Vad vill du bli när du blir stor lille vän?
När jag var liten ville jag bli arkeolog eller operasångare. Arkeolog försvann från agendan runt -95 men sångare var ganska hugget i sten ända till år 2000 ungefär.
När jag var liten ville mina kompisar bli brandman (eller brandkvinna), bagare, polis, sjuksköterska, lärare eller veterinär. Just veterinär var ganska poppis, iallafall bland tjejerna.
Idag vill alla bli berömda. Ungarna vill bli dokusåpa-kändisar, filmstjärnor, fotomodeller eller kanske rentav gifta upp sig till prins eller prinsessa. Inte så många drömmer längre om att bli sjuksköterska eller bagare iallafall. Problemet i jag-har-rätt-till-samhället är det ständiga antagandet att jag ska bli upptäckt, jag ska få chansen, någon ska ge mig det jag vill ha etc, men inte många inser att det ligger oerhört mycket jobb bakom de flesta ”kändiskarriärer” (nåja kanske inte för att bli doku-kändis). Och väldigt få fattar att there’s no such thing as a free lunch. Jag måste ge för att få. Och jag måste ha nåt att komma med.
Jag kan inte aspirera på att vara någon sorts god förebild, men jag kan definitivt säga att jag själv har flera idoler och att jag i vissa fall försöker modellera mig efter dem. Särskilt intressant är just konceptet om ”The Selfmade Man” (Mannen som skapat sig själv), som på ett fint sätt kan illustreras av den såkallade ”Renässansmänniskan”.
En typisk modern ”Renässansmänniska” är en mångsysslare; kan lite latin till husbehov, kan iallafall byta en propp när elen försvinner, kan dansa vals, kan namnet på de vanligaste stjärnbilderna och trädgårdsväxterna. Hon har dessutom koll på några av de viktigaste kungarna/Drottningarna i Svensk historia, vet var Egypten ligger på ett ungefär, vet hur man uppgraderar till senaste versionen av itunes och kan baka åtminstone ett välsmakande bröd att bjuda sina vänner på. Men viktigast av allt; Renässansmänniskan är NYFIKEN på sina medmänniskor och sin omvärld.
I brist på massa random kunskap kommer man långt med att kunna le, hälsa och säga tack ibland. Viktigast av allt är dock att kunna säga både ja och nej, samt veta när man ska säga det ena eller det andra!
Tack för den här gången från Prinsesspartiet