Ja men hallå!
Jag satt och småpratade lite, sådär som man gör, med en psykologstudent jag känner. Samtalet gick från det ena till det andra, för att landa i det tredje och avslutas i nåt fjärde tillstånd som var ganska långt från ämnet i samtalets början. Någonstans i samtalet refererade jag till en svunnen tid då jag undervisade barn i dans under en period. Det var en spännande tid i mitt liv då jag lärde mig massor om om de små människor vi kallar ungar men också om människor i största allmänhet. Främst lärde jag mig nog att det inte alltid är så stor skillnad på en liten ung människa och en stor som varit med lite längre.

Hursom… Vi pratade om kommunikation och vikten av att vara tydlig när man pratar med barn och, kanske alldeles särskilt, när man pratar med barn i undervisningssammanhang. Första åren som lärare försökte jag vara mild och överseende, aldrig höja rösten eller tappa lilla solskenshumöret. Detta är ett fantastiskt framgångskoncept… …om man vill bli uppäten levande av en grupp blodtörstiga femåringar!

Ganska snart kom jag till insikt om att vägen jag slagit in på inte riktigt förde mig och ungarna till de lärandets höjder som jag var så säker på att vi hade potential till. Jag introducerade begreppen ”pedagogisk ilska” och ”pedagogisk skuld”.

Pedagogisk ilska: Om man inte visar att man blir förbaskad när barn (eller vuxna för all del) beter sig illa så kommer dessa små keruber att liksom gränslöst sväva ut i ett moraliskt ”anything goes”. Och det går ju inte. Bättre då att visa tydligt att man blir arg, förklara varför och sedan jobba på en handlingsplan för att samvaron ska bli bättre.

Pedagogisk ”skuld”: När man gör nåt dumt så ska det kännas dumt. Inuti. Missförstå mig rätt, vi ska absolut inte låta våra barn gå runt med en odefinierad skamkänsla, det är fundamentalt nedbrytande för självkänslan och leder ingen vart. Däremot, om man är dum eller gör någonting som skadar andra, en själv eller någonting annat som inte får skadas eller såras eller förstöras, då ska det skava lite inuti. Gör det inte det så är man ett monster.

Jag försöker vara en fridens man. Ibland går det ganska bra men ibland sugs man in i en situation man inte gillar, önskar eller tror på. Det hände mig häromdagen när grannen spelade HÖG rytmisk musik till klockan 3 på natten… …för att börja om på ny kula kl 7 nästa morgon. Jag litar på att er inlevelseförmåga målar upp den nödvändiga bilden av en trött, urlakad, förtvivlad och förbannad Prinsesspartist. Vad gör man liksom?

Pedagogiskt Mord? Men det är väl kanske en lite väl svårsmält läxa?
Över och ut, fortfarande med sömniga små ögon
Frej von Fräähsen

följ mig på twitter
följ Prinsesspartiet på fejjan