Nedanstående är en skrivuppgift för universitetet. Prinsesspartiet har satt sig i skolbänken igen och blivit ombedd att skriva en ”Händelsereflektion” – en upplevd händelse där man gör en dramatisk förflyttning till ögonblicket. Mycket nöje 😉

Jag är arg, jävligt arg. Ju äldre jag blir desto argare blir jag. Rebellisk och frustrerad – vill skrika högt och länge men är rädd för att bli offentligt arkebuserad.

Ändå måste jag, liksom sticka nageln i grannens öga och liksom peta till lite grann. För jag är ju så snäll och vänlig och duktig och snäll och snäll och lite mera snäll. Och SNÄLL!

Säga vad man vill men vidare snällt är det inte att vare sig skrika eller rispa ögon med nageln, men vad fan ska man ta sig till när man blivit begåvad med en hjärna som ser det nästan osynliga förtrycket från staten, kapitalet, militären och hospitalet?

För att inte glömma Kyrkan och religionen.
Trots att jag är så snäll så snäll, hittade jag några ögon att rispa häromdagen. Jag hittade en Kristen dejtingsida på nätet häromdagen. Den vänder sig till en förtryckt folkgrupp i vårt samhälle. Det är så viktigt förstår ni, att para ihop människor av rätt sort. Man måste ju vinnlägga sig om att ens avkomma är av rätta moraliska virket ni vet, och därför registrerar man sig på en dejtingsida för Heterosexuella Kristna.

Hjärtat klappade och det pirrade i magen när jag tänkte den fula (och definitivt osnälla) tanken att ställa till med lite jäkelskap. Jag erkänner, det är inte vackert jag vet, att jag njöt av idén som formades i mitt post-tonårs-inte-duktiga-mogna-rebelliska inre.

Tro det eller ej men jag skapade en grupp för bögar och flator och transor och ”andra” på den där Kristna Heterosidan. Jag är inte stolt över vad jag gjorde, det är inte vackert jag vet, men min rebelliska ande dreglade av förtjusning inför utsikten att ställa till med bråk, ruska om några fromlande bibelvers-på-tomgång-babblande bigotter. Och ja det var som att vinna på lotto. Fast med lite säkrare utgång: Vinst varje gång garanteras. Säkert som Amen i Kyrkan…

Jag blev plötsligt föremål för genuin medmänsklig omtanke av typen:
Du ska brinna i helvetet. Du är svinaktig. Sluta paradera era perversioner på en Kristen sida!
Etcetera, och så vidare, och på den vägen är det…

Eftersom jag är jag, och eftersom jag är trött på att tiga och ta emot och att blästras och halstras och mästras så kunde jag liksom inte låta bli att stå upp för mig själv. ”No body puts baby in a corner!”
Etcetera, och så vidare, och på den vägen är det…

Så det var bara att ta fram nageln och pennan och slipstenen och sätta igång med slip-processen för att förvandla de två föregående vapnen till något vassare, dödligare och roligare.

Ergo: Kommentarsfälten i websidans forum rasslade och plingade och grymtade och protesterade över den ström av kommentarer som välde in.
Pros – Cons. Fria – Fälla. Himmel – Helvete. Synd – Förlåtelse.

Under några dagar har jag fått smaka på vidden av mänsklig syrlighet och sarkasm men också sötman av förståelse och delaktighet. Apropå nageln i ögat: både naglar och bjälkar har pekats ut av raseri-skälvande anklagande och utpekande fingrar. Från båda sidor i diskussionen. Till dess vågorna lagt sig något, som vågor brukar. Pulsen i tinningarna har lagt sig något och invektiven som haglade och doftade av svavel har skingrats för vinden. Lugnet. Infinner. Sig.
Amen?

Vågorna har lagt sig något, som vågor brukar. Och jag frågar:
Nageln i ögat har mist sin kraft att rispa? Pennans flykt över pappret (ja pennan är ju bara en metafor förstås, men det förstod ni säkert redan) har tömts på provokationer och försvarstal? Och i tystnaden från brandtal:

Vågorna har lagt sig något, som vågor brukar. Och jag vågar.
Jag måste ju liksom sticka nageln i grannens öga och liksom peta till lite grann. För jag är ju så snäll ni vet, och min rebelliska ande har inte fått utlopp för hela sin blodtörst ännu.

Så jag tänker fler förbjudna tankar från hörnet där jag blivit placerad. Jag tänker liksom att jag är trött på att bli utsatt för andra människors självklara och självutnämnda rätt att tycka en massa massa saker om mig och mitt.
Etcetera, och så vidare, och på den vägen är det… …så jag petar runt i getingboet och hoppas på ett litet stick nånstans så att jag får skrika och gorma och fäkta. För bli man stucken så är det andra regler som gäller. Det vet man ju.

Så jag klipper och klistrar, och knåpar och fixar med bild och ord och hämnd och mord.
I sinnet.

Så jag gör det enda jag kan göra. När larmet och harmen har lagt sig bestämmer jag mig för att mucka gräl igen. Oh lättnaden när jag får utlopp för min vrede gentemot Gud och hans nickedockor till hejdukar. Oh lättnaden när jag får leva rövare på barnsligaste sätt och reta gallfeber genom gäck och träck och spe. Jag skrattar ett bubblande och jublande skratt (inombords förstås, så jag inte ska råka störa någon) när jag letar fram bilder från gamla älskade sagor.

Så jag myser när jag parar ihop hatiska ord med tomtar och älvor och skrömt. Åh så jag ryser när jag visar upp frukten av mitt arbete och kastar tillbaka svavelosande ord i ansiktet på dom som tar sig friheten att skicka mig åt fanders, helsicke och dit vägen slutar. För det gör dom kan jag lova.


Men ingen har sett. Kanske för att alla ögon är så svårt rispade? Ingen tunga eller penna har svarat än. Jag väntar. Jag myser. Jag dreglar. Av åstundan.
Och på den vägen är det…

Frej von Fräähsen

följ mig på twitter

följ mig på fejjan