Drömmen om att uppgraderas…

Det är inte riktigt comme-il-faut att snacka klass. Åtminstone inte med dem som är ”bäst” i klassen, det vill säga överklassen. De som ligger pyrt till, de som knegar hårt för att klara hyran eller de som lever på bidrag kan däremot få unna sig att snacka lite skit om de som bor på ”Solsidan”. Och varför ska man inte unna dem det nöjet, det är trots allt inte riktigt rättvist att somliga ska få allt medan somliga andra får leva på bottenskrapet. När glädjebägaren är tömd får man hålla till godo med ”smolket” och hur kul är det att leva ett smolkliv liksom?

Drömmen om la dolce vita – det ljuva livet har alltid gäckat vid horisonten, även om vägen dit har antagit olika skepnader under historien. Under renässansen var det helt legitimt att kicka ut fursten för att ta hens plats och vips så vart man kung. Under 1700 -1800talet var det helt legitimt att åka till Afrika och sno åt sig en plätt jord som man kunde exploatera till bristningsgränsen, och snipp snapp snut så var resurserna slut (för infödingarna, men de fick ju Kristendomen och alfabetet istället så det var idel glada miner ändå när magen kurrade). Under första halvan av 1900talet skulle man arbeta hårt och bygga sig ett hem och en familj, arbetarklassen skulle bildas och förkovra sig och hokus-pokus så vart en arbetarson överläkare.

Idag ska man vara med i en dokusåpa, spela postkodlotteriet eller uppfinna en app till den heliga och allvetande smartphonen. Då blir det Hello Sötebrödsdagar och man är kirrad för livet.

Gemensamt genom tidsåldrarna är väl att drömmen om en bekväm och trygg tillvaro alltid har lockat de skrämda små primater som vi kallar människor. Gemensamt genom tidsåldrarna har väl också varit det hat och den avundsjuka som de mindre lyckligt lottade känner inför sina mer tursamma artfränder. För vi kan inte komma ifrån det djupt orättvisa i ett samhälle som fördelar resurserna så ojuste som vi gör. Klasshatet är måhända osnyggt men det ÄR legitimt.

Personligen har jag haft förmånen att få umgås med människor från både slott och koja. Alltifrån förortens asfaltskungar, till gatans rännstensungar eller högadel. De som varit allra SÄMST, och då menar jag ifråga om beteende och moral, har alltid varit de som varit rikast. För att tillhöra högsta klass så har man påfallande lite av just den varan. Det syns mig som att den yttersta vulgariteten är att anta att man är mer värd för att man äger mer än någon annan. Detta borde, tvärtom, vara någonting skamligt då det ju signalerar att man roffat åt sig massa godsaker på någon annans bekostnad, och dessutom har den usla smaken att skylta med det. Nej, vaska överklassen säger jag…

Adeln är ett kapitel för sig då det ju är en klassresa som väldigt få kan göra idag. Endast kvinnor kan få jobbet och då endast sängvägen (giftermål). En man kan inte giftas in i Adeln utan där gäller det omvända förhållandet, en adlig dam som gifter sig med en ofrälse hoppar automatiskt ner några snäpp i hackordningen. Trist läge.

Som avslutning vill jag säga följande:
Till syvende och sist är det faktiskt skit samma hur mycket pengar du har i madrassen. I slutändan spelar det ingen roll ifall din förfader fick en snygg titel för att han slogs sida vid sida med kungen. Det spelar ingen roll om du är invigd i etikettens högre skola och har klippkort på Nobelfesten. Det som avgör vilken kvalitet du har som människa är huruvida du ”har klass” i ditt bemötande av andra. Noblesse Oblige brukade det ju heta förr – Adelskap förpliktigar. Tillåt mig istället att hitta på ett eget ordspråk:

”Den är ädel, som ädelt gör”.

Eller för att uttrycka sig lite mer popkulturellt: It isn’t rocket science, var bara lite hygglig…

Frej von Fräähsen