Det är fint att markera en högtid eller större förändring i livet med en särskilt utformad ceremoni. Namngivning, Giftermål eller examen är tillfällen då det passar med lite pompa för att göra ögonblicket extra minnesvärt. Det är lätt att vilja ”fläska på” med extra av allt men det kan faktiskt löna sig, både effektmässigt och ekonomiskt, att hålla tillbaka lite. Dyrast är inte finast!

Jag var nyligen gäst på ett 60års kalas som hölls för en mycket fin dam. En av presenterna, ett enkelt saltkar som gått i arv i en viss familj, hade graverats med en kort referens till en medeltida saga. Moralen i sagan: Du är mig kär som saltet (det är inte alltid det som är mest uppenbart och värdefullt som vi värdesätter mest). Saltkaret av silver är nog inte värt många hundralappar i dagens penningvärde men föremålets symboliska värde var desto större. Det är föremålets ”proveniens*” som räknas.

När man ordnar en ceremoni, oavsett om det är en privat eller offentlig tillställning, bör man komma ihåg att dyrast inte är finast och att ”less is more”. En högtidlighet som dränks i alltför mycket prål riskerar att överväldiga de inblandade så att känslan av närvaro inte kan infinna sig. Det är bättre att framhäva det historiska och familjens/företagets/kommunens traditioner och värderingar snarare än att köpa sig till ett bombastiskt event. Det är i slutändan inte prylarna och utgifterna som imponerar på deltagarna; det som räknas är hur väl man regisserat och åstadkommit det känslomässiga engagemanget hos de församlade. En enkel ring som gått i arv är mycket ”finare” än en helt ny-tillverkad briljantring, oavsett vilken av de två som har fläskigast prislapp!

Proveniens är ett begrepp inom konstvetenskap och i musei- och arkivverksamhet som innefattar uppgifter om ett värdefullt objekts ursprung samt ägar- och annan historia.