Månad: juli 2012 (sida 1 av 2)

Kristet privilegium att förakta på avstånd?

På ledarbloggen i den frikyrkliga tidningen Dagen öppnar Elisabeth Sandlund med orden:

”På 95 mils avstånd från Stockholm konstaterar jag att årets upplaga av Pridefestivalen dragit igång.”

Därefter följer en referens till Annina Rabes inlägg på Svenska Dagbladet, samt till Elisabeths eget inlägg i Dagen för två månader sedan där hon hävdar att Pridefestivalen är ”ologisk och osmaklig”.

De båda damerna irriterar sig på årets Pridekampanj som synts på tunnelbanorna runt om i Stockholm under våren. ”Bli Homo”, ”Bli Bi”, ”Bli Flata” är några av de uppmaningar som fått skribenterna att se rött då de verkar tycka att det är in i märgen kränkande att någon skulle ha synpunkter på deras nuvarande sexualitet. Visst, kampanjen är på skoj men det finns ett djup och ett allvar i den som verkar ha gått dessa moralens förkämpar förbi. I kampanjens flörtiga små slogans, ackompanjerade av fiffiga små grafiska representationer, finns en skarp udd som inte undgår bättre orienterade och, vågar jag påstå, mer begåvade människor.

Många HBTQ-personer tvingas dagligen ljuga om den partner de haft under de senaste 20 åren. Många homosar känner sig tvingade att stå utanför vanlig mänsklig samvaro i vardagen, för man vet inte om det är okej att nämna att man var med sin partner på Kreta i somras utan risk för utfrysning eller annan typ av mobbning. Många HBTQ-personer kommer till Pingstkyrkan eller Frälsningsarmén och blir rådda att ”omvända sig”, kanske med hjälp av förbön eller någon annan vidskepelse. Att dessa övergrepp är i grunden kränkande är nog ingenting som skribenterna Sandlund och Rabe förlorar någon sömn över. Det handlar ju om någon annan. Det handlar inte om dem själva.

Vad Pridekampanjen gjort är att vända på steken och det är uppenbart att det lämnar en besk eftersmak för de som är ”normala”. Uppenbart är också att alla med åtminstone ett rudimentärt väderkorn, kan lukta sig till den skämtsamma tonen i denna kampanj. Därför blir det ytterst genant att dessa elokventa damer väljer (jag antar för sina egna cyniska intressens skull) att tolka kampanjen bokstavligen och (som jag tolkar deras debattinlägg) undra:

”Ja men ni säger ju att ni är födda sådana, nu bevisar ni med er egen kampanj att ni tror att man kan välja sin sexualitet.”

Detta är fulspel av den värsta sorten som demonstrerar att de antingen helt missat poängen eller, det mer obehagliga alternativet, väljer att misstolka för att plocka billiga poäng.

Damernas Slutbetyg på årets Pridekampanj:
Rabe – ”Grund och Förvirrad”
Sandlund – ”Ologisk och Osmaklig”

Elisabeth Sandlund sitter 95 trygga mil bort och menar att människor som under lång tid, dagligen, måste kämpa mot hot om våld eller utfrysning är ”ologiska och osmakliga”. Det tycks mig märkligt att hon och övriga högljudda bibeldunkare unnar sig att sitta på avstånd och förakta, när deras mästare så tydligt visade att det var mitt i smeten, bland syndarna, galningarna (de ”ologiska”) och de orena (”osmakliga”) som han ville verka. Nu vänder jag mig till Dig Elisabeth och lägger ansvaret för HBTQ-personers fortsatta lidande för dina och dina åsiktsfränders fötter: Dina åsikter och ditt förakt upprätthåller det system av förtryck och smärta som dina medmänniskor tvingas utstå. Jag ska be för att Du ska omvända dig. Inte till Homo eller Bi eller Flata men till att följa den väg som din mästare vandrade så föredömligt.

Amen
Frej von Fräähsen

följ mig på twitter

Dolce far niente… får niente

Jag undrar om jag håller på att bli konservativ på gamla dar men inom loppet av sju dagar har jag hållit med Alliansen vid två tillfällen.
Första gången gällde nätverket OFOG och deras, tja ofog, under Prideparaden i Stockholm förr året. Idag är det klippt igen och jag nickar och hummar när jag läser Nyamko Sabunis (FP) debattinlägg på Aftonbladet.

Miljöpartiet föreslog i torsdags att ungdomar som skolkar ska få behålla sitt studiebidrag eftersom de annars kan bli återbetalningsskyldiga och alltså dra till sig Kronofogdens uppmärksamhet. En fin tanke kan tyckas, värna ungdomarna, ge dem inte en skev start etc och så vidare. Men nej, ett konsekvenslösa samhälle där medborgarna avsäger sig allt personligt ansvar i alla lägen kommer ju inte att fungera. Jag är stor tillskyndare av sociala skyddsnät, vi ska ha en stark offentlig sektor i Sverige som tillser att alla får lika möjligheter och att de som är mest utsatta ska få hjälp till självhjälp så att de kan bygga sig ett gott och värdigt liv. Självklart betalar jag skatt med glädje (!) om jag vet att en ensamstående fyrabarnsmor har möjlighet att få nya tänder eftersom hon tappat alla av näringsbrist för att jobba dubbla skift och försörja barnen. Självklart ska barn som är utsatta få hjälp så att de kan känna sig trygga, sedda och respekterade. Men ett samhälle kan inte fungera om en hel generation ungar får lära sig att konsekvent leva över sina tillgångar utan risk för konsekvenser.

Utbildning vidgar din mentala horisont. Utbildning placerar dig i ett historiskt och socialt sammanhang. Utbildning ger dig möjligheten att ta rodret i ditt eget liv och styra skutan som du vill. Hoppar du ur skutan när den sjösatts kommer du inte kunna hålla dig flytande så länge.

Vi måste bli bättre på att uppfostra våra ungar och att ge dem riktiga och användbara verktyg för att de ska kunna växa upp till sjyssta människor och ansvarsfulla individer. Att vara individ och att kunna uttrycka sin unicitet  borde vara en självklarhet för alla på vår jord, dessvärre är det ett stort privilegium som inte alla har rätt eller möjlighet till. Rusta ungdomarna för den verklighet som vi själva blundar för men som kommer att bli akut uppenbart under våra barns och barnbarns livstid: Jorden är ett slutet system med begränsade resurser och vi måste dela med oss till varandra. Sötebrödsdagarna är över, massorna ropar efter bröd medan vi dricker latte och äter cupcakes.

Vi måste helt enkelt bli bättre på att från början lära våra barn att handlingar får konsekvenser, annars kommer vårt samhälle i raskt tempo att Skitstövel-fieras och våra barn blir kompletta egoister som gladeligen säljer våra organ på svarta marknaden så att de kan köpa ännu ett par nya skor. Studiebidrag ska man få för att man studerar, det är samhällets investering i ungdomen, med krav om motprestation i form av delaktighet i samhället. Låt så förbli!

Frej von Fräähsen

följ mig på twitter

Kiv om HIV

Idag vill Jonna Sima, via Aftonbladets ledarsida, att vi ska ändra lagen om informationsplikt för den som har HIV.

I artikeln menar Jonna att den Svenska smittskyddslagen är drakonisk och stigmatiserande och att det inte finns några belägg för att informationsplikten faktiskt hjälper till att minska antalet nysmittade. Lagen, i sin nuvarande form, kräver att den som har HIV eller andra obotliga sjukdomar är skyldig att informera eventuella sexpartners om sin HIV-status. Debattörens analys av läget innebär att många därför väljer att inte testa sig regelbundet för man kan ju inte bli ansvarig för att smitta andra om man själv ”inte vet” att man bär på smittan. Av artikeln framgår också att cirka 500 personer smittas varje år, att huvudparten av dessa är heterosexuella, att man räknar med ett mörkertal på mellan 500-1000 som inte vet om att de är smittade samt att Svenska ungdomar är sämst i Europa på att använda kondom.

Jonna, jag är ledsen att behöva säga detta, men jag tycker du har fel. Jag tycker det är bra att vi har en informationsplikt i Sverige. Jag vet att detta är kontroversiellt och kan anses vara en mindre etisk hållning i ett land som dyrkar individen och hennes okränkbara rättigheter. Jag är själv förkämpe för mänskliga rättigheter, har varit engagerad i RFSL (Riksförbundet för sexuellt likaberättigande) för att arbeta med utanförskapsfrågor MEN jag är inte liberal i betydelsen ”Anything Goes”. Jag är inte en moralisk relativist som menar att alla beteenden som kan förklaras och förstås ska ges legitimitet och utrymme. Somliga beteenden skadar andra – mobbning, våldtäkt, misshandel, mord, rovpropaganda för politiska och religiösa ideologier samt utsätta andra för dödliga eller obehagliga smittor. Dessa beteenden är inte okej och ska inte ges legitimitet.

Tack och lov lever vi inte i ett samhälle som fullt ut anammar Gamla Testamentets stränga och ondskefulla rättsprinciper. Det är ingen som kräver att HIVsmittade ska ringa i klockor och ropa ”oren, oren..” så att vi andra, som fortfarande är ”rena” kan hasta undan i avsky. Däremot är det inte orimligt att man, inför ett intimt möte, lägger korten på bordet så att alla vet vad man har att jobba med. Det är snyggt, det är klass och det är att visa omtanke och ansvar för varandra.

Vi moderna Svenskar är en samling bortskämda hedonister. Vi vill, i allt, äta kakan och ha den kvar och det pratas allt mindre om personligt ansvar om nästan och miljön. Vi är allt mindre benägna att avstå lite av vår makalösa komfort för att  lätta på sopberget eller andras lidande. Även i den här debatten talas det om att gällande lag moraliserar och stigmatiserar den som haft oturen att bli smittad och att det är individens okränkbara rätt att få ligga lite. Men ibland får man en trist deal av livet och då måste man spela spelet med nya regler. Den som blivit rullstolsburen kan inte bara bestämma sig för att nu är det här kränkande (vilket det dessvärre är i vårt land fortfarande då samhället är så extremt anpassat för dem som inte har någon typ av funktionsnedsättning), ”nu tar jag en promenix och köper tidningen”. Detsamma gäller de som råkar i personlig konkurs eller får en hemsk sjukdom. Man får helt enkelt gilla läget och sluta äta hummer respektive inse att nu är det andra regler som gäller.

Ibland får vi en trist deal av livet, det är en del av att vara människa, då ska vi kunna stötta oss på samhället och varandra men också ta ansvar för den nya situationen och försöka bygga oss ett gott liv ändå. Jag förespråkar ett utökat personligt ansvar i nästan alla frågor, varpå jag tycker att man bör berätta för nya partners att man har en sjukdom som potentiellt kan smitta dem. Det är ren och skär hyfs om inte annat.

Fast det verkliga problemet är inte de som redan har smittats. Problemet är att ungarna idag växer upp utan den kunskap som förhindrar smitta. Problemet är att många fortfarande tänker på HIV som Bögsjukan som bara angår ”de där fikusarna”. Rätt väg att gå för att förhindra smitta är att upplysa om risker, konsekvenser och möjliga skydd. I en liberal värld är individens rätt att ”få ligga lite” viktigare än rätten att få den informerade valmöjligheten att avstå. Det tycker jag är skevt.

Frej von Fräähsen

följ mig på twitter

Det har blivit lyxkonsumtion att bo

Jag sitter med frukostkaffet och spanar ut från nionde våningen i huset där jag hyr ett rum. Vackert väder och skön, grön Göteborgsvy utanför fönstret gör att jag känner en förhöjd känsla av livskvalitet så här i morgonstund. Tidningarna rapporterar om bostadsbristen, nej bostadskrisen, som blir akut i storstäderna i landet trots febrilt nybygge.
Problemet: Ungdomar har inte råd att bo då hyrorna är för höga.

Jag kanske är aningens reaktionär och kanske även en smula naiv men jag trodde någonstans att Staten skulle ta sitt ansvar att skydda medborgarna från rovkapitalisterna. Istället för nybyggen är trenden att bygga skrytbyggen som man kan ta hutlöst betalt för. Alla bekvämligheter och finesser ska vara på plats i nya lyan redan från början så att kräsna (och välbärgade) hyresgäster vill flytta in. Nya hyresrätter i Stockholm ligger på en snitthyra på 11540 kronor per månad och att detta är ohållbart borde vara uppenbart för varje rätt-tänkande individ. Alldenstund som hyrorna knappast någonsin kommer att sänkas utan snarare, i takt med ett stegrande profitsug, höjas ad infinitum.

Folk har inte råd att bo.
Detta betyder att en allt ökande del av befolkningen inte får basala trygghetsbehov tillgodosedda i vårt land. Privata intressen köper upp mark som de sedan bygger nytt och dyrt på för att göra sig en nätt förtjänst. Missförstå mig rätt, jag tycker att man för all del ska kunna tjäna pengar på det man gör MEN vår tilltro till marknadens förmåga att sätta rättvisa priser fördunklar vårt omdöme något. Kalla den Marknaden, Mammon eller Himlajorden om du vill (för dem som äger och säljer vill säga) men hur vi än ser på detta system så innebär det ett övergrepp.

I Svenska Dagbladet börjar jag läsa en mening:

”Statistik från exploateringskontoret…”

Jag upplever ett kort ögonblick av stolthet och glädje, Sverige kanske inte är så berusat av materialism och cyniska egenintressen? Tänk att det finns ett kontor som reglerar rovkapitalisternas exploatering av sina arma (bostadslösa) medmänniskor! Men nej, såklart inte, resten av meningen låter mig förstå att exploateringskontoret inte handlar om att värna medborgarens rättigheter och trygghet utan hur mark ska avsättas och var man får bygga.

Eva Franchell skriver i Aftonbladet:

Bostaden är ingen rättighet längre, utan en vara på en marknad och till de som inte har råd rekommenderar bostads­minister Stefan Attefall inne­boende. Nog för att vi är på väg mot det gamla klassamhället, men de svartklädda änkorna som hyrde ut rum finns inte längre.”

Moderaternas svar på problemet är alltså en nostalgisk återblick till början av 1900-talets statarlängor. Tio personer bor gemensamt i en bostad på två rum och sover skavfötters i skift för att alla ska få chansen att sova lite innan man springer iväg, hukande, bockande och skrapande för att släpa in den inkomst som hyran sedan sväljer lejonparten av.
Snyggt jobbat Moderaterna!

Nu är ju inte Moderaterna särskilt kända för sin översvallanda människokärlek eller omtanke om sin nästa, men jag vill ändå uppmana dessa våra makthavare att inrätta ”Exploateringskontor” i alla städer. Låt dessa kontor kontinuerligt se över, och reglera, hyror och bostadspriser så att folk har råd att leva. Det finns väl för sjutton en anständighetens gräns för vad folk ska tvingas betala?

Om inte annat kan jag rekommendera att man åker till IKEA och köper sig ett hem i form av två papplådor av märket Jättene:
Dessa kan ställas på en trevlig adress, är lätta att packa ihop och för en växande familj kan moduler läggas till i form av nya lådor. Enkelt, bekvämt och billigt – så som bostäder borde vara…

Frej von Fräähsen

följ mig på twitter

Ofog ilsknar till över Stolta Militärer

Japp, det handlar om Pride-festivalen: Älskad, hatad, utskälld och missförstådd.

Det anti-militaristiska nätverket Ofog skrev 24/7 en apologi för sina handlingar vid förra årets Pride, då man bland annat höll upp pratbubblor med kränkande text framför de militärer som deltog i paraden. Ofog menar att det ofta är militärmakten som är det största hotet mot HBTQ-befolkningen i mindre upplysta länder, då det är militären som trakasserar minoriteterna på uppdrag av regimen. Nätverket Ofog vill därför att försvarsmakten ska bannlysas från att delta i Pride-festligheterna som ju firar individuell frihet och rätten att uttrycka sin unika identitet. Man kan läsa artikeln i Aftonbladet här.

Idag skriver försvarsutskottets vice ordförande Cecilia Widegren (M) i sin replik i samma tidning:

”Som Försvarsutskottets vice ordförande tillika alliansgruppledare vill jag ge mitt fulla stöd till den personal i Försvarsmakten, Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, MSB, Kustbevakningen och andra totalförsvarsmyndigheter som väljer att delta i Pride. För mig är det en självklarhet att myndigheternas personal ska få uttrycka sina åsikter för öppenhet, acceptans och lika behandling på sina arbetsplatser och i samhället i stort utan att bli behäftade med andra åsikter än just dessa. Det är vad Pride borde handla om och det är demokrati. Alla är lika värda!”

Personligen är jag en Hippie. Rakt igenom och ända in i märgen. Jag bryr mig om miljön, jag bryr mig om djuren, jag bryr mig om medmänniskan och jag vill aktivt verka för att alla ska ha det minst lika bra som jag själv, eller bättre. Jag vet, detta räknas av många som obegripligt ”flum”, men det skiter jag i för jag bara är sån. En Hippie alltså. Därför är det med en viss irriterad förvåning som jag finner att jag håller med Widegren angående försvarsmaktens medverkan i Prideparaden.

I en bättre värld skulle inte försvarsmakten behövas och svärd (samt tyngre artilleri) kunde smidas till plogar i mänsklighetens tjänst men som situationen nu ser ut bedrivs krig och det begås övergrepp på civilbefolkningen i länder världen över. Därför tycker jag det är stort att i landet Sverige kan bögar och flator gå skuldra vid skuldra med militären utan rädsla för kränkningar och våld. Jag tycker det är stort att i landet Sverige kan tjänstgörande personal i Försvarsmakten gå i Prideparaden som stolta HBTQ-personer och som värdiga medborgare. DETTA ska vi fira och inte undergräva.

Jag förstår var nätverket Ofog kommer ifrån, men man bör inte kasta ut babyn med badvattnet. Vi har en unik situation i Sverige med en historiskt sett omatchad frihet där minoriteter i allt större utsträckning skyddas av lagen. Vi ska värna detta och bygga vidare för större förståelse och djupare medkänsla inför framtiden och då är det inte rätt väg att gå att utestänga de som stolt står upp för sig själva i en organisation som traditionellt

”[Byggt] på föreställningar om maskulinitet som kraftfull och agressiv och femininitet som ödmjuk och passiv vilket reproducerar rådande normer om kön som försvårar för hbtq-personer att leva öppna och fria liv.” – Ofog, Aftonbladet 24/7

Prideparaden har blivit skälld för att vara ett snuskjippo eller en ytlig exposé av homovärldens stereotyper. De som åtnjuter det skydd och den relativa friktionsfrihet som det innebär att leva på insidan av normen kan inte förstå det utanförskap och den rädsla som många HBTQ-personer tvingats utstå både under sin uppväxt och vidare som vuxna. Prideparaden innebär att de som tvingats leva på damm och smulor i mörka garderober under långa tider nu får komma ut och andas frisk luft. Självklart blir detta en närmast extatisk högtidsstund för de många som under lång tid förnekats den grundläggande rättigheten att få vara sig själva.

Oavsett vad man tycker om Pride, oavsett om man är homo eller strejt eller tant eller fjant så kan man kanske åtminstone glädja sig över att vi lever i ett land som är så fantastiskt fritt och gott att medborgarna kan ställa till med dylika spektakel utan risk för repressalier. Prideparaden är en karneval, en gränsöverskridande, normsprängande konfetti-bomb av färg, form och lek. Så alla Svenskar: oavsett ursprungsland eller politisk ideologi, passa på att njuta av leken under några dagar för ni kommer att få tillräckligt av grå vardag under resten av året.

Frej von Fräähsen

följ mig på twitter

Har bollen satts i rullning?

Min facebook-granne, tillika initiativtagare till ”Köttfri Måndag”, Jonas Paulsson skriver idag i Svenska Dagbladet:

”I år infaller Nobelfesten på en måndag och vi uppmanar därför Nobelstiftelsen att göra festen i Blå Hallen köttfri…
…Nobelstiftelsen vilar på vetenskap och nu säger vetenskapen att vi måste minska på köttkonsumtionen. Så vår uppmaning till Nobelstiftelsen lyder: Servera köttfritt på Nobelfesten eftersom människor i hela världen inte bara hör det ni säger. De ser också vad ni äter.”

När jag blev vegis för 20 år sedan blev jag bemött med skepsis, och förvånande nog ren och skär elakhet, av de som fortfarande ville sätta tänderna i något rött, dött kött. Dessa karnevorer tyckte jag var en tramsig hippie, särskilt som jag påpekade att jag inte gjorde detta för hälsans skull utan för djuren och naturen. Märkligt nog hade dessa människor bättre kunnat acceptera mina val om de gjordes av egoistiska skäl – hälsan, ekonomin etc. Att känna engagemang för medmänniska och medvarelse var, och är fortfarande, mycket suspekt och ”flumigt”.

I år infaller Nobelfesten på en måndag. Och därför startade jag en kampanj för att uppmana Nobelstiftelsen till en god handling men samtidigt vädja till deras förnuft. Vi ser (fast inte i VÅR del av världen) hur köttproduktionen begår de gräsligaste (ursäkta vitsen, jag är Göteborgare..) miljöbrott för att bereda betesmarker åt köttdjur. Att tänka på mängderna olja som sedan går åt för att transportera till och ifrån slakterierna, ut till konsumenten, får mig att vakna kallsvettig och vildögd. Det är faktiskt dags att minska på köttkonsumtionen för miljön, för nästan, för förnuftet, för framtiden. Det finns kort sagt inga skäl att låta bli. Förhoppningsvis kommer Nobelstiftelsen, så som den synod av sekulärt geni som den representerar, välja ett rationellt och klimatsmart alternativ på menyn: vegetariskt.

Tycker du som jag, att det inte är ”flum” att värna nästan och miljön? Tycker du som jag, att man ibland kan välja på andra grunder än de rent själviska? Skriv då under kampanjen idag:

Köttfri Nobelfest

Är du fortfarande tveksam över sådant här flum så vill jag bara uppmärksamma dessa ord från filosofen Wittgenstein:
”Den som inte fattar varför vi pratar om dessa saker, måste sannerligen uppfatta det vi pratar om som dumheter (Flum)”

Frej von Fräähsen

följ mig på twitter

Dagens ord: "Vårdkund"

Jag läser Ledaren i Dagens Nyheter och tänker att jag inte gillar tonen. Jag gillar den inte alls. Det räcker faktiskt att jag läser rubriken och ser ordet ”vårdkund” så vet jag att skribenten, Hanne Kjöller, och jag aldrig kommer bli vänner.

Att vårdsökande med behov av att någon lyssnar på och läker deras själsliga och kroppsliga tillstånd jämförs med kräsna shoppare tycker jag är magstarkt. Det är osant, oetiskt och osnyggt. För all del, skribenten har en poäng om man betänker  det moraliska haveri som vinstdrivande vård innebär, men att uppfinna ett ord som innebär att du tvingas köpa mänsklig omtanke när du behöver den som mest det är bara gräsligt. Jag drar mig till minnes en lektion i litteraturhistoria som jag närvarade vid i den grå forntiden på 90-talet: ”Jag köpte min kärlek för pengar, för mig fanns ej annat att få”. Dessa ord, från en sjuklig och lite galen poet från ”Skaldernas Landskap” sammanfattar det nutida idealet. Allt kan köpas för pengar. Eller snarare allt kostar pengar.

Hannes artikel handlar om att det är lättvindigt att sjukskriva och att patienterna måste behagas för att återkomma som ”kund”. Hon menar, och kanske med rätta, att i en hårdnande konkurrens ger man patienten det hen vill ha snarare än det som behövs. Vill patienten ha en blindtarmsoperation, för nu är det inne med ett litet ärr på magen? Sure thing, här är fakturan!

Nu tror jag ju inte på allvar att vi är där riktigt än. Men i en tid då vi är allt mer alienerade från våra kroppar och känslor, så till den grad att kropp och knopp reduceras till bara ännu ett problem som måste fixas, är det cyniskt att det finns en lismande och säljande industri som vill förvandla sjukdom till nettovinst.

I Hannes artikel utmålas patienten till en lat och krävande kund som på alla sätt ska strykas medhårs för att vara nöjd med varan och kanske är detta mest av allt ett symptom på den allestädes närvarande ”Marknadens” halvsekel-långa projekt: att förvandla det mänskliga subjektet till konsument? Vi antar rollen av köpare med den vanes självklarhet och eftersom ”kunden alltid har rätt” så accepterar vi inte ett nej för då går vi någon annan stans. Vi har fostrats till goda konsumenter så grundligen att vården/ företagen själva bävar för att uppröra oss. Kanske är detta demokratins onda tvilling? All makt till konsumenterna (Eller de som har råd i alla fall)

Vad vill jag egentligen med dessa osmälta tankar?
Mest av allt vill jag nog bara vädra en frustration som jag känt sista tiden. Mänskligt liv, som borde vara ett vackert, värdigt och spännande äventyr för alla på vår jord, förvandlas till en smutsig skumraskaffär där det gäller att knipa så många poäng som möjligt och att samla på de fräsigaste prylarna.

Livet är inte bara ett jobb som ska göras eller en upplevelse som ska betalas mot faktura. Livet är ett ändligt men oändligt äventyr och din värdighet som människa sträcker sig längre än din kreditvärdighet. Detta oavsett om du är frisk eller sjuk.

Summa att betala:

Frej von Fräähsen

Följ mig på twitter.

Sverigedemokraterna värst för Sverigedemokraterna

Sverigedemokraterna vill bli salongsfähiga. De sätter på sig kostym, putsar språket och framställer sig själva som det självklara alternativet som ska frälsa Svensken från en muslimsk invasion. Tyvärr fungerar inte deras propaganda på normalbegåvade.

Dessa människor som ridit på opportunismens vågor rakt in i maktens salar, syns i media med konsekvent gräsliga uttalanden och allmänt svineri. Nu senast från Almedalsveckan då två SD-politiker, av allt att döma, KISSAT i en säng och på en matta samt askat på golvet. Dessutom syns riksdagsledamöter från partiet yttra sig med ett språk och på en nivå som skulle få en rebellisk tonåring att skämmas. Kent Ekeroth twittrar flitigt och smutsigt, Björn Söder tycker inte om att ”illegala” invandrare som lever i misär, ska få ha rätt till vård. Han verkar föredra att folk ligger och dör runt om i dikena istället:

”Illegala invandrare får nu, efter uppgörelse mellan regeringen och MP, rätt till vård. Svenska skattebetalare får stå för notan!”

Ingen barmhärtig samarit där inte!

Sverigedemokraternas problem är Sverigedemokraterna själva. Man vill framstå som seriösa – ett vettigt alternativ till en politik som svikit massorna. Dessvärre står partiets förtroendevalda i vägen för denna PR-kupp genom att konstant synas i media som barnsliga, sviniga och arroganta. Men försöket till uppsnyggning kanske  ändå är ett berömvärt projekt, om SD verkligen löper linan ut: För enda sättet att förändra folks uppfattning om en, är att i grunden förändras.

Problemet är förstås att om Sverigedemokraterna förändras till goda, ansvarsfulla och medkännande varelser så innebär det slutet för Sverigedemokratin.

Men det kan vi lära oss att leva med!

Frej von Fräähsen

följ mig på twitter

Jag är en Brony!

När det gäller Mode får man alltid minst en andra chans, förutsatt att man är villig att vänta sisådär en 20 år. De där gamla manchesterbrallorna man hasat runt i de senaste decennierna, eller TruckLord-kepan som suttit käckt på svaj på skulten senaste årtiondet kommer förr eller senare att bli inne igen. Det är bara att härda ut, trygg i förvissningen om att en dag kommer din glansperiod tillbaka och du kommer vara frä(äh)sig på nytt när modevärlden och hipsterkidsen återupptäcker just din stil.

För mig tog det nästan 30 år…
Det var tidigt 80-tal och Cyndi Lauper och ”The Pinks” (Sveriges första pojkband) spelade på hög volym på kasettbandspelaren medan jag trånade. Det kan ju ligga nära tillhands att misstänka att föremålen för min fascination var de undersköna grabbarna i The Pinks:

men jag var faktiskt bara typ nio år då det begav sig. Min karriär som killtjusare (nåja) började mycket senare. Det som väckte min nostalgi just idag, och som fick mig att minnas barndomens suktande var den här artikeln i Dagens Nyheter.

Jag är en Brony!
Få inga snuskiga tankar… Artikeln ovan (ifall du inte är en av de duktiga bloggläsare som faktiskt klickar på länkarna jag hänvisar till) handlar om killar som gillar hästar, och inte vilka hästar som helst utan de där plastiga näpna små sakerna som var så poppis bland småtjejer (och somliga killar som inte kommit ut ur ponnygarderoben) på 80talet – My Little Ponies:

Bronies alltså. Jag var typ den första öppna bronyn. När de andra små pojkarna stångades och lekte satt jag och luktade på blommorna och lekte med My Little Ponies. När de andra ungarna kastade mat på varandra under skollunchen satt jag och matade ”Sundance” med trädgårdsmästargryta och ris. Det är väl ganska överflödigt att nämna att jag snabbt blev föremål för de andra barnens muntra elakheter, men det som inte dödar det härdar brukar det ju heta.

MEN nu har min tid äntligen kommit och jag är, om inte cool, så åtminstone lite rätt i tiden. För nu är det plötsligt okej för vuxna karlar att leka och bejaka det inre barnet. Numera tävlar kidsen i creddighet genom att sylta, safta, virka, måla tavlor, bergsklättra, odla eget lin och spinna ull för hand framför TV:n, då är det plötsligt bara lite skoj och excentriskt att nämna på cocktail-partyt att man samlar på Plasthästar från 80talet.

Så till dig som har stoppat undan Barbie, Optimus Prime, Bamse och Smurfarna: Passa på en regnig dag nu under sommaren att plocka fram dina gamla leksaker, hitta dina gamla låtfavoriter på spotify eller youtube, och återupplev nostalgin och magin från barndomen. Du kanske blir förvånad över hur länge sedan det var som du spenderade lite kvalitetstid med dina minnen.

Frej von Fräähsen

Följ mig på twitter

Imorgon blir ditt liv analogt…

Ett datavirus kan slå ut din dator och göra att du kopplas ner från internet  imorgon, den 9:e juli.
Tänk vilken tur du har isåfall!

Ja alltså, efter den första chocken av att stå öga mot öga med den analoga verkligheten utan datorskärmens skyddande filter, och efter att facebook-abstinensen släppt och kanske även efter att ha förlikat sig med tanken om en eventuellt dyr reparation. Det finns ju faktiskt en härlig verklighet där ute som bara väntar på att luktas, smakas och lyssnas på utan någon som helst elektronisk intervention!

Har du tur kanske din första internetfria dag är regnig, varpå du kan gå ut och uppleva hur det är att bli riktigt genomblöt av ett sommarregn! Har du tur kanske din första internetfria dag är solig, då kan du gå ut och meta (utan mask förstås) och bara vänta på att det inte ska nappa! Har du tur kan din internetfria dag innebära ett oväntat och oförglömligt äventyr som inträffar bara för att du lämnade kökssoffan och favoritbloggarna och gick utanför dörren.

Tro’t eller ej, men det finns de som inte väntar på att datorn ska zombifieras av illvillig programvara. Ensamstående trebarnsmamman Susan Maushart gjorde det oerhörda. Efter att ha läst en bok av författaren och tänkaren Thoreau drog hon helt sonika ut pluggen ur väggen och försvann från alla elektroniska sociala sammanhang. Och värre (eller bättre) ändå, hon insisterade på att barnen skulle göra detsamma. Resultatet av experimentet går att läsa i ”Nedkopplad”, en bok hon skrev för att berätta om hur familjen kom närmre varandra i takt med att facebook-dilerium avtog.

Oavsett om du tillhör den lyckliga/olyckliga skaran vars webläsare ger upp pusten imorgon så kan du faktiskt ta chansen att göra nåt annat, om så bara för en dag. Mitt förslag i så fall är att  du letar upp en god bok (ni vet, de där fossila tingestarna som luktar så mustigt av gammalt läder, damm och kunskap), och sätter dig utomhus för att läsa och vädra lungorna. Är det lite kallt så ta på dig en ärvd gammal ylletröja och värm dig med  lite varm choklad. Om dagen bli solig kan du med gott samvete koka dig en kopp kaffe då nya rön visar att kaffe kan motverka hudcancer.

Njut!
Frej von Fräähsen

Följ mig på twitter 

Äldre inlägg

© 2017

Tema av Anders NorenUpp ↑

error: Content is protected !!