Och jag blir arg!

Image

Jonas Gardells nya TV-serie Torka aldrig tårar utan handskar landar som en bomb i mitt inre och jag blir bedövad, bedrövad och blåslagen. Jag blir förbannad över den självklarhet och självrättfärdighet med vilken tonårsgrabbarna dömer ut en av karaktärerna som ”bögjävel” eftersom jag känner igen det från min egen uppväxt. Jag blir berörd av den ömhetstörst och längtan som ligger som ett skimmer genom hela avsnittet. Jag drar på smilbanden åt mina egna minnen av föreningsandan, kaffelukten och det harmlösa flörtandet från RFSL på tidiga 2000-talet.

Jag blir förälskad i den ömt porträtterade tidsandan, i naiviteten hos de unga män som säger, utan att veta vad de säger, ”Jag gillar allt”. Jag sörjer över att en hel generation bögar fick leva och dö i en drömvärld av sus och dus bland skuggorna i utkanten av det ”normala samhället”. Jag blir förbannad över att ungarna idag är så dåligt informerade om riskerna med sin kärlek och att ingen reagerar mer över det.

Jag har sagt det förr. Ju äldre jag blir desto argare blir jag. En tyst, rationell och kokande ilska för alla de människor av olika tro, kultur, färg, smak och form som inte får vara med och vars tårar man inte behöver se eller torka, med eller utan handskar.

”Men han är ju ledsen!”
Denna enkla protest, från sjuksköterskan i öppningsscenen, är så vacker och mänsklig att varje stavelse slår ner med en milsvid krater i min själ. Jag påminns om att en enkel handling av medmänsklighet kan vara den yttersta protesten mot kylan och hårdheten. Låt oss därför protestera mera. Låt oss protestera när människor lämnas utanför och när de lämnas åt sitt öde.
Låt oss protestera

Frej von Fräähsen

följ mig på twitter

följ Prinsesspartiet på fejjan