Kategori: Okategoriserade

#pervers – bär det med Stolthet!

Ta tillbaka sociala medier från troll och andra hatare med #pervers!

Mitt under pågående pridefirande twittrade KDU-politikern Adam Davidsson och kallade Pride för Perversa veckan. Och i år, liksom alla andra år, förs diskussionen om huruvida Pride fortfarande behövs eller om fenomenet har spelat ut sin roll. Efter några slitsamma debatter i den gruva av okunnighet och hat som många öppna kommentarsfält är, sluter jag mig till att PRIDEs bakgrund som medborgarrättsrörelse är okänd för många och att festivalen fortfarande behövs i allra högsta grad.

Av de Neggofiler, Pestprissar och Knarrhanar som jag har debatterat emot de senaste dagarna sticker särskilt ett troll ut. Han menar att HBTQI-personer får skylla sig själva, när ”folk inte tycker att de är som vilken människa som helst”, ifall de spökar ut sig i en prideparad”. När jag protesterar känner sig Trollet kränkt och ”tystad”. Men för mig, och säkert många andra pridefirare och aktivister, handlar det om rätten att bli accepterad ÄVEN om jag är pervers som Adam Davidsson säger. Det handlar om rätten att bli respekterad ÄVEN om jag inte passar in i kategorin ”vilken annan människa som helst”. Det handlar om rätten att bli älskad ÄVEN om jag inte vill, eller kan, anpassa mig till heteronormens förkrossande närvaro i det samhälle som jag växt upp i, och som jag verkar i idag.

Pride har aldrig handlat om att tämja den Backantiska HBTQI-skaran för att få oss att rätta oss i ledet. Pride handlar inte om att stå med mössan i hand och försöka se ofarlig ut. Priderörerelsen har ända ifrån början varit en ”Va-va-vooom Rrrrevolutiooon!” för rätten att synas, leva och älska(s) utan att tvingas bli omdanade i heterosamhällets två enda stöpformar.

Därför vill jag säga några ord till Adam Davidsson och till herr Anonymt Troll. Jag hoppas också att det jag nu säger må bli ett peppande stridsrop till de regnbågskollegor som dagligen kämpar på nere i Hatets Gruvor, oavsett om det är på bussen till jobbet, på stadens nattmörka stigar eller i kommentarsfälten i sociala medier:

Som HBTQI personer är vi i mångt och mycket inte alls som du, eller som ”vilken annan människa som helst”.
Vi har inte haft samma resa genom livet som du.
Vi tror inte på samma saker.
Vi behöver inte helighålla dina normer.
Vi förväntar oss inte att du, eller någon annan, ska kamouflera dig till att se ut som oss för att vi ska kunna acceptera/ respektera dig. Du borde visa oss samma respekt.
Vi är inte intresserade av att passa in i din norm.
Vi är inte intresserade av att passa in i din form.
Vi är behöver inte behaga dig eller någon annan.
Vi erkänner inte din rätt att uttolka vad som är ”normalt”.
Vi erkänner inte din, eller någon annan heterosexuells, rätt till dominans över oss.
Vi erkänner inte din rätt att ha oreflekterade fördomar gällande vårt värde som människor bara för att vi ”Klär ut oss”.
Vi erkänner inte din rätt att göra dig till uttolkare av våra kroppar, själsliv, intelligens, känsloliv eller sexliv.

Kort och Gott: Vi erkänner inte att du har någon som helst rätt att placera dig, din norm eller dina värderingar över oss  eller någon annan och vi har ingen orsak att anpassa oss ens ett uns till dig och dina högst subjektiva idéer om vad som är normalt!

HBTQI-personer möter fördomar, diskriminering och trakasserier varje dag. De goda nyheterna är att vi har rätt att bli accepterade oavsett vilka vi är, vilka vi älskar eller vad vi har på oss (eller inte). Så om någon kallar dig pervers, bär det med stolthet. Använd #pervers för att visa solidaritet med HBTQI-personer!

 

NOW HEAR US ROAR!
Freï von Fräähsen zu Lorenzburg
Konstnär, Aktivist #Pervers

Videodebatt på SVT Opinion ”Jag växte upp i en svensk hederskultur”

Jag är glad och tacksam över att SVT Opinion har publicerat mitt videoinlägg om att växa upp i den svenska hederskulturen under 80- och 90talet. HBTQ-personers friheter och rättigheter är fortfarande, trots att vi kommit så långt i de här frågorna  jämfört med många andra delar av världen, ingen självklarhet överallt i landet. Ta del av min berättelse på SVTs hemsida

Jag växte upp i en svensk hederskultur

Freï von Fräähsen zu Lorenzburg
Prins, Konstnär, HBTQ-aktivist

 

Debatt: Att växa upp som bög i Sverige var att växa upp i en hederskultur

Idag har jag med en debattartikel i Dalademokraten, kolla gärna, replikera gärna eller håll med!

Konstnären och skribenten Freï von Fräähsen zu Lorenzburg reagerar på prästen Jan-Åke Karlssons HBTQ-kritiska artikel som publicerats i tidningen Bohusläningen och gett upphov till riksdebatt.

Debatt: Att växa upp som bög i Sverige var att växa upp i en hederskultur

 

Blommorna kommer alltid tillbaka på våren

Jag sitter på spårvagnen och vänder blicken ut genom fönstret och upp mot himlen. Ansiktet suger i sig solstrålarna som lyser in, uv-filtrerade av glaset, och jag drabbas av insikten om att våren är här. Orden ”drabbas” och ”vår” kanske inte är bekväma med att nämnas i samma mening men det är faktiskt så det känns. I alla fall denna dagen-efter dagen-efter dagen- efter dagen som berövade Europa några familjemedlemmar, grannar, vänner, älskare och medmänniskor genom en galnings beslut att mangla dem på en gata i Stockholm.

Jag sitter på spårvagnen och vänder blicken inåt och jag skäms över mina egna tankar. Jag sitter här och undrar om det kommer att smälla snart. Jag tittar på folk som går på spårvagnen. Jag tittar på deras väskor: ryggsäckar, portföljer och resväskor. Kommer någon av dom att innehålla en bomb? Ser personen på sätet bredvid mig ”Radikaliserad” ut? Och så kommer naturligtvis frågan: hur ser en sådan person ut? Svart hår eller Blont? I efterdyningarna av katastrofen inser jag att vem som helst på spårvagnen skulle kunna vara nästa terrorist. Det är ju i många fall terroristens förmåga att kamouflera sig till sista ögonblicket som gör att hen kan åsamka så stor förödelse. Bruna ögon eller Blå? Bruna åsikter eller röd-svarta? Radikaliseringen är en perverterad regnbågs-rörelse som välkomnar alla som är beredda att dö, eller döda, för sina åsikter. Det enda alla dessa ideologier har gemensamt, oavsett vilken färg deras hud eller politiska åsikt har, är en svart-vit världsbild. På utsidan är terrorister blåögda, brunögda, grönögda och kanske, i vissa albinistiska undantagsfall, rödögda. På insidan är dock alla terrorister monokroma. Det finns bara svart eller vitt.

Jag sitter på spårvagnen och skäms över att jag känner hjärtat slå hårdare när vagnen rycker till eller när en medpassagerare tappar sin telefon i golvet. Jag vill vara lugn och samlad och känna hopp men jag sitter mest och planerar flyktvägen ifall någonting skulle hända.

Så står en liten flicka framför mig och säger hej. Hon heter kanske Bella. Hon heter kanske Fatima. Jag vet inte flickans namn och det spelar ingen roll för det enda jag ser är att hon ler och att hon håller fram några små plastblommor mot mig.

”Vill du köpa en Majblomma?” frågar Bella-Fatima. Jag kan inte avgöra om hennes ögon är bruna eller blå eller gröna. De är regnbågsfärgade.

”Ja, det vill jag gärna”, svarar jag förvånat för jag har aldrig tidigare, i hela mitt fyrtio-åriga liv, velat köpa en Majblomma.

Vi småpratar lite, Bella-Fatima och jag, medan vi avslutar affärerna. Hon går vidare till nästa säte och jag går av vid nästa hållplats. Nu pryds kavajslaget av en röd plastblomma och jag vänder blicken ut ur mig själv och upp mot den klara himlen. Ansiktet suger i sig solstrålarna  och de färdas genom synnerverna inåt och neråt i min själ. Och där känner jag hur någonting rör lite på sig. Det kanske är hoppet? Det kanske är våren? Jag kan inte avgöra vad det är för en liten blomma som börjar gro där inne men jag blir väldigt glad över att varje kronblad skimrar av sin egen färg. Och då tänker jag att radikalisering smittar. Terroristens svart-vita världsbild dödar hoppet och medmänskligheten i oss alla om vi tillåter det, och plötsligt har alla nyanser försvunnit ur vårt eget inre. Den dagen, inte förr, har terrorn vunnit. Då har vi alla radikaliserats.

Men blommorna kommer alltid tillbaka på våren. Krokusarna i min rabatt och min korta interaktion med Bella-Fatima vittnar om det, och min sekulariserade livsåskådning till trots blir jag påmind om en biblisk vers som jag tycker särskilt mycket om:

”Vildmarken och öknen ska glädjas under de dagarna, och öknen ska blomma.
Som krokusen ska den spricka ut i blomning och ropa högt av glädje!”

Och det är så det känns på insidan när solstrålarna får blommorna att slå ut där inne i bröstet. Det är våren, det är hoppet, som återvänder.

Freï von Fräähsen zu Lorenzburg

Köp en Majblomma du också: MAJBLOMMAN.SE

Låt oss tala om internaliserad homofobi!

Jag tor att vi, i ljuset av senaste tidens fansansfulla skeenden, måste prata lite om internaliserad homofobi (transfobi etc), var det kommer ifrån och vad det leder till. Förövaren som håller i pistolen är inte ensam om dådet: hen har ofta ärvt sina åsikter, kanske rentav vuxit upp i en miljö där hat har uttryckts ofta och våldsamt.

Jag minns mig själv som tolvåring. Hur jag var livrädd för min sexualitet på grund av den tuffa (stundtals nävarnas) retorik som fanns på min högstadieskola, på löpsedlarna, i TV och på andra ställen. Jag var livrädd för att vara annorlunda.. eller ”vidrig” och ”äcklig” var väl återkommande ord vill jag minnas. Den där lille tolvåringen hatade sig själv och axlade ansvaret att ”fixa sig själv” så att han skulle duga, kanske få känna sig okej, värdig, rentav älskad.

Anyways: en tripp till biblioteket, några böcker om hypnos, en mikrofon och en kasettbandspelare (röd och gul, det var ju tidigt 90tal trots allt). Sedan några sessioner där han/ jag förtvivlat läste in hypnosintruktioner som skulle göra mig ”fullkomligt heterosexuell”.

Bilden: Ensam pojke på tolv år. Grinar så snoret sprutar. Spelar in. måste ta om för instruktionerna hörs ju inte på bandet för all hulkande gråt. Lyssnar på bandet. Hoppas. Vill förtvivlat gärna bli okej. Hoppas på miraklet. Hoppas på miraklet. Hoppas på miraklet….

Jag tror jag minns tyngden och ensamheten mest. Det är mycket att bära för en tolvåring, att veta att han är ett äckel. Men även små äckel vill bli accepterade.

Kanhända Orlandoskytten var ett litet ”äckel” som jag? Jag hade turen att växa upp i ett sekulariserat hem. Inga förmaningar eller påminnelser om helvetet för äckel som jag. Det var nog min räddning. Jag hade också några vänner som jag tyckte om och litade på, men jag vågade aldrig yppa den fasansfulla hemligheten att jag var homo. Men det räckte kanske för att jag skulle få ha en liten kärna av trygghet. Det var nog min räddning #2.

Låt oss tala om internaliserad homofobi, var den kommer ifrån och vad den leder till: HBTQ-personers självhat och självskadebeteenden uppstår inte i ett vakuum. Det är alltid andra som skapar oss som ”äckel”, som låter oss förstå att vi inte är värda trygghet, kärlek eller liv. Sådana sår läker aldrig. Smärtan mildras över tid men ligger kvar som en bakgrundsstrålning och handikappar många av oss för hela livet.

Låt oss tala om internaliserad homofobi: den leder till att folk tar ett vapen och skjuter ”äcklen”, ja, kanske ”äckel” som är plågsamma påminnelser om dem själva. Homofobi leder till döden för många. För egen hand eller andras.

Freï von Fräähsen zu Lorenzburg

Torsdagstraditioner!

Inte bara högtider och vändpunkter i livet kan omgärdas av traditioner. Varför inte också bryta arbetsveckan och införa ett återkommande inslag? Fredagsmys är förstås en modern tradition som nästan alla barnfamiljer ägnar sig åt. Men man kan komma på andra sätt att stanna upp, och skapa en känsla av gemenskap och kontakt, mitt i veckan.

I mitt hushåll äter vi ärtsoppa varje torsdag. Japp, VARJE TORSDAG.
Okej ärtsoppa är väl inte världens mest lockande maträtt, men allt handlar om hur man ramar in denna gyllengula soppa! Vår torsdagstradition innebär att vi alltid äter ärtsoppa med silversked (det blir festligare då),  tar fram fin-saltkaret och senapskruset av silver och tänder ett ljus. Dessert är ett måste! Inte alltid pannkaka dock. Det kan bli semlor, äppelpaj, eller någonting annat, så länge det känns vardagsfestligt!

Traditioner är viktiga! De skapar en inramning och en rytm i livet. Det återkommande positiva inslaget blir liksom en puls som bär oss igenom vardag, helg och växlingar i livet.
Vilka traditioner har du i vardagen?

© 2017

Tema av Anders NorenUpp ↑

error: Content is protected !!