Jag tor att vi, i ljuset av senaste tidens fansansfulla skeenden, måste prata lite om internaliserad homofobi (transfobi etc), var det kommer ifrån och vad det leder till. Förövaren som håller i pistolen är inte ensam om dådet: hen har ofta ärvt sina åsikter, kanske rentav vuxit upp i en miljö där hat har uttryckts ofta och våldsamt.

Jag minns mig själv som tolvåring. Hur jag var livrädd för min sexualitet på grund av den tuffa (stundtals nävarnas) retorik som fanns på min högstadieskola, på löpsedlarna, i TV och på andra ställen. Jag var livrädd för att vara annorlunda.. eller ”vidrig” och ”äcklig” var väl återkommande ord vill jag minnas. Den där lille tolvåringen hatade sig själv och axlade ansvaret att ”fixa sig själv” så att han skulle duga, kanske få känna sig okej, värdig, rentav älskad.

Anyways: en tripp till biblioteket, några böcker om hypnos, en mikrofon och en kasettbandspelare (röd och gul, det var ju tidigt 90tal trots allt). Sedan några sessioner där han/ jag förtvivlat läste in hypnosintruktioner som skulle göra mig ”fullkomligt heterosexuell”.

Bilden: Ensam pojke på tolv år. Grinar så snoret sprutar. Spelar in. måste ta om för instruktionerna hörs ju inte på bandet för all hulkande gråt. Lyssnar på bandet. Hoppas. Vill förtvivlat gärna bli okej. Hoppas på miraklet. Hoppas på miraklet. Hoppas på miraklet….

Jag tror jag minns tyngden och ensamheten mest. Det är mycket att bära för en tolvåring, att veta att han är ett äckel. Men även små äckel vill bli accepterade.

Kanhända Orlandoskytten var ett litet ”äckel” som jag? Jag hade turen att växa upp i ett sekulariserat hem. Inga förmaningar eller påminnelser om helvetet för äckel som jag. Det var nog min räddning. Jag hade också några vänner som jag tyckte om och litade på, men jag vågade aldrig yppa den fasansfulla hemligheten att jag var homo. Men det räckte kanske för att jag skulle få ha en liten kärna av trygghet. Det var nog min räddning #2.

Låt oss tala om internaliserad homofobi, var den kommer ifrån och vad den leder till: HBTQ-personers självhat och självskadebeteenden uppstår inte i ett vakuum. Det är alltid andra som skapar oss som ”äckel”, som låter oss förstå att vi inte är värda trygghet, kärlek eller liv. Sådana sår läker aldrig. Smärtan mildras över tid men ligger kvar som en bakgrundsstrålning och handikappar många av oss för hela livet.

Låt oss tala om internaliserad homofobi: den leder till att folk tar ett vapen och skjuter ”äcklen”, ja, kanske ”äckel” som är plågsamma påminnelser om dem själva. Homofobi leder till döden för många. För egen hand eller andras.

Freï von Fräähsen zu Lorenzburg