Ikväll var det premiär på två nya dansverk på GöteborgsOperan och naturligtvis var Prinsesspartiet med entourage där och bevakade spektaklet. Någon uppkomling till finanshaj hade lagt beslag på logen så vi fick nöja oss med plats på parkett, vilket i och för sig inte bekom oss det minsta – vi är ju så folkliga. Dessutom verkar det väl lite magstarkt att ställa krav på tandstatusen på en given häst?

Iallafall: Vi bänkar oss bland bling, paljetter, sammet och illa valda parfymer och genomlider första akten. Dansverket som kallas ”Mama, I’m Coming Home” skulle varit perfekt. Om man hade tagit bort all dans… Det var dock några lite lustiga teatraliska element som jag tyckte om och levande musik, en blandning av rockopera och world music, var en del av behållningen. Men jag är akut allergisk mot dans som radar upp jämna pojk/flick-par på scenen för ett antal simultana duetter som innehåller lika mycket (eller mindre) värme och närvaro som en flyttgubbes (eller gummas) kamp för att få ett piano uppför 10 trappor. Fysiska duetter och trios där dansarna saknar all form av mänsklighet i kontakten med varandra, trots att de kränger och klänger sig halvnakna och drypande av svett på varandras kroppar… …nja, it doesn’t do it for me. När jag har sett ett tiotal Cabriole-hopp och tour-en-l’airs i detta moderna rockiga dansverk tänker jag att jag hade blivit mindre förvånad om jag hade gått på krogen och fått in en tallrik Moule Mariné – marinerade i Coca Cola! Dansverk numero uno är ett illa sammanhängande kollage med pretantioner. Mest av allt tycker jag synd om dansarna (och min ända som lider av träsmak vid det här laget) som naturligtvis är av yppersta klass och som måste försöka fylla ut tomheten i dansverket under 30-40 minuter. Scenografin – tummen upp. Kostym – leopard- och tigermönstrat? Kitschigt som fan men kanske lite väl mycket av varan?

Sedan Paus: Omgruppering: Överläggning: Taktiksnack: Skitsnack: Tredje ringningen:

Dansverk numero Due: ”Untitled Black” är humoristiskt, mänskligt och känns som en frisk fläkt efter föregående dansverks stundtals omotiverade och förvirrade uttryck. En god portion av tiden är dansen unison med lite inslag av kanon, ändå känns det inte tråkigt. Kompositionsmässigt tycker jag att ”Untitled Black” är mer lyckat: Dansarna är stundtals del av en organisk maskin, stundtals autonoma maskinkroppar som rör sig i gemensam puls. En gigantisk maskinlunga? Cyborgs? Vad?
The hell I know! Men jag gillar det!
Det drar ut på tiden, som det måste, för att bourgeoisien ska uppleva att de får valuta för pengarna. Personligen föredrar jag ”short but sweet”. Strukturellt kunde verket ha mått bra av en bättre och mer gradvis dramatisk upptrappning mellan maskinkropparna och de sociala kroppar som introduceras längre fram i verket. Men trots det futuristiska temat, trots de homogena kostymerna/uniformerna framstår dessa maskiner som långt mycket mer organiska och ”äkta” än de djurmönsterprydda dansarna i föregående dansverk.

Helhetsbetyg:Lillebror som är av en mer generös natur: 45° lutning av tummen uppåt
Karolinas okroppsliga tumme: Samma 45° lutning uppåt
Frej von Fräähsen: Nollgradigt = lika upphetsande som snöblandat regn på grund av första insatsen

Men för all del, om ni inte är gamla dansrävar som jag, vilken sett och hört det mesta så ska ni pallra er till Operan och se lite dans för inom konsten gäller som i allt: ”de gustibus disputanda” (vilket betyder på Värmländska, ”Smaken är som röven, Klöven”)

Frej von Fräähsen

följ mig på twitter
följ Prinsesspartiet på fejjan