Gomorra!
Idag bör man ta på sig någonting rosa enligt det liturgiska året. Prinsesspartiet, fromt och heligt som det är, har inte svårt att hörsamma befallningen då halva garderoben går i olika nyanser av skärt. Somliga kommer fira Jesu uppståndelse i helgen, somliga kommer bara att få lite efterlängtad ledighet, åter somliga kommer bara trycka i sig godis och umgås lite med familjen. Jag själv siktar på en variant av de två sistnämnda eftersom jag inte tror ett smack på att Jesus var Guds enfödde son.

Diligensen avgår mot Värmelandet det sköna för lite samvaro och mycket snask. Märkligt nog, efter år av utlandsvistelse och nu senast som naturaliserad Göteborgare, är Värmland fortfarande ”hemma”. Kanske är hemma alltid där mamma och pappa bor? Kanske är hemma alltid på den plats där man spenderade barndomen och hade sin första fylla, sitt första ligg och fick sin första lön? Jag vet att hemma definitivt inte är det Värmland där de fortfarande tar upp telefonen för att ta kort på ”bögen där borta” för att visa kompisarna. Jag vet att hemma inte är det politiska klimat som ska förvandla skaldernas landskap till entreprenörernas. Jag vet att hemma är någonting annat. Där hjärtat bor, trots att jag för länge sedan har haft mitt heartbreak med Värmland.
Anyway, nu åker jag ”hem” några dagar.

Sola’ skiner gött denna morgon, även på exilvärmlänningar som jag. Kaffet är så hett, så svart, så beskt och så livgivande och ger mig lite mental styrka inför de oundvikliga besvikelser som vanligtvis drabbar mig när jag slår upp dagens tidning. Idag blir jag positivt överraskad:

SD tappar i förtroende och förlorar sin bronsplats till förmån för Miljöpartiet. Jag nickar och myser. ”Hemma” är där folk tar sitt förnuft till fånga, tänker jag. Hemma är där de är fler, i alla fall marginellt, som gillar miljön än de som ogillar de utsocknes. Jag nickar och lyser. Kaffet är så hett och svart. Snart ska jag åka hem.

Glad Påse

Frej von Fräähsen zu Lorenzburg