Kategori: Protest

Att säga nej, är att säga ja till sig själv

Vi möts på morgonen. Vi är här för att göra ett jobb: att skapa offentlig konst och för att fördjupa vårt eget konstnärliga språk. Vi är trötta och stressade, känner pressen men också angelägenheten i att lösa problemen som uppstått i våra förväntningars möte med staden Verona. Vi är här med vårt mastersprogram för att skapa konst som känns akut och viktig. Om inte för någon annan så i alla fall för oss själva. Deadline närmar sig och vi är alla fokuserade på lördagen och de performances som vi ska genomföra inom ramen för festivalen Verona Resuona.

Jag sitter vid mötesbordet, är inte helt tillfreds men ändå på gång med någonting: En ganska typisk konstnärlig process skulle man kunna säga. Hjärnan jobbar på med ord och formuleringar: jag håller på att skapa en koreografi/ dans som sedan ska läsas in på Italienska så att andra kan lyssna och göra/ Höra och Röra (sig). Jag vill att texten ska vara poetisk, men tydlig, och att de som eventuellt nappar på inbjudan att delta ska få en upplevelse som öppnar upp för eftertanke om medmänniska och samtid.

Sedan jag kom till staden har jag varit fokuserad på att samla information om livet och ljuden och pulsen som är unik för den här platsen. Jag har placerat mig själv som mätinstrument i miljön: finstämt/ ostämt/ känsligt/ patetiskt/ mänskligt och naket. Jag har lyssnat och observerat och idisslat platsen genom mina (åtminstone) fem sinnen och nu är jag redo för min kommentar. På lördag ska jag erbjuda min kropp och mina ord som ankare för förbipasserande: Jag har skapat en navelsträng av hörlurar som ska kunna sätta andras trumhinnor och kroppar i rörelse i takt med mina ord och mina intentioner. Jag börjar känna en gryende stolthet över vart jag är på väg även om ingenting är helt färdigt ännu.

Festivalen säger: ”Vi bestämde igår att vi flyttar din performance från plats A till plats B” och sedan lite förläget: ”Det var visst ännu en festival i staden som vi inte visste om, de har lagt rabarber på din plats”.

Jag säger
: ”Men…? Men…? Men…?”
Jag tänker: ”Jag har spenderat massor av tid på den där platsen, älskat den och hatat den. Ömsom ratat den och matat den med min närvaro och min uppmärksamhet. Om jag flyttar min kommentar avsedd för den platsen till
en annan plats så blir den ju inte relevant längre.”

Jag säger: ”Okej, jag går dit och kollar läget men jag vill förbereda er på att jag kanske kommer tillbaka och tackar för åkturen men bestämmer mig för att hoppa av droskan under de här omständigheterna.”
Jag tänker: ”oproffsigt organiserat, men fine jag gör ett försök.”

Senare på eftermiddagen har jag spenderat massor av tid i köket, mellan spisen och köksbordet (för det finns ju ingenstans där vi kan vara och arbeta), för att

A: sätta ihop en passabel koreografi som känns okej med kort varsel
B: transkribera koreografin till text som kan översättas och läsas in i en ljudfil.

Klimatet är varmt och fuktigt, den värsta tänkbara kombinationen när man är jäktad och måste springa runt för att lösa situationer: Kommunens internet fungerar inte så jag samlar ihop mina svettiga handflator och rusande hjärta och försöker hitta en lösning. Ja! Jag hinner mejla texten till vår kontakt här i staden så att vi kan arbeta med den under morgondagen. Lugn infinner sig. Lättnad. Nästan så att ett fniss bubblar upp. Jag är på banan!

Klockan är strax över halv åtta på kvällen. Jag darrar av vrede och besvikelse men behåller lugnet. Festivalen talar till mig ur mobiltelefonen: Vi kommer inte hinna översätta din text till Italienska så du får köra på engelska (som ingen i det här landet förstår).

Jag säger: ”antingen gör vi det på Italienska så som det var överenskommet eller så gör vi det inte alls”. (att följa instruktioner till koreografi via hörlurar är en utmaning även i vanliga fall, och antagligen omöjligt om man inte kan språket så bra)
Festivalen: ”Okej, men om vi kortar ner din text, tar bort mer än hälften? Då kanske vi hinner (?)”
Jag säger: ”Men då kan jag ju lika gärna bara göra vad som helst! Typ en reklam för Ajax fast i mimteater-form?!”
Festivalen: …?…
Jag tänker: ”En text har en egen logik: en biologi av organ och blod och muskler som samverkar för att skapa mening. En text är ett komplext landskap som uppstår i en harmonisk helhet av de olika delarna. Jag kan ju inte bara ta bort ett hjärta, eller en flod, ur helheten och fortfarande ha samma rika och levande grej kvar.”
Jag säger: ”Under de här omständigheterna väljer jag att inte delta alls i festivalen, tack så mycket”
Jag känner: ”Fuck You!”
Jag reflekterar över en tallrik med jordgubbar och grädde:
Jag är besviken eftersom jag har arbetat hårt men ändå bara har två tomma händer att visa upp som resultat. Jag inser i det här läget, medan jag mosar jordgubbarna i grädden, att jag nog egentligen har en ganska hög toleransnivå. Vem bryr sig om inte tekniken funkar perfekt, eller om det vegetariska alternativet inte var lika kul som de andras smarriga måltid? Det är väl inget att pjoska om ifall det inte blir precis som man tänkt sig?

Jag har en hög toleransnivå tänker jag medan den högröda färgen på kinderna lägger sig något. Det är frånvaron av det mellanmänskliga som stör mig. Man måste ju visa respekt för varandras intention och gärning och man måste behandla varandras vision och ”brinn” med omtanke. Den här gången och på den här platsen är det tydligt att en sådan omtanke inte finns. Här är ett slöseri med resurser, både mänskliga och ekonomiska, och min moraliska kompass gör det omöjligt för mig att delta under de förhållandena.

Jag äter mina jordgubbar och tänker att i framtiden ska jag välja mina sammanhang bättre. Samtidigt är jag faktiskt en smula stolt över att jag sätter ner foten och tar tillbaka mig själv trots besvikelsen och obehaget det innebär: Det har varit en dyrköpt erfarenhet men jag lär mig att lita på känslan av en gräns som överträds. Jag lär mig att lita på min kompromisslösa känsla för rättvisa och vanlig hygglighet. Jag lär mig: Att säga nej är att säga ja till sig själv.

Frej von Fräähsen zu Lorenzburg

Och somliga ungar önskar sig inget hellre än mat och kläder på kroppen…

Vissa barn tvingas rota i soptunnor efter mat.
Vissa barn tvingas sova i en pappkartong på gatan.
Vissa barn tvingas springa zigzag genom kulregn…lisebergreklam683

Ska vi inte lära våra ungar lite medmänsklighet istället för att fostra dem till adrenalin-junkies?

Frej von Fräähsen zu Lorenzburg

Upp till kamp!

Kamrater, medborgare, prinsessor, skogshuggare, karlakarlar,  kvinnokvinnor, fjollor, patrask och patrioter:

Idag är det första maj och då ska alla rätt-trogna och rätt-tänkande människor ut på barrikaderna och bevaka sina intressen. Gamle Reinfeldt sitter på sin lilla tron och bestämmer att alla offentliga pengar ska slussas ner i privata fickor, gamla riksdagspersoner dyker upp i ny skepnad för att fortsätta utöva makt, och det verkar sannerligen som att den ”ljusnande framtid” inte är här för vare sig nybakade studenter eller pensionärer.

Allan Malm är professor i ekonomi och han efterfrågar en annan roll för företagen:

­Företag kan inte lösa alla sociala problem men är den enda institutionen vi har som både har resurser, kompetens och innovationskraft som är i paritet med de utmaningar samhället står inför

Allan glömmer nog att den kraft som saknas i företagen är viljan – den kanske viktigaste resursen. Att arbeta aktivt för samhällets väl och ve ligger inte i de stora företagens intresse eftersom man blott och enbart söker förmera sitt kapital. Bara det faktum att Allan yttrar sig på det sätt han gör är ett talande bevis för utvecklingen i samhället. Vi håller helt att tappa tron på, och värdet av, mänskligheten.

Men idag är första maj. Arbetarna får ledigt och får göra sin röst hörd. Om de inte ligger utmattade i någon soffa förstås. Här är årets förstamaj-affish som Lisa Jonasson har gjort för Aftonbladet:
AFTLISAJFLAT

Mammon och kapitalisterna går segrande ur rond ett, så på med boxhandskarna så ses vi på barrikaderna!

Frej von Fräähsen zu Lorenzburg

Lite som Robin Hood, fast tvärtom

Men hallåja!
Här är det en slö dag i von Fräähsenska våningen i Göteborg. Vädret är grått och vått och allmänt fjortistrumpet. Därför väser jag ett sarkastiskt Bah(!) och drar till skogs med diligensen mot Värmland senare i eftermiddag. Mamma har inhandlat ”minst en flarra skumpa var” inför kvällens samkväm och det låter ju som en rimlig tröst när vädret inte levererar. Att supa till är en gammal adlig tradition så vi blåser ölskummet ur mustaschen och skriker skål för fulla lungor. Jag kommer självklart dokumentera denna roadtrip, komplett med alla snaskiga detaljer, och presentera bevisen på måndag. Stay tuned…

Nu till någonting helt annat:
I detta goa land där ingen går hungrig eller fryser eller saknar någonting flyttar de välbeställda in där en gång fattighjonen skulle få bo. ”Drottninghuset” i Stockholm var tänkt som en fristad för mindre bemedlade på ålderns höst. Nu bor där istället pensionerade jurister och läkare billigt eftersom ”det är svårt att hitta personer med dålig ekonomi som vill bo billigt i Stockholm city”. I tider då skandalerna avlöser varandra i såväl offentliga som privata vårdlösningar hittar alltså borgerligheten möjlighet till bekvämt och billigt boende på bekostnad av de fattigaste. De boende själva ser inga problem med att stadgarna inte efterlevs. ”Det är jättefint, lägenheterna är fräscha och fina” och det ”är viktigt att upprätthålla en viss stil”. Det är så fräscht så jag känner nästan eukalyptus-smaken bränna till i halsen. Eller så var det gallan som var på väg upp….

För i helvete!?

Frej von Fräähsen zu Lorenzburg

Njet flicka lilla, tillbaka till spisen!

Vladimir Putin, Patriarch Kiril
Mannen med partyskägget är högsta hönset i Rysk-ortodoxa kyrkan och han tycker att feministiska organisationer är farliga:

”Jag uppfattar detta fenomen, som kallas för feminism, som mycket farligt eftersom feministiska organisationer förkunnar en pseudo-frihet för kvinnor som i första hand ska utövas utanför äktenskapet och utanför familjen”

Män och kvinnor är av naturen fundamentalt olika och för evigt är fastlåsta i en Gudagiven och oomkullrunkelig matris av könsroller:

”Männen riktar sin blick utåt, han ska arbeta, tjäna pengar. Detta medan kvinnor alltid är fokuserade mot sina barn, sitt hem. Om denna för en kvinna mycket viktiga roll förstörs, då förstörs som en konsekvens av detta allt annat – familjen, och om du så vill, hemlandet.”

Det är viktigt att kvinnor nöjer sig med en tillvaro som barnpassare och passopper så att männen kan förverkliga sig själva och tjäna pengar. Det är nog viktigt för Patriarken, och andra små rädda män, att kvinnor inte har en egen inkomst så de fortsätter vara ohjälpligt fastkedjade vid sina män. Det är sunt. Det är gott. Det är Ryska ortodoxa kyrkan anno 2013.

Amen

Frej von Fräähsen zu Lorenzburg

Mobbning som uttryck för renhet och fara

Mobbningen som fenomen är känt även inom djurvärlden: Alfahanen och Alfahonan dominerar vargflocken genom en serie rituella beteenden som signalerar status i gruppen. Inom stacksamhällen avskiljs sjuka individer och bärs bort från stacken för att inte smitta kollektivet med parasiter och sjukdomar. De unga hanarna i lejonflocken drivs bort för att inte utmana de äldres auktoritet. Individen måste offras för att inte äventyra gruppens stabilitet.

Männsklig samvaro är mer komplicerad än den i djursamhällen då vi inte kan reduceras till enbart biologiska men även historiska, kulturella, språkliga och intellektuella komponenter. Vi måste helt enkelt ta hänsyn till fler variabler för att förstå mobbning bland människor. Det är i grunden samma fenomen: gruppens säkerhet och fortlevnad äventyras och en syndabock måste identifieras och utestängas från kollektivet för att gränsen mellan utanför och innanför ska hållas intakt. Syndabocken identifieras som bärare av farliga influenser, normbrytande beteenden eller andra, icke önskvärda, egenskaper. För att gruppen inte ska smittas iscensätts nu en ritual för att bevaka och stärka dess gränser. Syndabocken blir gradvis reducerad från självständigt subjekt till ett passivt objekt för gruppens makthandlingar och detta pågår till dess syndabocken är permanent placerad ”utanför” sammanhangen. MEN syndabocken måste fortsätta att befinna sig inom synhåll från den ursprungliga gruppen eftersom det är relationen till syndabocken som definierar samhällets insida respektive utsida. Den utstötte får vara med, fast på avstånd, för att bära stigmat av att vara den ”andre”, det varnande exemplet.

När pingstparstorn Åke Green, i sin berömda predikan från 2001, säger att homosexualitet är en djup cancersvulst på samhällskroppen så menar han detta bokstavligen. Homosexualiteten, i pastor Greens ögon, är ett poröst membran på samhällskroppen och den inbjuder främmande och farliga inflytanden att få fäste i flocken. Det är av största vikt att ”rena sig” från synd ( i det här fallet otukt) för att inte riskera upprätthållandet av normen, och därmed stabiliteten, i gruppen. När Åke Green levererar sin predikan så gör han det i en urgammal tradition av rituell renlighet som återfinns i alla större världsreligioner men också i ursprungsbefolkningar runt om i världen.

Mary Douglas skriver i sin utmärkta bok ”Renhet och Fara” att vi kan lära oss mycket om ett samhälle genom att studera dess koncept av smuts och renlighet. Även då i överförd betydelse såsom andlig/ religiös renlighet och synd. Smutsen och synden blir en grogrund för farliga ämnen som kan utvecklas till sjukdom och galenskap men också nedkalla Gudarnas vrede eller andemakternas missnöje. Komplexa system av ritualer växer fram för att lugna den kollektiva neurotiska känslan av fara. Genom att undvika vissa substanser, gester, ord eller handlingar så undviker man makternas misshag. Genom att iscensätta vissa andra gester, ord och handlingar kan man blidka makterna eller stävja faran på annat sätt. Syndabocken blir då bäraren av kollektivets smuts och synd och genom att rituellt ”bestraffa” syndabocken undviker man att faran drabbar gruppen.

Vi träffar på” porösa membran” även i vår vardag: tiggaren, den dödsjuke, den handikappade, fjollan, medlemmar av annan etnicitet eller religion. Mötet med dessa representanter för det okända triggar urgamla beteenden och flyktreaktioner som tar sig uttryck på många, för oss själva, mindre smickrande sätt. Rasism, homofobi och sexism är bara några få ur ett helt ekosystem av rituella avståndstaganden. Inte sällan uppvisar samma individer många av de här beteendena samtidigt, vilket  kanske antyder att vissa människor är mer benägna att bevaka sina gränser mot det ”okända” hårdare än andra?

Mobbning, penalism, utfrysning och härskartekniker – Kärt barn har många namn. Barn ärver de här symboliska sätten att tolka och befästa gränserna. Syndabocken väljs kanske ut på andra grunder: Fel färg på väskan, konstig dialekt, konstig hårfärg, frisyr eller kläder som inte är moderiktiga etc. Mekanismen är densamma. Det gäller att upprätthålla hierarkier och normer, det gäller att identifiera potentiella störande element som kan rucka den sköra sociala balansen. Det gäller att uppvisa signaler som skänker legitimitet inom gruppen och som identifierar individen som en medlem av kollektivet. Det gäller helt enkelt att vara ”Cool”.

Jag har själv haft oturen och förmånen att bli mobbad under min skolgång: Otur, eftersom det sätter djupa känslomässiga spår som allvarligt inverkar på en positiv självbild och tillit till den egna förmågan. Förmån, eftersom jag från början har burit ett utanförskap som innebär att jag vet att jag kan hantera, kanske i viss mån även gilla, att göra små exkursioner ”utom-norms”.

Mobbningen är ett urgammalt fenomen med ett försprång på flera miljarder år. Det handlar alltså kanske inte, i första hand, om en vilja att vara elak utan om en biologi och en primitiv gruppbildning som gör sig påmind. Frågan är hur vi, som moderna och kulturella varelser kan gå bortom vår biologi och bli bättre än vi varit. Frågan är hur vi ska fostra våra unga till att bli goda, hyggliga och medkännande varelser. Svaret kanske är att vi måste vara goda förebilder för utomnormativ verksamhet på ett sätt som gör att ungarna inte skräms av det annorlunda? Genom att fira vår egen unicitet, på ett fritt och inbjudande sätt som inte låter sig kuvas, kan vi vara brofästena mellan utanför och innanför.

Frej von Fräähsen zu Lorenzburg

Några rötägg måste knäckas på vägen…

Oooh sooolen!
Idag är det gött och varmt här i Götet och det var en ren fröjd att spankulera runt på stan en sväng. Vid något tillfälle kom jag på mig själv med att tänka ”nu är det vår”. Tanken kom plötsligt och med en sådan självklarhet att jag inte kan (eller vill) bestrida faktum: VÅREN, oh härliga våren är här! Tralala osv

För att fira detta härliga mirakel köpte jag boken ”Syra Själv” av Karin Bojs:
9171262539

Så ikväll ska det alltså skalas och rivas och stampas och syras rödbetor tillsammans med maken. Jag återkommer med rapport om några veckor…

Nu till mitt egentliga ärende:
Den friska våren slår ner som en granat i vår biologi och när livsvätskorna återvänder blir Svenskarna lite kåta och tappar omdömet. Det känns utomordentligt fräscht och uppfriskande att läsa om hur en tafsande man får ta emot skadeståndspengar från kvinnan som fredade sig genom att knäcka karlns näsa. Ooooh ljuva rättvisa! Eller vänta nu…
…ja du läste rätt. Det är alltså kvinnan som ska betala skadestånd till mannen. För att han tafsade. För att hon slog. För att hon inte lydigt lade sig tillrätta och lät hans tafsande, trevande händer stjäla hennes värdighet utan protest.

Missförstå mig rätt. Jag tycker inte vi ska ta saken i egna händer (om det inte är vår egen anatomi vi talar om förstås). Vi har en lag som hanterar mellanmänskliga transaktioner som ska garantera att rättvisa skipas utan att situationen urartar till vendetta eller hämnd i sju generationer. MEN i det här fallet kan man ju tycka liksom att ”he had it coming”… och ”what goes around, comes around”…  Enligt gammaltestamentlig lag kunde man ju tänka sig någon variant av öga för öga, tand för tand, men jag misstänker att kvinnan i fråga inte skulle känna att hon fått upprättelse om hon fick klämma tillbaka? Man kan misstänka att mannen ifråga inte skulle se det som ett svidande straff?

Jag tycker nog att just det här rötägget bad om att knäckas och att man bör låta udda vara jämt med den saken. Vi avvaktar utgången av domens överklagan och hoppas att rättsväsendet kammar sig till nästa gång.

Samtidigt i en annan del av mediavärlden:
Lidija Praizovic problematiserar elitfeministens nomenklatura.
Jag brukade kalla mig feminist. Jag tycker det är självklart att kvinnor och män ska ha lika för lika. Jag tyckte att det strukturella förtrycket gentemot kvinnor (och andra) brände i ögonen. Det tycker jag fortfarande. Däremot KAN jag inte känna igen mina värderingar hos de falanger som skanderar ”våga vägra debatten”. Min intelligens förbjuder mig att alliera mig med de som kategoriskt menar att alla män, överallt, ska hållas personligen skyldiga för varje kvinna som våldtas, rånas eller mördas. Jag kan inte, med hedern i behåll, applådera de skräniga röster som pöser av självgodhet och självrättfärdighet samtidigt som de själva beter sig illa. Att kvinnorna som dessa röster tillhör är så blinda för sin egen privilegierade position är förvånande och förfärande. Dessa bildade och firade kvinnor, så förmögna av kulturellt kapital, lämnar sina olyckligare systrar i sticket till förmån för sin egen må-bra-livsstil. Det är ett svek. Kanske det största sveket.

Jag ser på min partner, mina manliga vänner, mina bröder: Dessa fina, goda, generösa och intelligenta män i mitt liv. Jag ser inte tillstymmelsen av våldsverkare eller förtryckare i dem. I samma ögonblick som jag tittar på dessa goa killar med en radikalfeministisk blick krackelerar det och jag inser att människor inte kan, inte får, reduceras till monstrum för att plocka politiska poäng.

Kvinnor Kan!
Men inte ensamma. Vi måste fortsätta kämpa för lika rättigheter. Vi måste fortsätta att implementera de verktyg vi redan har, och konstant utveckla nya, för att få till stånd en allt djupare grad av samhälls-strukturell rättvisa. Däremot är det både arrogant och ointelligent att anta att vi kan nå dit utan att bygga broar och samförstånd.

Häpp!

Frej von Fräähsen zu Lorenzburg

Mamma Scan gör en fuling…..

old lady
(damen på bilden är inte Mamma Scan, all eventuell likhet med Mamma Scan är helt oavsiktlig!)

Mamma Scan är en trevlig liten dam som stryper grisar med sina egna händer och vars rosor på kinderna alltid är lika röda som falukorvens plastemballage.

Mamma Scan vill gärna att du tänker på henne som en huslig liten mormorstyp som känner en äkta och innerlig omtanke om dig som konsument, om djuren och om miljön.

Mamma Scan flaggar med sin blågula flagga och utlovar endast Svenskt kött.

Mamma Scan ler sockersött och baconflottigt och hoppas att du inte ska titta närmre på det finstilta på baconpaketets lilla brasklapp: Djuren är slaktade i Sverige, skeppade till Polen för att beredas och sedan skickas tillbaka till Sverige för att köpas av duktiga Svenskar som vill köpa lokalt producerat. För miljöns skull. Och för att Mamma Scan ska få en dräglig tillvaro på ålderns höst.

Mamma Scan är lite av en lurendrejerska som skiter högaktningsfullt i miljön och medmänniskan, för Mamma Scan har outsourcat köttberedningen till länder där arbetskraften är billig och ingen tjafsar om bråkiga tråkiga anställningsskydd och OB-tillägg.

Kanhända att någon känner sig inspirerad att skriva till Mamma Scan och fråga hur det kunde bli så galet?
Om man flaggar för att det är så Svenskt att köpa Scans produkter så är det väl lite småfult att smussla iväg produktionen till ett annat land?

Prinsesspartiet, i en anda av hjälpsamhet, har snokat reda på Scans kontaktsida. Varför inte ta chansen att bråka lite om du har en tråkig lunchrast att slå ihjäl?

Skriv till Mamma Scan

Frej von Fräähsen zu Lorenzburg

Historielös köttfest ligger pyrt till…

Salut!
Idag läser jag om Jordbruksverkets förslag till en ny köttskatt. Tanken är att en köttskatt skulle innebära en mer moderat konsumtion av animaliska livsmedel och att detta skulle inverka positivt på klimatet och hälsan.

Reaktionerna låter naturligtvis inte vänta på sig. Många är förbaskade och tycker att man gör intrång på deras gudagivna rätt att äta dåligt producerat kött med tveksamt näringsvärde. Överraskande många är positiva till förslaget och klarar av det sofistikerade greppet att zooma ut från att bara se sina egna begär, till att se nyttan för helheten.

Köttätande har aldrig varit så à la mode som idag. Inte ens våra ”mindre upplysta” förfäder åt mer kött än den moderna Svensken. Kött, som förr var en absolut lyxvara, åts till fest och högtid. Att producera kött tar mycket tid och resurser i anspråk och kunde därför inte komma i fråga som vardagsmat i en tid då varje människa var tvungen att konkret arbeta hårt för sin föda.

Idag äter vi mer kött än någonsin. För att få ekvationen att gå ihop, ”effektiviseras” industrin så att vi ska få mer kött för en billigare peng. Den som bara bryr sig om sig själv och sin rätt att äta obegränsade mängder kött skiter antagligen i de eftergifter industrin måste göra för miljön och inte minst bekvämligheten för de djur som föds upp med enda mål i livet att sluta på någons tallrik.

Har man ett minimum av intelligens och medkänsla så inser man ganska snart att vi måste skära ner på köttet. Vi närmar oss en konsumtions-singularitet då vi inte kan få det bättre materiellt eller större komfort. Det är min förhoppning att allt fler snarast vaknar upp och ser sin del i kollektivet att det är våra val, på individnivå, som kommer kunna vända skutan i en mer hållbar och hoppfull riktning för alla. Kanske vi i framtiden inte kommer värdera varandra på basis av hur stor bankbok vi har, eller hur snygga kläder vi har? Kanske kommer vi i framtiden att tycka att den ädlaste är den som är mest benägen att göra personliga uppoffringar, att avstå lite av sitt myckna till förmån för andra? Jag hoppas på det
MU!

Frej von Fräähsen zu Lorenzburg

100 inlägg – Prinsesspartiet firar med Guano-tårta

Sedan starten i september 2010 har jag författat 99 blogginlägg som rasat, rutit, rosat, risat och rusat mot framtiden… …Här är det 100:e.

Passande nog börjar 2012 lida mot sitt slut, ett naturligt tillfälle att reflektera över sin gärning under det gångna året. Jag måste erkänna att kvalitén på inläggen skiftat väldigt i fråga om innehåll och poetisk pregnans. Jag måste också med skammens rodnad på mina, numera avsevärt mer fårade, kinder erkänna att jag varit lat, inkonsekvent och ibland skrivit rena rappakaljan bara för att ha nåt att göra….  ..Jag har också haft stunder som glittrat av poetisk inspiration (eller helig galenskap?), dundrat av rättfärdig vrede eller bara lite fnissigt firat livet i all enkelhet. Jag har varit mänsklig, småsint, välmenande, rebellisk och försonande. Det har varit en fin tid och jag hoppas bloggen och jag får ha lika skoj i minst 100 inlägg till. Vem vet, jag kanske rentav har fler läsare än mamma när den dagen väl kommer!

Idag firar Prinsesspartiet med en Guano-tårta. Det låter mumsigt. Snålvattnet rinner till. Blotta ordet, G*U*A*N*O, riktigt dryper av fett och sötma och len ljuvlighet. Dessvärre innebär mitt hundrade inlägg en tårta i ansiktet på vapenlobbyn i USA:

Guano är ett ganska vackert ord för  en ganska obehaglig substans. Fladdermusdynga. Guano är helt enkelt skit i dess ädlaste och mest raffinerade form, främst använd till gödsel. Och för att tårta vapenlobbyn i fejjan eftersom de är BAT SHIT CRAZY som fortsätter att leta ursäkter för att legitimera beväpningen av USA’s civilbefolkning. Vapenlobbyn, NRA, har utlovat att:

”erbjuda ett meningsfullt bidrag” för att förhindra framtida händelser som den på förskolan i Newtown i Connecticut då 20 barn och sex vuxna sköts ihjäl på Sandy Hook Elementary School.”

Jag är MYCKET nyfiken på att höra deras lösning på problemet. Vapen dödar, något annat kan man inte få det till hur man än lägger pusslet. En befolkning som har vapen dödar varandra, något annat kan man inte få det till hur man än lägger pusslet. Medan NRA filar på sina formuleringar och festar loss på Bajstårtan jag katapulterat in i deras ansikten, ska i alla fall jag fira mitt hundrade inlägg med musik och en lussebulle. Nåt skoj ska man väl få ha?

Njut av ”Get Free” med Major Lazer:

SKÅL!
Frej von Fräähsen

följ mig på twitter
följ Prinsesspartiet på fejjan

© 2017

Tema av Anders NorenUpp ↑

error: Content is protected !!