Jag läser Ledaren i Dagens Nyheter och tänker att jag inte gillar tonen. Jag gillar den inte alls. Det räcker faktiskt att jag läser rubriken och ser ordet ”vårdkund” så vet jag att skribenten, Hanne Kjöller, och jag aldrig kommer bli vänner.

Att vårdsökande med behov av att någon lyssnar på och läker deras själsliga och kroppsliga tillstånd jämförs med kräsna shoppare tycker jag är magstarkt. Det är osant, oetiskt och osnyggt. För all del, skribenten har en poäng om man betänker  det moraliska haveri som vinstdrivande vård innebär, men att uppfinna ett ord som innebär att du tvingas köpa mänsklig omtanke när du behöver den som mest det är bara gräsligt. Jag drar mig till minnes en lektion i litteraturhistoria som jag närvarade vid i den grå forntiden på 90-talet: ”Jag köpte min kärlek för pengar, för mig fanns ej annat att få”. Dessa ord, från en sjuklig och lite galen poet från ”Skaldernas Landskap” sammanfattar det nutida idealet. Allt kan köpas för pengar. Eller snarare allt kostar pengar.

Hannes artikel handlar om att det är lättvindigt att sjukskriva och att patienterna måste behagas för att återkomma som ”kund”. Hon menar, och kanske med rätta, att i en hårdnande konkurrens ger man patienten det hen vill ha snarare än det som behövs. Vill patienten ha en blindtarmsoperation, för nu är det inne med ett litet ärr på magen? Sure thing, här är fakturan!

Nu tror jag ju inte på allvar att vi är där riktigt än. Men i en tid då vi är allt mer alienerade från våra kroppar och känslor, så till den grad att kropp och knopp reduceras till bara ännu ett problem som måste fixas, är det cyniskt att det finns en lismande och säljande industri som vill förvandla sjukdom till nettovinst.

I Hannes artikel utmålas patienten till en lat och krävande kund som på alla sätt ska strykas medhårs för att vara nöjd med varan och kanske är detta mest av allt ett symptom på den allestädes närvarande ”Marknadens” halvsekel-långa projekt: att förvandla det mänskliga subjektet till konsument? Vi antar rollen av köpare med den vanes självklarhet och eftersom ”kunden alltid har rätt” så accepterar vi inte ett nej för då går vi någon annan stans. Vi har fostrats till goda konsumenter så grundligen att vården/ företagen själva bävar för att uppröra oss. Kanske är detta demokratins onda tvilling? All makt till konsumenterna (Eller de som har råd i alla fall)

Vad vill jag egentligen med dessa osmälta tankar?
Mest av allt vill jag nog bara vädra en frustration som jag känt sista tiden. Mänskligt liv, som borde vara ett vackert, värdigt och spännande äventyr för alla på vår jord, förvandlas till en smutsig skumraskaffär där det gäller att knipa så många poäng som möjligt och att samla på de fräsigaste prylarna.

Livet är inte bara ett jobb som ska göras eller en upplevelse som ska betalas mot faktura. Livet är ett ändligt men oändligt äventyr och din värdighet som människa sträcker sig längre än din kreditvärdighet. Detta oavsett om du är frisk eller sjuk.

Summa att betala:

Frej von Fräähsen

Följ mig på twitter.