Att säga nej, är att säga ja till sig själv

Vi möts på morgonen. Vi är här för att göra ett jobb: att skapa offentlig konst och för att fördjupa vårt eget konstnärliga språk. Vi är trötta och stressade, känner pressen men också angelägenheten i att lösa problemen som uppstått i våra förväntningars möte med staden Verona. Vi är här med vårt mastersprogram för att skapa konst som känns akut och viktig. Om inte för någon annan så i alla fall för oss själva. Deadline närmar sig och vi är alla fokuserade på lördagen och de performances som vi ska genomföra inom ramen för festivalen Verona Resuona.

Jag sitter vid mötesbordet, är inte helt tillfreds men ändå på gång med någonting: En ganska typisk konstnärlig process skulle man kunna säga. Hjärnan jobbar på med ord och formuleringar: jag håller på att skapa en koreografi/ dans som sedan ska läsas in på Italienska så att andra kan lyssna och göra/ Höra och Röra (sig). Jag vill att texten ska vara poetisk, men tydlig, och att de som eventuellt nappar på inbjudan att delta ska få en upplevelse som öppnar upp för eftertanke om medmänniska och samtid.

Sedan jag kom till staden har jag varit fokuserad på att samla information om livet och ljuden och pulsen som är unik för den här platsen. Jag har placerat mig själv som mätinstrument i miljön: finstämt/ ostämt/ känsligt/ patetiskt/ mänskligt och naket. Jag har lyssnat och observerat och idisslat platsen genom mina (åtminstone) fem sinnen och nu är jag redo för min kommentar. På lördag ska jag erbjuda min kropp och mina ord som ankare för förbipasserande: Jag har skapat en navelsträng av hörlurar som ska kunna sätta andras trumhinnor och kroppar i rörelse i takt med mina ord och mina intentioner. Jag börjar känna en gryende stolthet över vart jag är på väg även om ingenting är helt färdigt ännu.

Festivalen säger: ”Vi bestämde igår att vi flyttar din performance från plats A till plats B” och sedan lite förläget: ”Det var visst ännu en festival i staden som vi inte visste om, de har lagt rabarber på din plats”.

Jag säger
: ”Men…? Men…? Men…?”
Jag tänker: ”Jag har spenderat massor av tid på den där platsen, älskat den och hatat den. Ömsom ratat den och matat den med min närvaro och min uppmärksamhet. Om jag flyttar min kommentar avsedd för den platsen till
en annan plats så blir den ju inte relevant längre.”

Jag säger: ”Okej, jag går dit och kollar läget men jag vill förbereda er på att jag kanske kommer tillbaka och tackar för åkturen men bestämmer mig för att hoppa av droskan under de här omständigheterna.”
Jag tänker: ”oproffsigt organiserat, men fine jag gör ett försök.”

Senare på eftermiddagen har jag spenderat massor av tid i köket, mellan spisen och köksbordet (för det finns ju ingenstans där vi kan vara och arbeta), för att

A: sätta ihop en passabel koreografi som känns okej med kort varsel
B: transkribera koreografin till text som kan översättas och läsas in i en ljudfil.

Klimatet är varmt och fuktigt, den värsta tänkbara kombinationen när man är jäktad och måste springa runt för att lösa situationer: Kommunens internet fungerar inte så jag samlar ihop mina svettiga handflator och rusande hjärta och försöker hitta en lösning. Ja! Jag hinner mejla texten till vår kontakt här i staden så att vi kan arbeta med den under morgondagen. Lugn infinner sig. Lättnad. Nästan så att ett fniss bubblar upp. Jag är på banan!

Klockan är strax över halv åtta på kvällen. Jag darrar av vrede och besvikelse men behåller lugnet. Festivalen talar till mig ur mobiltelefonen: Vi kommer inte hinna översätta din text till Italienska så du får köra på engelska (som ingen i det här landet förstår).

Jag säger: ”antingen gör vi det på Italienska så som det var överenskommet eller så gör vi det inte alls”. (att följa instruktioner till koreografi via hörlurar är en utmaning även i vanliga fall, och antagligen omöjligt om man inte kan språket så bra)
Festivalen: ”Okej, men om vi kortar ner din text, tar bort mer än hälften? Då kanske vi hinner (?)”
Jag säger: ”Men då kan jag ju lika gärna bara göra vad som helst! Typ en reklam för Ajax fast i mimteater-form?!”
Festivalen: …?…
Jag tänker: ”En text har en egen logik: en biologi av organ och blod och muskler som samverkar för att skapa mening. En text är ett komplext landskap som uppstår i en harmonisk helhet av de olika delarna. Jag kan ju inte bara ta bort ett hjärta, eller en flod, ur helheten och fortfarande ha samma rika och levande grej kvar.”
Jag säger: ”Under de här omständigheterna väljer jag att inte delta alls i festivalen, tack så mycket”
Jag känner: ”Fuck You!”
Jag reflekterar över en tallrik med jordgubbar och grädde:
Jag är besviken eftersom jag har arbetat hårt men ändå bara har två tomma händer att visa upp som resultat. Jag inser i det här läget, medan jag mosar jordgubbarna i grädden, att jag nog egentligen har en ganska hög toleransnivå. Vem bryr sig om inte tekniken funkar perfekt, eller om det vegetariska alternativet inte var lika kul som de andras smarriga måltid? Det är väl inget att pjoska om ifall det inte blir precis som man tänkt sig?

Jag har en hög toleransnivå tänker jag medan den högröda färgen på kinderna lägger sig något. Det är frånvaron av det mellanmänskliga som stör mig. Man måste ju visa respekt för varandras intention och gärning och man måste behandla varandras vision och ”brinn” med omtanke. Den här gången och på den här platsen är det tydligt att en sådan omtanke inte finns. Här är ett slöseri med resurser, både mänskliga och ekonomiska, och min moraliska kompass gör det omöjligt för mig att delta under de förhållandena.

Jag äter mina jordgubbar och tänker att i framtiden ska jag välja mina sammanhang bättre. Samtidigt är jag faktiskt en smula stolt över att jag sätter ner foten och tar tillbaka mig själv trots besvikelsen och obehaget det innebär: Det har varit en dyrköpt erfarenhet men jag lär mig att lita på känslan av en gräns som överträds. Jag lär mig att lita på min kompromisslösa känsla för rättvisa och vanlig hygglighet. Jag lär mig: Att säga nej är att säga ja till sig själv.

Frej von Fräähsen zu Lorenzburg

2 kommentarer

  1. yo yo jag känner igen mig, inte i omständigheterna med dans och festival och så, men att det inte blir som man tänkt sig, att man själv måste böja sig, ge vika, kompromissa, dra kortaste strået (snarare, bli tilldelad kortaste strået) då är det svårt att inte bli kränkt, eller sårad, eller känna sig trampad på tårna. att svälja, tiga och ta emot. göra andra till viljes, anpassa sig efter andra. å ena sidan tänker jag i såna situationer ” det är lugnt, jag kan leva med det här. det blev inte som jag tänkt mig, men det blev ju BRA för det. det kunde ha varit värre iallafall.” allt kunde alltid ha varit värre. man får vara glad för det lilla och inte begära/förvänta sig så mycket. det har gjort att jag nu klarar motgång ganska så bra. dock är jag osäker på hur långt man ska låta det gå? ska man alltid acceptera ALLT HELA TIDEN? innebär inte det att man automatiskt gör sig till dörrmatta då? när ska man svälja sitt ego? när passar det sig att man sätter ner foten? skitsvårt att avgöra tycker jag. jättebra att du följde din moraliska kompass! det är ju den som alltid ska ha sista ordet. jag t ex tackade nyss nej till ett skrivjobb (mitt första betalda sådana!) eftersom ämnet var om något som går emot mina värderingar. det kändes bra, att följa min inre moraliska kompass, istället för att låtsas vara någon jag inte är, och skriva ihop nåt för snabba pengar. jag tycker vi gjorde smarta val :)

  2. skrev själv ett inlägg om att kompromissa med sig själv i min blogg för en tid sedan: http://grottflickan.blogg.se/2013/march/kompromissa-inte-med-dig-sjalv.html

Kommentera

Din e-postadress kommer inte att publiceras.

*

© 2016

Tema av Anders NorenUpp ↑

error: Content is protected !!