17146961

Jag bestämmer mig för att sätta mig på torget och meditera för att få inspiration till min konstnärliga process. Jag vill ta in, och ta pulsen på, platsen där jag ska iscensätta någon sorts föreställning på lördag och nu vandrar jag runt i Verona med en improviserad meditationskudde under armen.

Jag är en främling. Folk tittar. Jag känner mig annorlunda, utländsk och malplacerad. De jag passerar tittar skeptiskt på byltet som jag bär på: en hoprullad brun filt med grön sammetskant och med ett brandgult karatebälte knutet runt om för att hålla ihop paketet till en bra form. Jag blir väldigt medveten om att jag är uttittad och jag upplever att det finns ett svagt förakt i blicken hos de jag möter. Det mesta hos mig är fel: Utlänning/ turist (kläderna skvallrar om annan smak och annan stil som går emot den lokala) och jag passar absolut inte in i den genusstereotypa kulturen. I kontrast med machokulturen som jag tycker mig se överallt måste jag framstå som urtypen av fjollan.

Jag märker spänningen i käkarna, lite snabbare hjärtslag, fjärilarna i magen. ”Om polisen kommer så spring”, orden ekar i mitt minne från morgonens informationsmöte med organisatörerna för festivalen. De har bara ordnat tillstånd för utom-normativ verksamhet för lördagen och Verona är känt för sin lite fascistiska politik. Mycket är förbjudet: Äta offentligt och att ”Campa” i stadsbilden. Nu ska jag ägna mig åt verkligt subversiv verksamhet: Sitta stilla på en offentlig plats, blunda och andas. Jag skälver inombords.

Jag tar klivet ut på torget. En ensam staty av Gamle Dante Alighieri står mitt på piazzan. Massor av små restauranger och caféer längs med kanterna, torgets mitt helt tomt sånär som på Dante (och snart mig själv). Jag styr stegen mot mitten av torget och sätter mig på postamentet som statyn vilar på. Det misstänksamma tygbyltet vilar bredvid mig, kommer inte att behövas. Jag sätter timern på 40 minuter och sluter ögonen.

Veronas röst talar till mig: En hund skäller någonstans framför mig, kaffekoppar och bestick ekar på piazzan och människoröster blandas med ljud från bilar och mopeder. Jag räknar mina andetag och fokuserar på naveln: andas in/ andas ut ett. Andas in/ andas ut två. Andas in/ andas ut tre. Och så vidare till tio för att börja om. Hjärtat bultar, oron i magen förvärras. Jag känner mig utsatt och hjälplös där jag sitter och blundar och räknar. Skrattande människor drar förbi, tornklockan (kyrkklockan?) ljuder och jag förstår att klockan är ett.

Jag sitter och räknar och andas och lyssnar. Jag blir medveten om ljuden omkring mig: hur de ekar runtom men också inuti. Ljuden uppstår i relation till mig och jag inser att objektet och subjektet inte så lätt kan åtskiljas. Klockan ljuder/ jag ljuder. Andas in/andas ut fyra. Andas in/ andas ut fem. Jag sitter stilla, blundar, lyssnar. Turister passerar, tar kort på Dante/ mig. Jag hör dem prata med varandra, skratta, skoja. Kanske undrar de vad det är för en märklig typ som sitter alldeles stilla/ alldeles ensam där vid Dantes fot. Jag tänker tanken att jag ska erbjuda dem min kropp och min närvaro som en akt av generositet. Jag tänker att jag ska erbjuda dem mitt annorlundaskap och utanförskap som en gåva att betrakta och beakta. Hjärtat slår, oro i magen. Andas in/ andas ut sex. Andas in/ andas ut sju. Tappa räkningen/ börja om.

Jag hör barn som skrattar. En familj talar franska i min närhet och jag tror att barnen undrar vad jag gör. Jag hör och känner att de är väldigt nära. En doft av cigarettrök. Andas in/ andas ut ett. Andas in/ andas ut två. Någon passerar och jag känner doften av en blommig och söt parfym. Andas in/ andas ut. Oron i magen lugnar sig. Jag känner en liten spänning i ryggraden, slappnar av. Känner en tå ligga i kläm i mina vita Converse, låter den vara. Jag sväljer. Andas. Räknar

Jag hör röster, jag tror det är en stor grupp ungdomar som kommer närmare. De står runt omkring och de skrattar och skränar och jag upplever att det är mig de skrattar åt. Jag blir rädd. Blundar. Andas. Erbjuder min kropp, min närvaro, mitt utanförskap. Jag får känslan av att de gör sig lustiga över mig och jag tänker tanken att de kanske kommer att ta sig friheter mot min person. En som är utanför är fredlös, någon som man inte behöver visa mänsklig omtanke mot. Jag andas och plötsligt infinner sig en enorm frid. Hjärtat rusar och magen oroar sig men under allt detta känner jag frid och stabilitet. Jag andas, fortsätter blunda. Ungdomarna drar vidare och jag tänker att de låter som en flock apor när de avlägsnar sig.

Plötsligt känner jag en mycket lätt beröring på mitt knä och jag öppnar ögonen. Ett litet barn ler mot mig, håller fram sin blåa plastbil. Jag möter blicken: bruna ögon, nyfikna, ser in i mina. Jag ler och vinkar åt barnet och vi har ett kort ögonblick av ordlös kommunikation innan hen går bort från mig.

Jag sitter ensam på Piazzan. Ögonen öppna nu. Jag ser allt väldigt klart och jag är väldigt lugn. Tänker att jag ska meditera en halvtimme till och ska precis sätta timern när jag inser att jag kanske inte kommer höra ljudet så bra. Experimenterar med olika ringsignaler för att hitta en som jag kommer höra. Plötsligt står en liten pojke bredvid mig, en liten lintott som kikar över axeln för att se vad jag gör. Jag provar några ringsignaler och håller fram telefonen så att han får prova. Ännu en liten lintott ansluter, kanske pojkens syster? Jag låter barnen turas om att prova olika ljud på min telefon fast jag upplever dubbelheten i ögonblicket. Fint med ett ögonblick av närvaro och kontakt men vad tänker alla andra runt omkring? Är jag en ful gubbe som leker med barnen eller är jag lite tokig som sitter där i min ensamhet på torget. Mamma och Pappa kommer och hämtar barnen. Vi ler åt varandra, familjen och jag. Vi vinkar och de är borta.

Plötsligt står ett ryskt par framför mig och frågar om jag kan ta kort på dem. ”Självklart”, säger jag.

Timern ställs på trettio minuter. Jag blundar, andas, återvänder till ett medvetande som upplever och tar in utan att censurera. Åskan rullar in över staden. Ekar mellan byggnaderna. En sval vind kommer med regnet och jag rycker till vid den första droppen. Jag blundas och andas några minuter i regnet innan jag ställer mig upp och går hem för dagen.
OM MANI PADME HUM

Frej von Fräähsen zu Lorenzburg