Gråsossar och Jante-Jon ger lördagsgodis till sina barn men det gör inte fina människor. Vi gör som Gustav Vasa, vi köper konfekt. Godiset har en lång och dyrbar historia i vårt land. Innan vi kunde utvinna socker ur betor här på hemmaplan så var vi tvungna att importera socker och det, go’vänner, var minsann ingen billig affär! Alltså var godis en lyxvara som bara de finaste och mest upphöjda läckergommarna hade råd att njuta av. Konfekt kommer från latinets ‘confícere’ – att tillverka och syftar då på att konfekt var någonting som köptes färdiggjort istället för, vilket var vanligast, att laga till någonting hemma. Den tidiga konfekten var olika varianter av marsipan eller kryddade marmeladbitar och det var på apoteket som man inhandlade askar med de dyrbara godsakerna. Idag är socker och snask en stapelvara som kreti och pleti kan köpa kilovis av utan att blinka. Var det bättre förr? Ja kanske för tänderna..

Exempel: ”Nu trodde du väl att jag glömt bort att det är lördag men här får du en tjuga att köpa konfekt för!”

Exempel: ”Men älskling!? Inte kan vi gå in på bion innan vi har köpt lite konfekt att snaska på!”