermänniska. Och när jag skriver det menar jagVERKLIGEN INTE en vintermänniska. Tomtar, snöbollskrig, julklappar, skidåkning etc är inte min kopp te med ens en ynka promille.
Men, när vintern kryper på får man göra det bästa av situationen. Man måste bli bättre på att ta hand om sig. Äta bra, sova bra, röra på sig, bädda in sina sinnen i ovan nämnda fluff så att man står ut till dess solen blygt kikar fram igen i slutet av februari.
Så vad gör man då när man tittar ut på lördagmorgonen och ser att Ondskan har börjat klättra på fönstret och genom alkemisk konst förvandlat gräsmattan till silver? Jo formeln är enkel:
Till detta lägger vi några minuter av improvisation med dålig upplösning för att dölja påsarna under ögonen och glutenmagen som hänger ovanför byxkanten 😉
Et Voila! Framgångskoncept för välbefinnande som håller i sig resten av dagen!
Prinsesspartiet bugar för den här gången och gör sorti 🙂

När man plötsligt blir vardagskändis

Jag och min väninna spankulerade ner till stan en fredagsförmiddag med hågen inställd på Latte och spana på pojkar. Plötsligt blir vi haffade av en söt journalist-tjej som med andan i halsen utbrister att vi är hennes lifesavers. Jag och fröken Svanlund såg ut som två levande WTF innan journalistan förklarat att hon tvingats ut på stan för att göra ett stilreportage över Karlstadborna. Nu undrade hon om hon kunde få föreviga vår stil (eller brist därpå).
Sagt och gjort: Bilder knäpptes och vi blev ombedda att säga nåt lite klatschigt om vår egen stil och sedan släpptes vi iväg igen. Hela incidenten hade tagit kanske några minuter och när vi gick därifrån funderade jag lite på vad som hade hänt.
Scenariot är nästan klassiskt i sitt upplägg. Man har en typisk ”Bad Hairday” / ”Bad Everythingday” och just som man tänker att kusten är fri, ingen kommer märka att jag är ful om jag går snabbt och ler mycket, så hoppar någon fram ur buskaget och plåtar!!
Now, missförstå mig rätt, jag tycker det är lite kul med uppmärksamhet, varför skulle jag annars göra mig besväret att blogga för mina fem fans (varav mamma är en), men gränsen går vid bildbevis. Jag har alltid prioriterat att vara snäll framför snygg och det framgår sällan på en pixlig bild att man försöker vara en duktig liten buddhist! Anyway, det komiska i situationen är att det verkligen är när man är som minst med på noterna som livet hoppar fram och ropar ”SMILE”!
Så sudda sudda sudda bort din sura min, en dag kan allt detta hända även dig!
Foto: Tina Persson

Jag är ett litet äckel!

Japp en sån där vidrig morgonpigg människa!
Jag går gärna upp på morgonen med ett glatt hurra (nja…) och tar mig an dagen med alla dess kommande små välsignelser och förbannelser. Det är så skönt att sitta med kaffekoppen och bara vänta på att resten av världen ska piggna till och komma ikapp. Den stunden är MIN och den är helig!
Jag försöker ibland unna mig att sova länge, liksom ”sova tills jag vaknar”, men likt förbaskat slår jag upp mina klara små ögon kl 8:30 och undrar vart dagen tog vägen. Jag vet, det är lite vidrigt att hålla på som jag gör. Jag förstår att det är många som irriterar sig på mitt beteende och önskar att jag bara ska gå och dö när jag kommer skuttande med ett melodiskt ”godmorgon”. De resonerar väl att sålänge man är morgonpigg ”in the privacy of one’s home” och inte trycker upp sina rosenkinder och glada humör i ansiktet på folk innan klockan 9 så är det väl okej.
Ja, folk är så fina och toleranta. Sålänge jag ställer upp på att vara osedd och ohörd är jag hur okej som helst! Sålänge jag inte bråkar om att mina nattugglor till medmänniskor skränar hela kvällarna så går det fin-fint. Jag tror jag ska arrangera en AWAKE-festival för att fira min rätt att varje morgon vakna glad och redo att möta den nya dagen! Och tio år senare, med tio festivaler och parader i svinottan under bältet, kanske jag kan låtsas att jag har samma rättigheter och bemöts med samma respekt som nattugglorna.

GOD MORGON från Prinsesspartiet

Äldre inlägg

© 2017

Tema av Anders NorenUpp ↑

error: Content is protected !!