Månad: mars 2013

Mobbning som uttryck för renhet och fara

Mobbningen som fenomen är känt även inom djurvärlden: Alfahanen och Alfahonan dominerar vargflocken genom en serie rituella beteenden som signalerar status i gruppen. Inom stacksamhällen avskiljs sjuka individer och bärs bort från stacken för att inte smitta kollektivet med parasiter och sjukdomar. De unga hanarna i lejonflocken drivs bort för att inte utmana de äldres auktoritet. Individen måste offras för att inte äventyra gruppens stabilitet.

Männsklig samvaro är mer komplicerad än den i djursamhällen då vi inte kan reduceras till enbart biologiska men även historiska, kulturella, språkliga och intellektuella komponenter. Vi måste helt enkelt ta hänsyn till fler variabler för att förstå mobbning bland människor. Det är i grunden samma fenomen: gruppens säkerhet och fortlevnad äventyras och en syndabock måste identifieras och utestängas från kollektivet för att gränsen mellan utanför och innanför ska hållas intakt. Syndabocken identifieras som bärare av farliga influenser, normbrytande beteenden eller andra, icke önskvärda, egenskaper. För att gruppen inte ska smittas iscensätts nu en ritual för att bevaka och stärka dess gränser. Syndabocken blir gradvis reducerad från självständigt subjekt till ett passivt objekt för gruppens makthandlingar och detta pågår till dess syndabocken är permanent placerad ”utanför” sammanhangen. MEN syndabocken måste fortsätta att befinna sig inom synhåll från den ursprungliga gruppen eftersom det är relationen till syndabocken som definierar samhällets insida respektive utsida. Den utstötte får vara med, fast på avstånd, för att bära stigmat av att vara den ”andre”, det varnande exemplet.

När pingstparstorn Åke Green, i sin berömda predikan från 2001, säger att homosexualitet är en djup cancersvulst på samhällskroppen så menar han detta bokstavligen. Homosexualiteten, i pastor Greens ögon, är ett poröst membran på samhällskroppen och den inbjuder främmande och farliga inflytanden att få fäste i flocken. Det är av största vikt att ”rena sig” från synd ( i det här fallet otukt) för att inte riskera upprätthållandet av normen, och därmed stabiliteten, i gruppen. När Åke Green levererar sin predikan så gör han det i en urgammal tradition av rituell renlighet som återfinns i alla större världsreligioner men också i ursprungsbefolkningar runt om i världen.

Mary Douglas skriver i sin utmärkta bok ”Renhet och Fara” att vi kan lära oss mycket om ett samhälle genom att studera dess koncept av smuts och renlighet. Även då i överförd betydelse såsom andlig/ religiös renlighet och synd. Smutsen och synden blir en grogrund för farliga ämnen som kan utvecklas till sjukdom och galenskap men också nedkalla Gudarnas vrede eller andemakternas missnöje. Komplexa system av ritualer växer fram för att lugna den kollektiva neurotiska känslan av fara. Genom att undvika vissa substanser, gester, ord eller handlingar så undviker man makternas misshag. Genom att iscensätta vissa andra gester, ord och handlingar kan man blidka makterna eller stävja faran på annat sätt. Syndabocken blir då bäraren av kollektivets smuts och synd och genom att rituellt ”bestraffa” syndabocken undviker man att faran drabbar gruppen.

Vi träffar på” porösa membran” även i vår vardag: tiggaren, den dödsjuke, den handikappade, fjollan, medlemmar av annan etnicitet eller religion. Mötet med dessa representanter för det okända triggar urgamla beteenden och flyktreaktioner som tar sig uttryck på många, för oss själva, mindre smickrande sätt. Rasism, homofobi och sexism är bara några få ur ett helt ekosystem av rituella avståndstaganden. Inte sällan uppvisar samma individer många av de här beteendena samtidigt, vilket  kanske antyder att vissa människor är mer benägna att bevaka sina gränser mot det ”okända” hårdare än andra?

Mobbning, penalism, utfrysning och härskartekniker – Kärt barn har många namn. Barn ärver de här symboliska sätten att tolka och befästa gränserna. Syndabocken väljs kanske ut på andra grunder: Fel färg på väskan, konstig dialekt, konstig hårfärg, frisyr eller kläder som inte är moderiktiga etc. Mekanismen är densamma. Det gäller att upprätthålla hierarkier och normer, det gäller att identifiera potentiella störande element som kan rucka den sköra sociala balansen. Det gäller att uppvisa signaler som skänker legitimitet inom gruppen och som identifierar individen som en medlem av kollektivet. Det gäller helt enkelt att vara ”Cool”.

Jag har själv haft oturen och förmånen att bli mobbad under min skolgång: Otur, eftersom det sätter djupa känslomässiga spår som allvarligt inverkar på en positiv självbild och tillit till den egna förmågan. Förmån, eftersom jag från början har burit ett utanförskap som innebär att jag vet att jag kan hantera, kanske i viss mån även gilla, att göra små exkursioner ”utom-norms”.

Mobbningen är ett urgammalt fenomen med ett försprång på flera miljarder år. Det handlar alltså kanske inte, i första hand, om en vilja att vara elak utan om en biologi och en primitiv gruppbildning som gör sig påmind. Frågan är hur vi, som moderna och kulturella varelser kan gå bortom vår biologi och bli bättre än vi varit. Frågan är hur vi ska fostra våra unga till att bli goda, hyggliga och medkännande varelser. Svaret kanske är att vi måste vara goda förebilder för utomnormativ verksamhet på ett sätt som gör att ungarna inte skräms av det annorlunda? Genom att fira vår egen unicitet, på ett fritt och inbjudande sätt som inte låter sig kuvas, kan vi vara brofästena mellan utanför och innanför.

Frej von Fräähsen zu Lorenzburg

Toffelhjälte goes decadence à la solitaire

Skål pojkar, flickor och hens!
Idag har jag ägnat mig åt subversiv verksamhet och nu sitter jag med ett välförtjänt glas vitt fyllt till ytspänningen. Föräldrarna har dragit sig tillbaka till Hermitaget för lite kontemplation så jag är mol allena, tralala, och avnjuter några avsnitt av ”The Walking Dead”. Blod och vin låter väldigt passande och bibliskt denna ”dagen före stå-oppare-dagen”.

Dagens lilla samhällsomstörtande handling innebar långfingret åt genusnormen. Scenariot:
Frej von Fräähsen smyger runt på Jysk och swischar i ett obevakat ögonblick om skyltarna framför de blå (pojkstrumpor) respektive rosa (flickstrumpor) strumporna. Effekten av denna upproriska handling kommer bli att en hel generation Värmlandsbarn tappar all vett och sans: genuskompassen kommer spinna loss och leda dem alla rakt ut i androgynitetens tassemarker. Ack ja, det gör gott att vara ond…

Nu sitter jag här och smuttar vin och fönstershoppar på nätet. Jag vet, det är inte snyggt eller ansvarsfullt eller politiskt korrekt men jag är EXTREMT sugen på att hala fram kreditkortet och gå loss på de här:

$T2eC16RHJGoE9nuQfRbKBRPePwHDGg~~60_58

De här herrtofflorna i sammet och brodyr skulle matcha min adidas-overall som handen i handsken eller, ja kanske, foten i tofflan. Det hade i varje fall varit roligare att toffla upp om måndagsmorgonen för att köpa färska frallor om man finge stoppa fossingarna i de här bejbysarna 🙂 Kruxet var ju den lilla detaljen med priset: 3000 pix går kalaset på. Men den som vill bli fin får hoppa över frukost, lunch och middag en månad framöver…..

Drömma får man ju i alla fall!
Från sängkanten tillönskar jag er en vederkvickande vila.

Frej von Fräähsen zu Lorenzburg

God Helg

Prinsesspartiet har ätit snask, fett, salt, socker samt druckit kaffe och vin i överflöd sedan hemkomsten till Värmland och Föräldrarna. Vi har suttit i vårt lilla Hermitage på landsbygden, spejat ut över snön och lyssnat på spraket från brasan. Härliga tider!

Långfredagen spenderades inte i moll, dagen som idag är går inte i hoppets tecken och morgondagen kommer inte vara någon glädjefest för att fira att Jesus är uppstånden. Vi bryr oss nämligen inte så mycket om dessa gamla historier och personligen tycker jag man ska klara av att vara hygglig även om man inte tror att det står en Gudomlig ordningsvakt och kikar en över axeln 24-7. Jag tror inte på Gud. Jag är hygglig ändå.

Somliga menar att man ska tänka på livet efter detta. Där går liksom tongångarna something like this: Var vill DU spendera evigheten? Du får två alternativ. Hänga med Gud och ha det chill, eller hänga med Djävulen och ha det hett om öronen. Valet är ditt och det enda du behöver göra är att avsäga dig all form av särdrag, personlighet och egen vilja. Då kan Gud älska dig. Då får du vara med på saftkalaset. Hur enkelt som helst. Somliga menar att man inte kan vara god utan Gud. Bollocks säger jag åt sådan infam idioti.

Jag menar att man ska tänka på det liv man har, och på de människor man har i sitt liv. Vi kan inte veta om det finns ett liv efter detta men vi vet att vi lever just här, just nu. Det ska vi ta tillvara på! Jag tror det är bättre att bygga en samvaro, människor emellan, som inte bygger på delad religion eller politik eller nationalitet. Jag tror att det är bättre att bygga en samvaro baserad på välvilja, nyfikenhet och omtanke. Jag tror att det är bättre att bygga en samvaro mellan människor, och jorden vi bor på, som grundas på personligt ansvar, förnuft  och medkänsla.

Människor kommer, tack och lov, aldrig att bli helt lika eller ha helt samma åsikter. Om jag bara kan möta min medmänniska om hon är ateist och vit Svensk man med visst kulturellt kapital och med en viss bildningsnivå, ja då kommer det bli ensamt. Vi måste lära oss att leva med varandras olikheter på precis samma sätt som vi har rätt att bli bemötta med fundamental och välvillig respekt från andra. Personligen tror jag inte att religion, politik eller nationalism kommer kunna åstadkomma detta. Men jag är, som alltid, beredd att snacka om saken. Kom med lite övertygande bevis så ska jag självklart omvärdera min ståndpunkt, fast innan den dagen är här sätter jag min tillit till förnuftet och sekulariserad emancipation som medicin mot de sista resterna av medeltidens vidskepliga mörker.

Meanwhile in another part of town: En ”ateistkyrka” har öppnat i London. Varför kasta ut bejbyn med badvattnet? Varför inte fira samvaron, gemenskapen och vänskapen utan Gud som mellanhand? Bra initiativ där!

417418_10150703120702463_599272466_n

Frid och Påskliljor

Frej von Fräähsen zu Lorenzburg

Prinsesspartiet drar till Vilda Västern

Gomorra!
Idag bör man ta på sig någonting rosa enligt det liturgiska året. Prinsesspartiet, fromt och heligt som det är, har inte svårt att hörsamma befallningen då halva garderoben går i olika nyanser av skärt. Somliga kommer fira Jesu uppståndelse i helgen, somliga kommer bara att få lite efterlängtad ledighet, åter somliga kommer bara trycka i sig godis och umgås lite med familjen. Jag själv siktar på en variant av de två sistnämnda eftersom jag inte tror ett smack på att Jesus var Guds enfödde son.

Diligensen avgår mot Värmelandet det sköna för lite samvaro och mycket snask. Märkligt nog, efter år av utlandsvistelse och nu senast som naturaliserad Göteborgare, är Värmland fortfarande ”hemma”. Kanske är hemma alltid där mamma och pappa bor? Kanske är hemma alltid på den plats där man spenderade barndomen och hade sin första fylla, sitt första ligg och fick sin första lön? Jag vet att hemma definitivt inte är det Värmland där de fortfarande tar upp telefonen för att ta kort på ”bögen där borta” för att visa kompisarna. Jag vet att hemma inte är det politiska klimat som ska förvandla skaldernas landskap till entreprenörernas. Jag vet att hemma är någonting annat. Där hjärtat bor, trots att jag för länge sedan har haft mitt heartbreak med Värmland.
Anyway, nu åker jag ”hem” några dagar.

Sola’ skiner gött denna morgon, även på exilvärmlänningar som jag. Kaffet är så hett, så svart, så beskt och så livgivande och ger mig lite mental styrka inför de oundvikliga besvikelser som vanligtvis drabbar mig när jag slår upp dagens tidning. Idag blir jag positivt överraskad:

SD tappar i förtroende och förlorar sin bronsplats till förmån för Miljöpartiet. Jag nickar och myser. ”Hemma” är där folk tar sitt förnuft till fånga, tänker jag. Hemma är där de är fler, i alla fall marginellt, som gillar miljön än de som ogillar de utsocknes. Jag nickar och lyser. Kaffet är så hett och svart. Snart ska jag åka hem.

Glad Påse

Frej von Fräähsen zu Lorenzburg

Några rötägg måste knäckas på vägen…

Oooh sooolen!
Idag är det gött och varmt här i Götet och det var en ren fröjd att spankulera runt på stan en sväng. Vid något tillfälle kom jag på mig själv med att tänka ”nu är det vår”. Tanken kom plötsligt och med en sådan självklarhet att jag inte kan (eller vill) bestrida faktum: VÅREN, oh härliga våren är här! Tralala osv

För att fira detta härliga mirakel köpte jag boken ”Syra Själv” av Karin Bojs:
9171262539

Så ikväll ska det alltså skalas och rivas och stampas och syras rödbetor tillsammans med maken. Jag återkommer med rapport om några veckor…

Nu till mitt egentliga ärende:
Den friska våren slår ner som en granat i vår biologi och när livsvätskorna återvänder blir Svenskarna lite kåta och tappar omdömet. Det känns utomordentligt fräscht och uppfriskande att läsa om hur en tafsande man får ta emot skadeståndspengar från kvinnan som fredade sig genom att knäcka karlns näsa. Ooooh ljuva rättvisa! Eller vänta nu…
…ja du läste rätt. Det är alltså kvinnan som ska betala skadestånd till mannen. För att han tafsade. För att hon slog. För att hon inte lydigt lade sig tillrätta och lät hans tafsande, trevande händer stjäla hennes värdighet utan protest.

Missförstå mig rätt. Jag tycker inte vi ska ta saken i egna händer (om det inte är vår egen anatomi vi talar om förstås). Vi har en lag som hanterar mellanmänskliga transaktioner som ska garantera att rättvisa skipas utan att situationen urartar till vendetta eller hämnd i sju generationer. MEN i det här fallet kan man ju tycka liksom att ”he had it coming”… och ”what goes around, comes around”…  Enligt gammaltestamentlig lag kunde man ju tänka sig någon variant av öga för öga, tand för tand, men jag misstänker att kvinnan i fråga inte skulle känna att hon fått upprättelse om hon fick klämma tillbaka? Man kan misstänka att mannen ifråga inte skulle se det som ett svidande straff?

Jag tycker nog att just det här rötägget bad om att knäckas och att man bör låta udda vara jämt med den saken. Vi avvaktar utgången av domens överklagan och hoppas att rättsväsendet kammar sig till nästa gång.

Samtidigt i en annan del av mediavärlden:
Lidija Praizovic problematiserar elitfeministens nomenklatura.
Jag brukade kalla mig feminist. Jag tycker det är självklart att kvinnor och män ska ha lika för lika. Jag tyckte att det strukturella förtrycket gentemot kvinnor (och andra) brände i ögonen. Det tycker jag fortfarande. Däremot KAN jag inte känna igen mina värderingar hos de falanger som skanderar ”våga vägra debatten”. Min intelligens förbjuder mig att alliera mig med de som kategoriskt menar att alla män, överallt, ska hållas personligen skyldiga för varje kvinna som våldtas, rånas eller mördas. Jag kan inte, med hedern i behåll, applådera de skräniga röster som pöser av självgodhet och självrättfärdighet samtidigt som de själva beter sig illa. Att kvinnorna som dessa röster tillhör är så blinda för sin egen privilegierade position är förvånande och förfärande. Dessa bildade och firade kvinnor, så förmögna av kulturellt kapital, lämnar sina olyckligare systrar i sticket till förmån för sin egen må-bra-livsstil. Det är ett svek. Kanske det största sveket.

Jag ser på min partner, mina manliga vänner, mina bröder: Dessa fina, goda, generösa och intelligenta män i mitt liv. Jag ser inte tillstymmelsen av våldsverkare eller förtryckare i dem. I samma ögonblick som jag tittar på dessa goa killar med en radikalfeministisk blick krackelerar det och jag inser att människor inte kan, inte får, reduceras till monstrum för att plocka politiska poäng.

Kvinnor Kan!
Men inte ensamma. Vi måste fortsätta kämpa för lika rättigheter. Vi måste fortsätta att implementera de verktyg vi redan har, och konstant utveckla nya, för att få till stånd en allt djupare grad av samhälls-strukturell rättvisa. Däremot är det både arrogant och ointelligent att anta att vi kan nå dit utan att bygga broar och samförstånd.

Häpp!

Frej von Fräähsen zu Lorenzburg

Gratis Pysselbok för fjollor och andra outsiders….

Jajjamän det är så FRÄÄÄÄSCHT att se alla nya grepp som leksaksfabrikanter och pysselboksförfattare tar till. Eller nja.. jag gissar att du som läser detta inser att jag är djupt och avgrundsmörkt ironisk. Fördumningen av medmänniskorna (konsumenterna) spränger alla horisonter samtidigt som den heliga genusnormen ska cementeras och implementeras på alla nivåer. Ååååh denna friska fläkt av nya idéer:

2525_10151387619161284_504382771_nkarnan-pysselbok-barbie-modedesigner-96-sidor

secondColumn

Jag har förfärdigat en pysselbok för freaksen som du gärna får ladda ner, skriva ut och ha riktigt riktigt roligt med. Som det mobb-offer jag var, saknade jag lite trevlig och uppbyggelig förströelse som kunde förläna mig ett skimmer av tillhörighet. Det är för all del 30 år för sent i mitt fall, men jag kör ändå på med ett tappert försök att bryta genus-, hetero- och normal- normen (finns det ens en normalnorm?!) Jag kanske bör förtydliga att denna PDF är mycket ironiskt menad….
Klicka på den stora bilden nedan så kommer du till PDF:en. Det är en STOOOR fil så den tar lite tid att ladda.
Bögungen

Mycket nöje Kära Monsterbarn

Frej von Fräähsen zu Lorenzburg

Från Fräähsfronten lite nytt…

Revelj på er kamrater!

Klockan är snart 11 och jag har just lullat upp ur sänghalmen, tagit del av morgonens nyheter och nu sitter jag här igen och författar små tips och råd till samhället. Som vanligt får jag väldigt få svar men jag hoppas ändå att jag lyckas så några små frön av förnuft i politiken och näringslivet.

Slottet som jag fastnat för ligger fortfarande ute till försäljning men spargrisen klirrar ynkligt när jag skakar på den, kaffekassan stirrar med ledsna valpögon på malen som flaxar ut ur tomma portmonnän… Ja jösses det är inte lätt att vara trasgreve – född med plastsked i mun.

Anyways, alla hoppades på ett saftigt arv den dagen då farfar greven tog på sig sälskinnsvästen och gick ut i vassen för att, med sina bara händer, strypa gammelgäddan som terroriserat bygden en tid. Det var en lika hemsk som jämn strid som utspelade sig inför socknen ända tills både gammelgäddan och gammelgreven sjönk ner i mörkret och glömskan för att mer aldrig synas igen. They don’t build them like they used to… idag hade vi gått till tidningen och klagat istället för att ta tag i eländet. Nåt arv fanns det förstås inte att tala om så jag spelar på lotto och håller tummarna och hoppas. En kung utan land? En greve utan slott? Kaffe utan mjölk? Kärlek utan kyssar? Ja ni hör ju själva hur barockt, och oändligt sorgligt, det låter.

Anyhow. I väntan på att turen ska vända rymmer jag med cirkusen och dansar cancan i bara mässingen. Alternativt presenterar jag mitt pågående masterprojekt på Högskolan för Scen och Musik i Göteborg. I swing both ways..

0156 7119 10

12 13 14

15 16 17
(Fotograf: Andreas Löfman)

Från Barockopera till Skrattande kropp på under 10 minuter =
Det är monstruöst, det är freakshow, det är Frej von Fräähsen

Frej von Fräähsen zu Lorenzburg

Slott till Salu!

Bong chor mess ammi!
Klockan är 09:40, kaffekokaren puttrar entusiastiskt i köket och jag spejar ut över ett grådassigt Göte(la)borg ifrån fönstret i våningen:
bild

Våren är i antågande (sägs det) och då längtar jag till Landet. Jag är en naturromantiker av rang, sålänge Naturen håller sig i skinnet och inte kliar, bits, nyps, skräms, stinker eller geggar av sig på någon del av min kropp. Fast egentligen gör sig nog Naturen bäst lite på avstånd, när jag tänker efter. Tryggast av allt är det antagligen att betrakta Naturen inifrån ett komfortabelt hem, med alla bekvämligheter inom räckhåll? Jag dreglar nästan av glädje när jag ser att den här lilla go’biten ligger ute till försäljning:

66a9df9bbf4c4cc9d23135d1604f62ad

Bryngenäs Slott bjuds ut för det facila priset 29 000 000 miljoner svenska kronor. Som hittat?
Det är drömmen om landet, om ett rustikt lantligt kök där man kan rensa kantareller med ungarna (om det blir några) och koka ärtsoppa och sylta och safta det Naturens överflöd som någon (helst annan än jag) släpat hem.

När jag klickar på länken och tittar på de övriga bilderna slår det mig att folk har sån anskrämlig smak. Whats with allt guld och alla krusiduller liksom?! Det verkar som om tidigare ägare löpt amok på Bukowskis, blandat med allt man kommit över på loppisar lite här och var, sprejmålat skiten med guld och sedan köpt in vad helst som senaste numret av Gods & Gårdar skriver om. Det är, rätt och slätt, inte snyggt… Det är i alla fall min föga ödmjuka syn på saken.

I vilket fall tänker jag mig att det här slottet skulle kunna erbjuda en fristad när samhället kollapsar. När politikerna på allvar nedmonterat välfärden och när folk befriat sig från de sista resterna av mänsklighet och Marknaden flyttar in där ett hjärta en gång klappade: Då drar jag ut på Landet. Om jag till äventyrs skulle råka ha lite pengar över kanske jag investerar dem i ett slott, eller en koja och bjuder in till litterär salong för att fördriva tiden. Kanske lite som äventyrarna i Decamerone?

Apokalypsen lurar runt hörnet så håll korpgluggarna öppna! Plötsligt kanske en inbjudan dimper ner i brevlådan:
”Galej på Casa von Fräähsen – ta med ditt eget pop-corn och bevittna slutet i glada vänners lag!”

Snap! Crackle! Pop!

Frej von Fräähsen zu Lorenzburg

Skrattande kropp i det offentliga rummet :)

Hallåja, solen återvänder med lite ljus och lite värme. D-vitamin-fattiga själar kan lapa sol genom porerna och börja snegla på möjligheten att ta fram lilla vårjackan.

Jag pluggar just nu på ett masterprogram på högskolan för scen och musik i Göteborg. Inriktningen är ”Contemporary Performative Arts” och mitt masterprojekt behandlar monster i det offentliga rummet. Utrustad med en kamera, lillebrorsan och bästa väninnan (som moraliskt stöd) placerade jag min skrattande kropp på olika ställen i stadsbilden och släppte loss. I början var det lite knaggligt, att skratta högt och länge är fysiskt ansträngande, men när en viss tröskel passerats började jag uppleva en  känsla av svindel och frihet.

Min teori är att när någon bemäktigar sig rätten att betrakta/stirra/glo på ”monstret” så kommer man i samma ögonblick att göra sig själv mer synlig för den som man stirrar på. Monstret (fjollan, den dödssjuke, den handikappade, immigranten, tiggaren, den hemlöse eller den skogstokige etc) reduceras till ett objekt, en funktion som bär ett socialt stigma så att alla andra ska kunna slippa undan och gömma sig bakom normalitetens kjolar. När du stirrar på Monstret glömmer du ofta att monstret också ser dig. När du stirrar på monstret, fascinerat och äcklat eller bara nyfiket, glömmer du att hålla koll på din egen sociala mask. När du absorberas av seendet gör du dig själv mer naken för monstrets blick. Hon ser din avsky och nyfikenhet och ohyfs. Mitt masterprojekt vill fånga det ögonblicket och förstora det så att du får syn på dig själv när du placerar dig själv i en moraliskt överlägsen roll gentemot det monster du dömer ut med din blick.

Här kommer lite skrattande kropp, håll till godo:

Vi ses i vimlet

Frej von Fräähsen zu Lorenzburg

© 2017

Tema av Anders NorenUpp ↑

error: Content is protected !!