Kategori: Kultur (sida 1 av 3)

Fotboll och Tunnelseende

Snabb rapport från sista dagen på Dans och Teaterfestivalen i Göteborg:
Vi tar en paus från sittandet, tittandet och pladdrandet och möts i en fotbollsmatch. Den här matchen är av det lite ovanligare slaget och vi bär kepsar med kikare påmonterade på skärmen. Det är SVÅRT att se var bollen är på planen, till och med om den är precis bredvid, så folk hasar och smyger och stapplar sig fram över planen. Det ser helt enkelt ruskigt komiskt ut. Och ja, just det, även om tankarna går till högstadiets gympalektioner så är det här långt mycket roligare. Man kan liksom slappna av lite mer när man vet att man inte kommer bli tvångsspolad i toan av några större och starkare grabbar efter matchen.
bildLite obligatoriskt Prinsessbling måste såklart alltid vara med. Det är viktigt att hålla stilen ni vet… På bilden: Frej von Fräähsen + Vasaorden och Nordstjärenorden i 18k guld och emalj. För de som är intresserade av liknande pynt rekommenderas en safari genom släktens bankfack och smyckeskrin. Kanhända någon förfader eller förmoder gjort något gött för landet och förärats lite kunglig pompa och då är det ju bara att hänga på sig grannlåten. Är man nu inte begåvad med ärofulla anfäder kan man säkert köpa lite snygga medaljer på pantbanksauktioner och liknande för motsvarande en månadshyra. Det kanske räknas som vulgärt och pråligt men vem tusan bryr sig? Det är ju festival!

Frej von Fräähsen zu Lorenzburg

Ögon känsliga för grönt

Jag sitter i pojkvännens kök i Majorna i Göteborg. Huset ligger på en liten höjd och precis utanför susar träden (Eller om det är vinden som susar i träden? Eller ett samspel mellan båda?) vackert i kör. En symfoni av gröna nyanser bäddar in mina ögon i härligt friskt fluff. Sommaren är här tänker jag, fast det inte är riktigt sant. Det dröjer nog någon vecka innan sommaren är här på riktigt.

Jag dricker kaffet, läser mina favoritbloggar och gör mig redo för sista dagen av årets Dans och Teaterfestival. En kollega till mig sade häromdagen: ”Det känns som att vara på släktträff” och hon har ju en poäng. Branchen är liten och det är ofta samma personer som minglar runt på föreställningarna och festerna men samtidigt kan man träffa unga förmågor som vill vara med och leka med alla Gamla Rävar. De är oftast roligare att prata med eftersom de inte är så upptagna med att bevaka sina intressen eller pinka revir.

Årets festival har varit väldigt trevlig: unga, gamla, insocknes och utsocknes, Svenskar och Andra. En härlig blandning av människor och konst och samtal och bärs. Det har funnits många möjligheter att mötas och upptäcka varandra i lek och allvar, och nu börjar leken lida mot sitt slut.

Idag blir det presentation av Koreografen och Ljudkonstnären Robin Jonsson som har utlovat fotbollsträning med en ”twist”. Jag kallsvettas av skräck och förväntan (gympapassen under nittitalet var inte direkt någon playground för taniga små fikusar som jag..) men samtidigt är jag ju så gammal att jag kan välja att bara säga nej tack. Det bästa med att vara vuxen är att man får bestämma själv.

Efter träning blir det en workshop om kreativitet utifrån det gamla hantverket repslagning. Jag är nyfiken!

Sist på agendan är en rykande cool upplevelse (har det utlovats) av dimma och interaktivitet. Heck I don’t know, men det låter lovande.

Sistast men inte minst blir det väl lite avslutningsmingel innan det lullas hemåt på småtimmarna. Är vädret klart kanske Barbro Hörbergs klassiska visa infriar sitt löfte om ljusa, lätta och gröna vårkvällar:

Och tänk i parken
Om våren
Med ögon känsliga för grönt
Och kastanjeblad som paraplyer
Och våra händer känsliga för allt som är skönt.

Frej von Fräähsen zu Lorenzburg

Dans och Teaterfestivalen i Göteborg

Mer kultur till alla!
Prinsesspartiet gästar Dans och Teaterfestivalen i Göteborg den här veckan. Det är process, kreativitet och show långt in på småtimmarna. Idag ska jag gå på en marathonföreställning med Nature Theatre of Oklahoma från kl 14:00 på eftermiddagen till kl 02:00 på natten. Den här prinsessan är fortfarande utmattad efter äventyret i Italien men idag skolkades det från första programpunkten och jag har legat komatos i min säng sedan i går kväll. Lugnet, vilan och kaffet har byggt upp och byggt om min gamla kropp. Jag känner mig som en människa igen!

Rapport om festivalen kommer!
Meanwhile, en text om mitt eget konstnärsskap för den som är nyfiken:

Monster i det offentliga rummet:
I min idévärld är konstverket en relästation, eller ett membran om man så vill, mellan två universa: Vår vardagliga verklighet präglas av normer och uppvisande av samhället sanktionerade signaler, den ”Andra” verkligheten representerar det okända och det osägbara. Konstverket har, i bästa fall, potential att vara en fetisch som laddats med utomvärldslig (det vill säga utanför den ”kända” normativa världen) kraft att, så att säga, smitta upplevaren med nya tankar och beteenden.  Monstret är det utomvärldsliga förkroppsligat: Uteliggaren, den dödssjuke, fjollan, munken, konstnären, medlemmar av annan etnicitet eller religion etc. är alla funktioner av det utomvärldsliga. Monstret är väktaren på tröskeln som kallar självet att anta utmaningen till en större grad av individuation och djupare grad av integrering av självets okända sidor.

När du ställs inför monstret – när du fascineras av monstret – när du stirrar på och absorberas av monstret tar du dig rätten att betrakta, och då placerar du också dig själv som ett objekt inför monstrets blick. Du glömmer bort att även ”monstret” är ett subjekt som ser dig i handlingen av att betrakta henne. Det paradoxala i den här transaktionen är att när du betraktar monstret är du så upptagen av att stirra att du glömmer justera din sociala mask alltså är det DU som träder fram tydligare för monstret! Och ju mer du stirrar desto tydligare syns du!

Min konst, just nu, handlar om att placera en monstruös kropp på offentliga platser. Jag jobbar på att utsätta och förvrida och reducera min kropp, och mitt jag, till ett finstämt instrument för att snoka reda på glappet mellan att betrakta och att bli betraktad. Min konst, just nu, handlar om att använda sig av monstret som, ja lite klyschigt, en spegel. Jag vill fånga dig när du stirrar och jag vill medvetandegöra för dig, hur tydligt du syns, hur tydligt dina skavanker, dina rädslor och din egen sårbarhet träder fram medan du är upptagen med att stirra på mig.

I min konst, just nu, formulerar jag en sorts etyder av monstruositet: Den skrattande kroppen, den gråtande kroppen och, om jag utvecklar tillräckligt med mod, den skrikande kroppen. De här kropparna placeras, kanske lite som mätinstrument, på olika ställen i det allmänna för att mäta graden av normalitet och för att skapa tvådimensionella ytor för andra att projicera sin fascination på. Och kanske, ja kanske, någon nappar på monstrets inbjudan att stiga utanför de osynliga järnridåer som utgörs av andras godkännande?

Frej von Fräähsen zu Lorenzburg

Att vända minus till plus

Prinsesspartiet åkte på klassresa (ja, skolvarianten alltså) till Italien och valde att stå utanför sammanhangen. En festival bjöd in, jag gjorde en skiss till en performance som jag tyckte var fabulous men resurserna i festivalen plockades bort bit för bit till dess inget fanns kvar. Prinsesspartiet valde att inte medverka…

…MEN. Dagen efter festivalen iscensattes en subversiv och samhällsomstörtande aktion i en liten park på Piazza Bra: Jag hade förfärdigat någon sorts navelsträng av hörlurar och satte mig på min pizza-och-Italiensk-glass-gödda bakdel på en parkbänk BLIXT stilla (konstigt uttryck förresten) i nära två timmar. Alltmedan förbipasserande kunde ta chansen att lyssna i hörlurarna om de vågade. Jag hade tagit chansen att skriva och spela in tre korta texter och tänkte att jag skulle bjussa lite på mina tankar. Framförandet ville vara en fristad från stressen, pressen och köphysterin i samhället:

Lustigt nog hade ipoden stängt av sig under tiden, varpå de som faktiskt lyssnade i hörlurarna bara hörde…..   …tystnad. Det passade ju lika bra, eller kanske bättre till och med. För vad är mer provocerande än någon som bara sitter och blundar? För vad är svårare att hantera än stillhet och tystnad?

Frej von Fräähsen zu Lorenzburg

Att säga nej, är att säga ja till sig själv

Vi möts på morgonen. Vi är här för att göra ett jobb: att skapa offentlig konst och för att fördjupa vårt eget konstnärliga språk. Vi är trötta och stressade, känner pressen men också angelägenheten i att lösa problemen som uppstått i våra förväntningars möte med staden Verona. Vi är här med vårt mastersprogram för att skapa konst som känns akut och viktig. Om inte för någon annan så i alla fall för oss själva. Deadline närmar sig och vi är alla fokuserade på lördagen och de performances som vi ska genomföra inom ramen för festivalen Verona Resuona.

Jag sitter vid mötesbordet, är inte helt tillfreds men ändå på gång med någonting: En ganska typisk konstnärlig process skulle man kunna säga. Hjärnan jobbar på med ord och formuleringar: jag håller på att skapa en koreografi/ dans som sedan ska läsas in på Italienska så att andra kan lyssna och göra/ Höra och Röra (sig). Jag vill att texten ska vara poetisk, men tydlig, och att de som eventuellt nappar på inbjudan att delta ska få en upplevelse som öppnar upp för eftertanke om medmänniska och samtid.

Sedan jag kom till staden har jag varit fokuserad på att samla information om livet och ljuden och pulsen som är unik för den här platsen. Jag har placerat mig själv som mätinstrument i miljön: finstämt/ ostämt/ känsligt/ patetiskt/ mänskligt och naket. Jag har lyssnat och observerat och idisslat platsen genom mina (åtminstone) fem sinnen och nu är jag redo för min kommentar. På lördag ska jag erbjuda min kropp och mina ord som ankare för förbipasserande: Jag har skapat en navelsträng av hörlurar som ska kunna sätta andras trumhinnor och kroppar i rörelse i takt med mina ord och mina intentioner. Jag börjar känna en gryende stolthet över vart jag är på väg även om ingenting är helt färdigt ännu.

Festivalen säger: ”Vi bestämde igår att vi flyttar din performance från plats A till plats B” och sedan lite förläget: ”Det var visst ännu en festival i staden som vi inte visste om, de har lagt rabarber på din plats”.

Jag säger
: ”Men…? Men…? Men…?”
Jag tänker: ”Jag har spenderat massor av tid på den där platsen, älskat den och hatat den. Ömsom ratat den och matat den med min närvaro och min uppmärksamhet. Om jag flyttar min kommentar avsedd för den platsen till
en annan plats så blir den ju inte relevant längre.”

Jag säger: ”Okej, jag går dit och kollar läget men jag vill förbereda er på att jag kanske kommer tillbaka och tackar för åkturen men bestämmer mig för att hoppa av droskan under de här omständigheterna.”
Jag tänker: ”oproffsigt organiserat, men fine jag gör ett försök.”

Senare på eftermiddagen har jag spenderat massor av tid i köket, mellan spisen och köksbordet (för det finns ju ingenstans där vi kan vara och arbeta), för att

A: sätta ihop en passabel koreografi som känns okej med kort varsel
B: transkribera koreografin till text som kan översättas och läsas in i en ljudfil.

Klimatet är varmt och fuktigt, den värsta tänkbara kombinationen när man är jäktad och måste springa runt för att lösa situationer: Kommunens internet fungerar inte så jag samlar ihop mina svettiga handflator och rusande hjärta och försöker hitta en lösning. Ja! Jag hinner mejla texten till vår kontakt här i staden så att vi kan arbeta med den under morgondagen. Lugn infinner sig. Lättnad. Nästan så att ett fniss bubblar upp. Jag är på banan!

Klockan är strax över halv åtta på kvällen. Jag darrar av vrede och besvikelse men behåller lugnet. Festivalen talar till mig ur mobiltelefonen: Vi kommer inte hinna översätta din text till Italienska så du får köra på engelska (som ingen i det här landet förstår).

Jag säger: ”antingen gör vi det på Italienska så som det var överenskommet eller så gör vi det inte alls”. (att följa instruktioner till koreografi via hörlurar är en utmaning även i vanliga fall, och antagligen omöjligt om man inte kan språket så bra)
Festivalen: ”Okej, men om vi kortar ner din text, tar bort mer än hälften? Då kanske vi hinner (?)”
Jag säger: ”Men då kan jag ju lika gärna bara göra vad som helst! Typ en reklam för Ajax fast i mimteater-form?!”
Festivalen: …?…
Jag tänker: ”En text har en egen logik: en biologi av organ och blod och muskler som samverkar för att skapa mening. En text är ett komplext landskap som uppstår i en harmonisk helhet av de olika delarna. Jag kan ju inte bara ta bort ett hjärta, eller en flod, ur helheten och fortfarande ha samma rika och levande grej kvar.”
Jag säger: ”Under de här omständigheterna väljer jag att inte delta alls i festivalen, tack så mycket”
Jag känner: ”Fuck You!”
Jag reflekterar över en tallrik med jordgubbar och grädde:
Jag är besviken eftersom jag har arbetat hårt men ändå bara har två tomma händer att visa upp som resultat. Jag inser i det här läget, medan jag mosar jordgubbarna i grädden, att jag nog egentligen har en ganska hög toleransnivå. Vem bryr sig om inte tekniken funkar perfekt, eller om det vegetariska alternativet inte var lika kul som de andras smarriga måltid? Det är väl inget att pjoska om ifall det inte blir precis som man tänkt sig?

Jag har en hög toleransnivå tänker jag medan den högröda färgen på kinderna lägger sig något. Det är frånvaron av det mellanmänskliga som stör mig. Man måste ju visa respekt för varandras intention och gärning och man måste behandla varandras vision och ”brinn” med omtanke. Den här gången och på den här platsen är det tydligt att en sådan omtanke inte finns. Här är ett slöseri med resurser, både mänskliga och ekonomiska, och min moraliska kompass gör det omöjligt för mig att delta under de förhållandena.

Jag äter mina jordgubbar och tänker att i framtiden ska jag välja mina sammanhang bättre. Samtidigt är jag faktiskt en smula stolt över att jag sätter ner foten och tar tillbaka mig själv trots besvikelsen och obehaget det innebär: Det har varit en dyrköpt erfarenhet men jag lär mig att lita på känslan av en gräns som överträds. Jag lär mig att lita på min kompromisslösa känsla för rättvisa och vanlig hygglighet. Jag lär mig: Att säga nej är att säga ja till sig själv.

Frej von Fräähsen zu Lorenzburg

Underbara Underbara Italien

Ciao!
Åh Gud, åh Gud, åh Gud….
Jag ÄLSKAR Italien! Klimatet, maten, människorna, dofterna, arkitekturen, språket. Förra året vid den här tiden reste jag i Rom och Perugia och blev redan då förälskad i det här landet. Sverige framstår som grått och torrt och trist i jämförelse. Italienarna är yviga och spontana, det är uppenbart att de älskar livet och maten och varandra. Och de har anledning att vara stolta över sin kultur och sin historia. Allt är ju lite hipp som happ här. Saker funkar inte som hemma (det vill säga det är osäkert om de funkar alls). Tågen går som vanligt och det vanligaste verkar vara är att tåget går om föraren känner för det. Dofterna är en salig blandning av mat, men också av lite mindre väluppfostrade dofter av avlopp… en spännande blandning av allt. Lite mindre tillrättalagt – lite mer texturerat än vi är vana vid i Kära Neurotiska gamla Svea.

Vi är i Verona för att delta i en performancefestival men passar på att lufsa runt och äta glass i några dagar innan. Prinsesspartiet presenterar:

ITALIEN
bild-1 bild-2
”Svitens” entré:
bild-4
”Svitens” entré:
bild-3
Ett trevligt sovrum:
bild-20
Ett trevligt sovrum till
bild-21
Vardagsrum med extrasäng ifall att:
bild-23 bild
Prinsessa leker modell och tar kort med darrig hand:
bild-5
Solglasögonen ovan i röd sammet från Italia Independent:
7979987a-bf5d-451f-948f-5be86d5e18dc
I Verona är det olagligt att äta offentligt, men det går bra att kissa…tydligenbild-6 bild-7 bild-8
På Piazza Bra säljer de bra Pizza
bild-9
Inte döden i Venedig, men döden i Verona:
bild-10
Byggarbetsplats?
bild-11
Nej, men en urgammal amfiteater som används fortfarande!bild-14bild-12
Piccolina Fiore:
bild-13 bild-15
Någon vädrar mattorna på självaste påskdagen. Syndare!
bild-16
Trevlig performancekollega med morronsupen inom räckhåll…
bild-17

Nu ska vi ut och göra stan innan vi kör igång med parformancefestival imorron. Mer kommer inom kort.
Tralala 🙂

Frej von Fräähsen zu Lorenzburg

Bögen bakom Bloggen

Ooooh ljuva frihet! (För den här gången)
Solen skiner och deklarationen är avklarad… lättnaden är påtaglig och såhär med kaffekoppen och lite bra musik i lurarna blir jag lite nostalgisk. Jag kanske borde skylla på mamma för att det här inlägget blir till, jag upptäckte nämligen att hon lagt upp en bild på lille Fräähsen på Facebook. Klart man blir lite blödig av att se sig själv som liten oskyldig parvel:

lille fräähs

Storken kom med en liten lintott till Mamma Lena och Pappa Bosse:

Lilla mamma lillapappa

Det var 70-tal så pappas mustiga mustasch har han inte  ensamt ansvar för, man såg faktiskt ut så på den tiden. Däremot är väl de hipster-coola glajjorna lite före sin tid? Go Daddy! Eller ja.. äsch. Mamma ser ju ut som en liten bäbis själv, hon var ju inte äldre än 21 flickstackarn. Och så dimper en liten Frej von Fräähsen ner och rör om i grytan. Jag ler ibland (lite skamset bör jag tillägga) när jag tänker på det relativa tålamod som mina föräldrar mött mina tokigheter med under åren:

  • Jag fick faktiskt de hett önskade My little Pony hästarna, med tillhörande rosa plastslott att leka med, även om de nog tyckte det var suspekt att en pojke inte lekte med bilar. Håhåjaja jag var 30 år före min tid 😉
  • Ingen lyfte på ögonbrynen (när jag såg det i alla fall) när jag satt i timmar och lyssnade på Cyndi Laupers ”True Colors” på repeat på min LP-spelare. Ja Kids, det var 90-tal.
  • Mina småbröder var inte, som andra barn, rädda för spöken och monster utan för det mer svårgreppbara ”varelser”. kanske tack vare våra rollspelssessioner om nätterna?
  • Jag och min bästis Adina klädde ut oss till spöken på vardagkvällarna och sprang runt i områdets skogsdungar och skrämde skiten ur tanter och farbröder som rastade hunden.
  • Jag blev, trots min familjs ihärdiga tradition av köttätande, vegetarian när jag var 16 år gammal. Jag tycker de har blivit väldigt duktiga på att laga vegetariskt 🙂
  • En uppsjö av dramatiska hårfärger har iscensatts på huvudskulten under tonåren och tidiga tweensen.
  • Jag bestämde mig för att jag var häxa och trollade bort min gymnasietid på annat än studier. Jag fick iallafall 4.0 så jag kanske har lite magi i kroppen trots allt?
  • Jag kom ut som Bög. Ingen blev förvånad men kanske lite oroliga över om folk skulle vara snälla mot mig (det var de såklart inte i skolan, men det låtsades jag inte så mycket om)
  • Mina vänner skulle plugga till respektabla yrken, jag lekte runt på på folkis i fem år: Klassisk sång-utbildning, Teaterlinje och Danslinje.
  • Hänga på Hare Krishna festival och smygpeta på en lavendeldoftande Thomas Dileva i sin långa kaftan
  • Dansutbildning i London i 3 långa härliga år.
  • Konstnärsresidens på Irland under ett år.
  • Lite vacklande och flackande.
  • Träffa Andreas, mitt kärleksgull 😉
  • Hänga i Zenkloster och meditera.
  • Mastersutbildning på Scenskolan i Göteborg…

Mina föräldrar förstod tidigt att jag inte var mottaglig för tillrättavisningar eller försök till faderlig/moderlig vägledning så de nöjde sig ofta med att sucka och säga ”Men Frej?!” Trots detta har jag blitt en hygglig prick och en glad skit, med intresse för miljö och politik. Och konst såklart.

Konsten är ett kapitel för sig. Det tar vi en annan dag.
Sitt nu inte och häng framför datorn, ut och lek i solen vettja!

Frej von Fräähsen zu Lorenzburg

Upp till kamp!

Kamrater, medborgare, prinsessor, skogshuggare, karlakarlar,  kvinnokvinnor, fjollor, patrask och patrioter:

Idag är det första maj och då ska alla rätt-trogna och rätt-tänkande människor ut på barrikaderna och bevaka sina intressen. Gamle Reinfeldt sitter på sin lilla tron och bestämmer att alla offentliga pengar ska slussas ner i privata fickor, gamla riksdagspersoner dyker upp i ny skepnad för att fortsätta utöva makt, och det verkar sannerligen som att den ”ljusnande framtid” inte är här för vare sig nybakade studenter eller pensionärer.

Allan Malm är professor i ekonomi och han efterfrågar en annan roll för företagen:

­Företag kan inte lösa alla sociala problem men är den enda institutionen vi har som både har resurser, kompetens och innovationskraft som är i paritet med de utmaningar samhället står inför

Allan glömmer nog att den kraft som saknas i företagen är viljan – den kanske viktigaste resursen. Att arbeta aktivt för samhällets väl och ve ligger inte i de stora företagens intresse eftersom man blott och enbart söker förmera sitt kapital. Bara det faktum att Allan yttrar sig på det sätt han gör är ett talande bevis för utvecklingen i samhället. Vi håller helt att tappa tron på, och värdet av, mänskligheten.

Men idag är första maj. Arbetarna får ledigt och får göra sin röst hörd. Om de inte ligger utmattade i någon soffa förstås. Här är årets förstamaj-affish som Lisa Jonasson har gjort för Aftonbladet:
AFTLISAJFLAT

Mammon och kapitalisterna går segrande ur rond ett, så på med boxhandskarna så ses vi på barrikaderna!

Frej von Fräähsen zu Lorenzburg

Billigt bling & smaklösa ting

Sköna maj välkommen till vår byggd igen!
Grattis alla arbetare ( ja enligt Nya Moderaternas ideologi är man arbetare även som högavlönad akademiker, politiker eller börshaj) på er dag. Jag vänder mig till alla Kamrater runt om i världen och lånar några ord från Aragorn i Konungens Återkomst: ”You bow to no one!” Med andra ord, ta inte skit från utsugarna… Denna dag ska jag ut och demonstrera mot kapitalisternas demoniska regim, det känns gött med lite ”Power Puff Proletariat” innan tre-fikat.

On another note:
Jag noterar hur förskräckligt mycket fult bling som säljs på daglig basis, till människor som har alldeles för mycket fult bling redan. Enligt bloggar och web-butiker ska man köpa sig något nytt och glittrigt så fort andan faller på, helst utan att uppmärksamma att man redan har intill förväxling likadana grejer redan. Efter att man köpt alla dessa ”must haves” ska hela smyckeasken paraderas, under en och samma session, inför stackars oskyldiga människor som inte gjort någonting ont här i världen. Personligen tycker jag det är mest elegant att ha ett enda matchande garnityr på sig åt gången. Min dagliga toalett fulländas ofta med en parfymprutt av en doft jag gillar samt signetringen med familjevapnet:

signetstasiggering
Och om andan faller på kanske jag lite rebelliskt usurperar farfar Fräähsens vasaorden:
P1010528
Det är väl ändå långt roligare med lite släktpynt än massor av dåligt designad grannlåt som bara sticker i ögonen?
Alla goda Bling är (högst) tre (åt gången)

Frej von Fräähsen zu Lorenzburg

Lena Adehlson Liljeroth, telling it like it is?

Idag bemöter kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth den artikel som Mats Söderlund skrev tidigare i veckan.

Kulturministern säger sig vara stolt över att ”Vi (i Sverige) går mer på bio, museer, teatrar och konserter, därtill är vi själva aktiva. Vi sjunger i körer, dansar, målar, fotograferar, skriver och slöjdar mer än andra” och fortsätter med att tillrättavisa Mats Söderlund för att ha ”dålig koll på läget”.

Jag undrar om kulturministern tror att hon har bättre koll på läget än de utövare som verkar i kultursektorn? Är inte hela poängen med vårt demokratiska system att det ska vara ett fortlöpande återflux av information från folket så att makthavarna kan lägga om kursen för skutan? Istället skriver Lena Adelsohn Liljeroth en spekulativ och avsnoppande replik.

Naturligtvis kan ingen i den politiska nomenklaturen nämna kulturen idag utan att nämna dess ekonomiska fördelar. Kulturministern säger till och med på regeringens hemsida: ”Kultur är framför allt föda och språngbräda för själen – men bidrar också till högre ekonomisk tillväxt i samhället.” Som om inte föda och språngbräda för själen skulle vara tillräckligt? Många ”kulturarbetare” (konstnär är ett alldeles för fluffigt ord för arbetslinjen) ställer inte upp på enleveringen av deras talang och kroppar ut i de tassemarker som kallas kulturella och kreativa näringar. Ja, konstnärer är och har alltid varit en fundamental del av ekonomi och tillväxt men paradoxalt nog kommer den tillväxten väldigt sällan konstnärerna själva till del. Lena skriver vidare: ” Att uppmärksamma denna utveckling står inte i motsatsförhållande till att värna kulturens egenvärde”. Jag skulle öppna mitt hjärta för, och välkomna, en kulturminister som i alla fall försöker lyfta fram kulturens egenvärde istället för att reducera den till ännu en marknadsåtgärd. Sorry Lena, kulturen, konsten, själen (om man vill ta i) opererar enligt andra parametrar än de monetära flödena. Prinsesspartiet menar att det är problematiskt att landets högsta kulturpolitiker ständigt försöker ge kulturen alibi genom andra medel.

Kulturministern drar sig inte från att spekulera lite kring kulturarbetarna och deras arbetssituation. Möjligheter till avdrag i form av rot och rut skulle minska de svarta pengarna inom respektive bransch. Adelsohn Liljeroth vill ”ogärna tro att det problemet är lika stort i kultursektorn” och fortsätter alltså hellre, i likhet med sina allianskollegor, att stoppa huvudet i sanden snarare än att se på verkligheten. Ett eventuellt Kult- eller Krutavdrag skulle säkert minska andelen svarta pengar i kultursektorn MEN FRAMFÖR ALLT skulle det kanske kunna möjliggöra fler arbetstillfällen då fler företag (och privatpersoner) skulle ta en risk och använda sig av nya verktyg i affärer och privatlivet. Kultur är dyr och efemär och de kognitiva vinsterna är sällan så uppenbara i ögonblicket. Låt kulturen få en ärlig chans att höras och synas i karusellen av reklam och dålig underhållning!

Skapande Skola hålls gärna fram av Kulturministern som ett bevis på hur mycket som satsas på kulturen. Ja, det är mycket bra att ungarna får sig lite kultur till livs. Däremot allierar sig Prinsesspartiet med Söderlunds hållning: Skapande skola handlar inte om kultur, det handlar om pedagogik. Återigen reduceras kulturen till ett verktyg för att åstadkomma någonting annat. Ja Lena, jag ger dig en tumme upp för de arbetstillfällen som kulturarbetare får i rollen av pedagoger. Mycket bra! Men vi behöver politiker som vågar sig på ett perspektivskifte, en kognitiv kovändning som innebär att kulturen hålls upp som ett verktyg för meningsskapande och för avkodning av människors verklighet. Kulturen är inte grädden på moset, den är inte en liten krusidull på toppen som ska vara fin att titta på. Kulturen ska utmana, väcka, beröra, skapa sammanhang och gemenskap.

Idén om möjligheten till avdrag för att anställa kulturarbetare är bra. Den borde klubbas igenom av tanterna och farbröderna i Riksdagen.
Prinsesspartiet har kontaktat Kulturministern och avvaktar svar…

Frej von Fräähsen zu Lorenzburg

Äldre inlägg

© 2017

Tema av Anders NorenUpp ↑

error: Content is protected !!