Ta nu chansen att bli en VINNARE..

Anders Bagge åker ut ur körslaget och passar på att lägga av med TV… ..på obestämd framtid. Detta får mig att fundera över modern TV-underhållning och hur den alltmer bygger på tävling och tävlingsmoment av olika slag. Är detta ett symptom på ett alltmer uttalat tävlingsinriktat samhälle? Ett samhälle där självet som varumärke står i centrum och där the winner takes it all? Alliansen vill satsa på eliten: den ekonomiska, den intellektuella och den konstnärliga. De som har någon form av kapital ska gynnas medan övriga medborgare ska degraderas till arbetsmyror som plöjer, sår, skördar och producerar kommoditeter till Eliten. Genom det indoktrineringsväsen, som i vardagligt tal kallas ”skolan”, ska de unga vinna eller försvinna. För det gäller att toppa laget så att vi kan vinna fler medaljer, nobelpris och marknadsandelar åt landet Sverige. Tävlingens Dramaturgi bygger på den kittlande möjligheten att just jag kan vara den som blir upptäckt, eller den som skrapar fram högsta Triss-vinsten i TV, eller den som kan puta mest med läpparna och gå ner mest i vikt. På bästa sändningstid.

Samhället har förvandlats till en TV-sänd match att titta på, att kommentera och att underhållas och hypnotiseras av. Och medan vi köper det varumärke som Samhället förvandlats till glömmer vi att titta på om produkten är önskvärd i sin nuvarande ”design” eller om den ens är nödvändig.

Tävlingens Dramaturgi består av en serie delmoment för att ruska av sig de icke önskvärda. Genom dessa gradvisa utröstningar avtrubbas vi i vårt sätt att berätta den kollektiva berättelse som det gemensamma livet i Samhället är. Vi avtrubbas och tränas till att se dessa utröstningar som legitima och enligt spelets regler – Må bäste man vinna (för det är såklart fortfarande a man’s world) etc och så vidare. Förlorarna tystas och förpassas till en skuggtillvaro i kulisserna, eller till ett boende i pappkartonger samtidigt som vi så glatt fortsätter mumsa cupcakes och dricka latte i sus och dus.

Men när förlorarna tystas skapas en farlig berättelse: Framgångssagan. Vi gömmer förlorarna: de dödsjuka, de förföljda, de utfattiga, de hemlösa, de gamla, låginkomsttagarna, hororna, bögarna, utvecklingsstörda. Dessa tystade röster, som skulle kunnat bidra med några saltkorn av sanning i en allt tunnare soppa, behövs för att kontrastera Framgångssagans happy ending. Just som alla lever på hoppet om genombrottet eller skraplotten finns också den obehagliga möjligheten att livet går åt pipan och det är ett scenario vi inte gärna reflekterar över. Tävlingens Dramaturgi handlar alltid om ”NÄR” jag vinner/ blir upptäckt/ blir befordrad medan Förlorarnas Epic Failure alltid presenteras som ett hypotetiskt ”OM”. Det är väl mer troligt att man måste kasta om dessa NÄR och OM kan man tycka. Om inte annat skulle vi kanske bli lite mänskligare om vi alla tänker på den dag då vi behöver hjälp från någon annan till följd av sjukdom, olycka, otur eller dumhet.

Samhället är en berättelse. Sagan om Samvaron kanske? Vilka scener utsmyckas med körer och krusiduller? Vilka röster får solopartier? Vilka röster och repliker och sanningar får aldrig komma till tals? Så, speaking of körer: Anders Bagge, du duger trots att du åkte ut! Ta din kör och skandera några sanningens ord, stäm upp i några dissonanser som stör ordningen i samhället. Det är din rättighet och din plikt att sjunga förlorarnas lov! :)

And on that note:
Nu har DU kära läsare, möjligheten att vinna en alldeles egen Prinsesspartiet-tygkasse: Uppmana lite potentiella Prinsesspartister att ”Gilla” Prinsesspartiet på facebook, skriv i kommentarsfältet hur många du bjudit in och plötsligen kan det vara DU som får den här lilla godbiten (motivet på kassen kan du skåda i det här tidigare inlägget) som ett brev på posten:

Mycket nöje kära kamrater!
/ Frej von Fräähsen

följ mig på twitter

följ mig på fejjan