Mobbningen som fenomen är känt även inom djurvärlden: Alfahanen och Alfahonan dominerar vargflocken genom en serie rituella beteenden som signalerar status i gruppen. Inom stacksamhällen avskiljs sjuka individer och bärs bort från stacken för att inte smitta kollektivet med parasiter och sjukdomar. De unga hanarna i lejonflocken drivs bort för att inte utmana de äldres auktoritet. Individen måste offras för att inte äventyra gruppens stabilitet.

Männsklig samvaro är mer komplicerad än den i djursamhällen då vi inte kan reduceras till enbart biologiska men även historiska, kulturella, språkliga och intellektuella komponenter. Vi måste helt enkelt ta hänsyn till fler variabler för att förstå mobbning bland människor. Det är i grunden samma fenomen: gruppens säkerhet och fortlevnad äventyras och en syndabock måste identifieras och utestängas från kollektivet för att gränsen mellan utanför och innanför ska hållas intakt. Syndabocken identifieras som bärare av farliga influenser, normbrytande beteenden eller andra, icke önskvärda, egenskaper. För att gruppen inte ska smittas iscensätts nu en ritual för att bevaka och stärka dess gränser. Syndabocken blir gradvis reducerad från självständigt subjekt till ett passivt objekt för gruppens makthandlingar och detta pågår till dess syndabocken är permanent placerad ”utanför” sammanhangen. MEN syndabocken måste fortsätta att befinna sig inom synhåll från den ursprungliga gruppen eftersom det är relationen till syndabocken som definierar samhällets insida respektive utsida. Den utstötte får vara med, fast på avstånd, för att bära stigmat av att vara den ”andre”, det varnande exemplet.

När pingstparstorn Åke Green, i sin berömda predikan från 2001, säger att homosexualitet är en djup cancersvulst på samhällskroppen så menar han detta bokstavligen. Homosexualiteten, i pastor Greens ögon, är ett poröst membran på samhällskroppen och den inbjuder främmande och farliga inflytanden att få fäste i flocken. Det är av största vikt att ”rena sig” från synd ( i det här fallet otukt) för att inte riskera upprätthållandet av normen, och därmed stabiliteten, i gruppen. När Åke Green levererar sin predikan så gör han det i en urgammal tradition av rituell renlighet som återfinns i alla större världsreligioner men också i ursprungsbefolkningar runt om i världen.

Mary Douglas skriver i sin utmärkta bok ”Renhet och Fara” att vi kan lära oss mycket om ett samhälle genom att studera dess koncept av smuts och renlighet. Även då i överförd betydelse såsom andlig/ religiös renlighet och synd. Smutsen och synden blir en grogrund för farliga ämnen som kan utvecklas till sjukdom och galenskap men också nedkalla Gudarnas vrede eller andemakternas missnöje. Komplexa system av ritualer växer fram för att lugna den kollektiva neurotiska känslan av fara. Genom att undvika vissa substanser, gester, ord eller handlingar så undviker man makternas misshag. Genom att iscensätta vissa andra gester, ord och handlingar kan man blidka makterna eller stävja faran på annat sätt. Syndabocken blir då bäraren av kollektivets smuts och synd och genom att rituellt ”bestraffa” syndabocken undviker man att faran drabbar gruppen.

Vi träffar på” porösa membran” även i vår vardag: tiggaren, den dödsjuke, den handikappade, fjollan, medlemmar av annan etnicitet eller religion. Mötet med dessa representanter för det okända triggar urgamla beteenden och flyktreaktioner som tar sig uttryck på många, för oss själva, mindre smickrande sätt. Rasism, homofobi och sexism är bara några få ur ett helt ekosystem av rituella avståndstaganden. Inte sällan uppvisar samma individer många av de här beteendena samtidigt, vilket  kanske antyder att vissa människor är mer benägna att bevaka sina gränser mot det ”okända” hårdare än andra?

Mobbning, penalism, utfrysning och härskartekniker – Kärt barn har många namn. Barn ärver de här symboliska sätten att tolka och befästa gränserna. Syndabocken väljs kanske ut på andra grunder: Fel färg på väskan, konstig dialekt, konstig hårfärg, frisyr eller kläder som inte är moderiktiga etc. Mekanismen är densamma. Det gäller att upprätthålla hierarkier och normer, det gäller att identifiera potentiella störande element som kan rucka den sköra sociala balansen. Det gäller att uppvisa signaler som skänker legitimitet inom gruppen och som identifierar individen som en medlem av kollektivet. Det gäller helt enkelt att vara ”Cool”.

Jag har själv haft oturen och förmånen att bli mobbad under min skolgång: Otur, eftersom det sätter djupa känslomässiga spår som allvarligt inverkar på en positiv självbild och tillit till den egna förmågan. Förmån, eftersom jag från början har burit ett utanförskap som innebär att jag vet att jag kan hantera, kanske i viss mån även gilla, att göra små exkursioner ”utom-norms”.

Mobbningen är ett urgammalt fenomen med ett försprång på flera miljarder år. Det handlar alltså kanske inte, i första hand, om en vilja att vara elak utan om en biologi och en primitiv gruppbildning som gör sig påmind. Frågan är hur vi, som moderna och kulturella varelser kan gå bortom vår biologi och bli bättre än vi varit. Frågan är hur vi ska fostra våra unga till att bli goda, hyggliga och medkännande varelser. Svaret kanske är att vi måste vara goda förebilder för utomnormativ verksamhet på ett sätt som gör att ungarna inte skräms av det annorlunda? Genom att fira vår egen unicitet, på ett fritt och inbjudande sätt som inte låter sig kuvas, kan vi vara brofästena mellan utanför och innanför.

Frej von Fräähsen zu Lorenzburg