År 2000 korkade sunda förnuftet upp champagnen så det ekade mellan väggarna. Staten skildes nämligen från Kyrkan:

Missförstå mig rätt, jag GILLAR Svenska Kyrkan och ser mig som stödmedlem genom de futtiga hundringar jag betalar varje år. Detta gör jag av solidaritet eftersom Kyrkan gör gott för många människor i vårt samhälle och för att den, trots allt, höjer en besinningens röst för att värna de mjuka värdena. Jag gillar också riktningen i Svenska Kyrkan på precis de grunder som de mer Hardcore Kristna kritiserar henne för: Man lämnar allt mer dogmens andliga hängsnara till förmån för de existentiella och mystika frågorna. Jag hade kunnat vara en god kristen själv, om det bara inte varit för kravet att tro på Jesus som Guds enfödde son. Där tar förnuftet över och säger ajjabajja. Ännu fler varningsklockor ringer när jag bläddrar igenom Manualen till denna religion och ser alla paradoxer och självmotsägelser. Bibelns huvudperson – Gud – framkallar inga större sympatier heller och jag lägger undan boken och väljer att läsa Narnia istället. Men som sagt Svenska Kyrkan kan jag ändå fördra. Värre då med somliga frikyrkliga samfund som kräver blind lydnad (och 10% av din lön) för att du ska skrivas in i Livets Bok.

Mänskligheten står inför ett kvantum-språng då vi en gång för alla kan kasta av oss de andens ok som många religioner innebär och istället bygga en ljus och fri framtid som baseras på solidaritet och ömsesidighet. Ett första steg var att skilja Kyrkan från Staten.

Därför är det förvånande att ungarna fortfarande tvingas lyssna till Guds ord på skolavslutningen inför sommarlovet. Mikael Oscarsson (KD) är kritisk till att skolverket ”censurerar prästerna” medan Christer Sturmark från Humanisterna vill ge prästen ledigt på skolavslutningen. Trots skilsmässan mellan Moder Svea  och Vite Krist, har dessa båda fortsatt delad vårdnad om din själ. Vill ungarna i vuxen ålder leta upp Gud Fader för att kräva lite svar så är jag inte någon som helst motståndare till det. (Däremot önskar jag dem varmt lycka till, Gud brukar inte ha tid att svara i telefonen.)

Ska skolan baseras på en neutral, humanistisk grund så KAN man inte tvinga ungarna att möta Jesus i liturgiska sammanhang. Detta ska vara en fråga om privat tro och ingenting som skolan ska vara delaktig i. Vi har en stark tradition av att vara i kyrkan i anslutning till skolavslutningar inför längre lov. Det är en vacker och fin tradition och jag är inte förvånad över att folksjälen, i vårt avritualiserade samhälle, suktar efter en ceremoniell inramning. Vi måste dock hitta nya former som inte sjunger Guds lov utan firar livsglädjen och skönheten i livet vi lever nu, samtidigt som de manar till besinning och ansvar för miljöns och medmänniskans skull.

Vi kunde överlåta detta till Humanisterna som ju är ett samfund för dem som tror på Förnuftet och den individuella Människans okränkbara suveränitet. Ett sätt att börja kunde vara att inkludera Humanisternas samhällsnyttiga verksamhet inom ramen för de trossamfund som erhåller statligt stöd.

I en tid då ”Fler tror på Ufon än på Euron” kanske vi trots allt skulle prova att upprätta tempel till den allsmäktige €? Det ger nog i förlängningen större resultat än att besvärja en frånvarande Gud att ingripa för att rädda situationen. Fast jag kom ju på, Mammon har  redan gjort sitt intåg och gudstjänst hålls dagligen i landets viktigaste helgedom.
Nej, säger jag, kasta ut månglarna ur templet och låt istället ett förnuftets tabernakel inredas i Plenisalen så kanske vi har större chans att möta framtiden med tro hopp och kärlek i våra hjärtan.

Må så ske

Frej von Fräähsen