Kategori: Samhällsengagemang (sida 1 av 4)

Och somliga ungar önskar sig inget hellre än mat och kläder på kroppen…

Vissa barn tvingas rota i soptunnor efter mat.
Vissa barn tvingas sova i en pappkartong på gatan.
Vissa barn tvingas springa zigzag genom kulregn…lisebergreklam683

Ska vi inte lära våra ungar lite medmänsklighet istället för att fostra dem till adrenalin-junkies?

Frej von Fräähsen zu Lorenzburg

Upp till kamp!

Kamrater, medborgare, prinsessor, skogshuggare, karlakarlar,  kvinnokvinnor, fjollor, patrask och patrioter:

Idag är det första maj och då ska alla rätt-trogna och rätt-tänkande människor ut på barrikaderna och bevaka sina intressen. Gamle Reinfeldt sitter på sin lilla tron och bestämmer att alla offentliga pengar ska slussas ner i privata fickor, gamla riksdagspersoner dyker upp i ny skepnad för att fortsätta utöva makt, och det verkar sannerligen som att den ”ljusnande framtid” inte är här för vare sig nybakade studenter eller pensionärer.

Allan Malm är professor i ekonomi och han efterfrågar en annan roll för företagen:

­Företag kan inte lösa alla sociala problem men är den enda institutionen vi har som både har resurser, kompetens och innovationskraft som är i paritet med de utmaningar samhället står inför

Allan glömmer nog att den kraft som saknas i företagen är viljan – den kanske viktigaste resursen. Att arbeta aktivt för samhällets väl och ve ligger inte i de stora företagens intresse eftersom man blott och enbart söker förmera sitt kapital. Bara det faktum att Allan yttrar sig på det sätt han gör är ett talande bevis för utvecklingen i samhället. Vi håller helt att tappa tron på, och värdet av, mänskligheten.

Men idag är första maj. Arbetarna får ledigt och får göra sin röst hörd. Om de inte ligger utmattade i någon soffa förstås. Här är årets förstamaj-affish som Lisa Jonasson har gjort för Aftonbladet:
AFTLISAJFLAT

Mammon och kapitalisterna går segrande ur rond ett, så på med boxhandskarna så ses vi på barrikaderna!

Frej von Fräähsen zu Lorenzburg

Bögarna och Barnen

Våren är här!
Tussilagon strålar i diket, primörerna tittar upp och fåglarna lägger ägg. Naturen inreder sig som barnkammare och förväntan ligger som ett skimmer i luften inför den annalkande baby-boomen.

Barnen är det dyrbaraste vi har, de är livsnerven, fortsättningen, ”livets efterrätt” för att citera Drottningen. Vi har ett kollektivt ansvar för barnen istället för som i dagens artificiella idé om kärnfamiljen som autonom och avskild från resten av samhället. Barnen är vilsna i vår reklamsprakande mer-smakande samtid. Vi låter barnen välja för mycket själva i utbudet av snask och underhållning och kläder men vi är kanske mindre duktiga på att prata om de viktigare värdena i livet. Att vara sann mot sig själv, att vara hygglig mot andra, att ta ansvar för de gemensamma resurserna och övriga jorden. Istället lägger vi krutet på att putsa fasaden så den glänser, det som döljer sig under ytan tittar vi inte efter och frågar inte efter trots att det är i de djupare skikten av människan som det magiska sker.

Bögarna och Barnen
Christer Åberg skriver, med anledning av detta, på sin ultrakristna blogg att världen är homo-fixerad. Blondinbella gör sig lustig över de som känner sig otrygga och fundamentalt fel här i världen. De som själva kan få, och har, barn tänker inte närmvärt på den längtan efter tillskott i familjen som andra känner. Man basunerar ut sin rätt att ha smått, paraderar sina barn (och det är ju klart man gör för ungarna är ju det underbaraste man har) och förfasar sig över hur andra gör för att skaffa och uppfostra sina telningar.

En dag kommer kanske storken även till mig och min pojkvän Andreas. Vi har pratat och fantiserat om hur fint vi kommer ha det när Ärtan, Krut och Kotte dimper ner genom skorstenen. Det finns människor som missunnar oss inte bara rätten men själva möjligheten att skaffa barn och därför är vi såklart lite oroliga för hur världen kommer ta emot våra framtida ungar. Vi är oroliga över att de som missunnar oss den glädjen kommer att ta ut sitt agg och sin dumhet på våra barn. Vi är oroliga för hur dessa människor kommer att ge sina ungar legitimitet att trakassera och mobba vår familj. Men, man kan inte leva ett liv i rädsla. Någon gång måste man släppa taget och kasta sig ut i fria luften och lita på att vingarna bär. Om inte annat kommer vi kanske ha tre små änglar som hjälper oss att hålla oss uppe även i de svåraste kastvindar.

289482_10151109083123220_1907532995_o
Fotograf: Adina Schnelzer Magnusson

Ärtan, Krut och Kotte: Pappa och pappa längtar efter er!
Puss älskade ungar

Frej von Fräähsen zu Lorenzburg

btn_donateCC_LG

Mobbning som uttryck för renhet och fara

Mobbningen som fenomen är känt även inom djurvärlden: Alfahanen och Alfahonan dominerar vargflocken genom en serie rituella beteenden som signalerar status i gruppen. Inom stacksamhällen avskiljs sjuka individer och bärs bort från stacken för att inte smitta kollektivet med parasiter och sjukdomar. De unga hanarna i lejonflocken drivs bort för att inte utmana de äldres auktoritet. Individen måste offras för att inte äventyra gruppens stabilitet.

Männsklig samvaro är mer komplicerad än den i djursamhällen då vi inte kan reduceras till enbart biologiska men även historiska, kulturella, språkliga och intellektuella komponenter. Vi måste helt enkelt ta hänsyn till fler variabler för att förstå mobbning bland människor. Det är i grunden samma fenomen: gruppens säkerhet och fortlevnad äventyras och en syndabock måste identifieras och utestängas från kollektivet för att gränsen mellan utanför och innanför ska hållas intakt. Syndabocken identifieras som bärare av farliga influenser, normbrytande beteenden eller andra, icke önskvärda, egenskaper. För att gruppen inte ska smittas iscensätts nu en ritual för att bevaka och stärka dess gränser. Syndabocken blir gradvis reducerad från självständigt subjekt till ett passivt objekt för gruppens makthandlingar och detta pågår till dess syndabocken är permanent placerad ”utanför” sammanhangen. MEN syndabocken måste fortsätta att befinna sig inom synhåll från den ursprungliga gruppen eftersom det är relationen till syndabocken som definierar samhällets insida respektive utsida. Den utstötte får vara med, fast på avstånd, för att bära stigmat av att vara den ”andre”, det varnande exemplet.

När pingstparstorn Åke Green, i sin berömda predikan från 2001, säger att homosexualitet är en djup cancersvulst på samhällskroppen så menar han detta bokstavligen. Homosexualiteten, i pastor Greens ögon, är ett poröst membran på samhällskroppen och den inbjuder främmande och farliga inflytanden att få fäste i flocken. Det är av största vikt att ”rena sig” från synd ( i det här fallet otukt) för att inte riskera upprätthållandet av normen, och därmed stabiliteten, i gruppen. När Åke Green levererar sin predikan så gör han det i en urgammal tradition av rituell renlighet som återfinns i alla större världsreligioner men också i ursprungsbefolkningar runt om i världen.

Mary Douglas skriver i sin utmärkta bok ”Renhet och Fara” att vi kan lära oss mycket om ett samhälle genom att studera dess koncept av smuts och renlighet. Även då i överförd betydelse såsom andlig/ religiös renlighet och synd. Smutsen och synden blir en grogrund för farliga ämnen som kan utvecklas till sjukdom och galenskap men också nedkalla Gudarnas vrede eller andemakternas missnöje. Komplexa system av ritualer växer fram för att lugna den kollektiva neurotiska känslan av fara. Genom att undvika vissa substanser, gester, ord eller handlingar så undviker man makternas misshag. Genom att iscensätta vissa andra gester, ord och handlingar kan man blidka makterna eller stävja faran på annat sätt. Syndabocken blir då bäraren av kollektivets smuts och synd och genom att rituellt ”bestraffa” syndabocken undviker man att faran drabbar gruppen.

Vi träffar på” porösa membran” även i vår vardag: tiggaren, den dödsjuke, den handikappade, fjollan, medlemmar av annan etnicitet eller religion. Mötet med dessa representanter för det okända triggar urgamla beteenden och flyktreaktioner som tar sig uttryck på många, för oss själva, mindre smickrande sätt. Rasism, homofobi och sexism är bara några få ur ett helt ekosystem av rituella avståndstaganden. Inte sällan uppvisar samma individer många av de här beteendena samtidigt, vilket  kanske antyder att vissa människor är mer benägna att bevaka sina gränser mot det ”okända” hårdare än andra?

Mobbning, penalism, utfrysning och härskartekniker – Kärt barn har många namn. Barn ärver de här symboliska sätten att tolka och befästa gränserna. Syndabocken väljs kanske ut på andra grunder: Fel färg på väskan, konstig dialekt, konstig hårfärg, frisyr eller kläder som inte är moderiktiga etc. Mekanismen är densamma. Det gäller att upprätthålla hierarkier och normer, det gäller att identifiera potentiella störande element som kan rucka den sköra sociala balansen. Det gäller att uppvisa signaler som skänker legitimitet inom gruppen och som identifierar individen som en medlem av kollektivet. Det gäller helt enkelt att vara ”Cool”.

Jag har själv haft oturen och förmånen att bli mobbad under min skolgång: Otur, eftersom det sätter djupa känslomässiga spår som allvarligt inverkar på en positiv självbild och tillit till den egna förmågan. Förmån, eftersom jag från början har burit ett utanförskap som innebär att jag vet att jag kan hantera, kanske i viss mån även gilla, att göra små exkursioner ”utom-norms”.

Mobbningen är ett urgammalt fenomen med ett försprång på flera miljarder år. Det handlar alltså kanske inte, i första hand, om en vilja att vara elak utan om en biologi och en primitiv gruppbildning som gör sig påmind. Frågan är hur vi, som moderna och kulturella varelser kan gå bortom vår biologi och bli bättre än vi varit. Frågan är hur vi ska fostra våra unga till att bli goda, hyggliga och medkännande varelser. Svaret kanske är att vi måste vara goda förebilder för utomnormativ verksamhet på ett sätt som gör att ungarna inte skräms av det annorlunda? Genom att fira vår egen unicitet, på ett fritt och inbjudande sätt som inte låter sig kuvas, kan vi vara brofästena mellan utanför och innanför.

Frej von Fräähsen zu Lorenzburg

Några rötägg måste knäckas på vägen…

Oooh sooolen!
Idag är det gött och varmt här i Götet och det var en ren fröjd att spankulera runt på stan en sväng. Vid något tillfälle kom jag på mig själv med att tänka ”nu är det vår”. Tanken kom plötsligt och med en sådan självklarhet att jag inte kan (eller vill) bestrida faktum: VÅREN, oh härliga våren är här! Tralala osv

För att fira detta härliga mirakel köpte jag boken ”Syra Själv” av Karin Bojs:
9171262539

Så ikväll ska det alltså skalas och rivas och stampas och syras rödbetor tillsammans med maken. Jag återkommer med rapport om några veckor…

Nu till mitt egentliga ärende:
Den friska våren slår ner som en granat i vår biologi och när livsvätskorna återvänder blir Svenskarna lite kåta och tappar omdömet. Det känns utomordentligt fräscht och uppfriskande att läsa om hur en tafsande man får ta emot skadeståndspengar från kvinnan som fredade sig genom att knäcka karlns näsa. Ooooh ljuva rättvisa! Eller vänta nu…
…ja du läste rätt. Det är alltså kvinnan som ska betala skadestånd till mannen. För att han tafsade. För att hon slog. För att hon inte lydigt lade sig tillrätta och lät hans tafsande, trevande händer stjäla hennes värdighet utan protest.

Missförstå mig rätt. Jag tycker inte vi ska ta saken i egna händer (om det inte är vår egen anatomi vi talar om förstås). Vi har en lag som hanterar mellanmänskliga transaktioner som ska garantera att rättvisa skipas utan att situationen urartar till vendetta eller hämnd i sju generationer. MEN i det här fallet kan man ju tycka liksom att ”he had it coming”… och ”what goes around, comes around”…  Enligt gammaltestamentlig lag kunde man ju tänka sig någon variant av öga för öga, tand för tand, men jag misstänker att kvinnan i fråga inte skulle känna att hon fått upprättelse om hon fick klämma tillbaka? Man kan misstänka att mannen ifråga inte skulle se det som ett svidande straff?

Jag tycker nog att just det här rötägget bad om att knäckas och att man bör låta udda vara jämt med den saken. Vi avvaktar utgången av domens överklagan och hoppas att rättsväsendet kammar sig till nästa gång.

Samtidigt i en annan del av mediavärlden:
Lidija Praizovic problematiserar elitfeministens nomenklatura.
Jag brukade kalla mig feminist. Jag tycker det är självklart att kvinnor och män ska ha lika för lika. Jag tyckte att det strukturella förtrycket gentemot kvinnor (och andra) brände i ögonen. Det tycker jag fortfarande. Däremot KAN jag inte känna igen mina värderingar hos de falanger som skanderar ”våga vägra debatten”. Min intelligens förbjuder mig att alliera mig med de som kategoriskt menar att alla män, överallt, ska hållas personligen skyldiga för varje kvinna som våldtas, rånas eller mördas. Jag kan inte, med hedern i behåll, applådera de skräniga röster som pöser av självgodhet och självrättfärdighet samtidigt som de själva beter sig illa. Att kvinnorna som dessa röster tillhör är så blinda för sin egen privilegierade position är förvånande och förfärande. Dessa bildade och firade kvinnor, så förmögna av kulturellt kapital, lämnar sina olyckligare systrar i sticket till förmån för sin egen må-bra-livsstil. Det är ett svek. Kanske det största sveket.

Jag ser på min partner, mina manliga vänner, mina bröder: Dessa fina, goda, generösa och intelligenta män i mitt liv. Jag ser inte tillstymmelsen av våldsverkare eller förtryckare i dem. I samma ögonblick som jag tittar på dessa goa killar med en radikalfeministisk blick krackelerar det och jag inser att människor inte kan, inte får, reduceras till monstrum för att plocka politiska poäng.

Kvinnor Kan!
Men inte ensamma. Vi måste fortsätta kämpa för lika rättigheter. Vi måste fortsätta att implementera de verktyg vi redan har, och konstant utveckla nya, för att få till stånd en allt djupare grad av samhälls-strukturell rättvisa. Däremot är det både arrogant och ointelligent att anta att vi kan nå dit utan att bygga broar och samförstånd.

Häpp!

Frej von Fräähsen zu Lorenzburg

Svar från Bostadsminister Stefan Attefall

Prinsesspartiet har under några veckors tid ägnat sig åt att skicka meddelanden till våra makthavare. Allt i syfte att tipsa och vägleda dem i deras svåra uppgift. Allt, givetvis, i en anda av omtanke och hjälpsamhet.. Efter meddelandet till Stefan Attefall har jag nu fått ett kort men vänligt svar:

Bäste Frej!

Tack för ditt e-mail till civil- och bostadsminister Stefan Attefall. Jag skriver kort för att bekräfta att ditt förslag angående bostadsbyggande har kommit statsrådet och hans politiska stab till handa.

Tack för att du tog dig tid att skriva!
Stockholm i februari 2013

Med vänlig hälsning

Cecilia Boij
Brevsvarare för civil- och bostadsministern
Socialdepartementet

Det gläder mig i alla fall att man tar mina förslag på allvar då jag tror att de kan lösa bostadsbristen utan att det kostar skjortan. Oavsett hur det går, kom inte och säg att jag inte försökte ta mitt medborgerliga ansvar!
Resolut!

Frej von Fräähsen zu Lorenzburg

Efter Frossan – Fastan

Salut!

Påven blev trött på roliga mössan och kliver ner från sin gyllene tron i slutet av februari. Spekulationerna och konspirationsteorierna värper den ena lustiga förklaringen efter den andra och visst ligger det nära till hands att misstänka Guds Vrede när blixten slog ner i Vatikanen någon timme efter Påvens deklaration. Personligen, om nu någon skulle komma på tanken att fråga mig, tycker jag att det är en bra idé av Påven att hoppa av medan det finns tid kvar att njuta sitt otium. Kanske påta lite i cypress-rabatten, virka altarförhängen eller bara unna sig en smaskig semla eller två?

En ny tid är i antågande, då det är helt okej att träda tillbaka till förmån för någon yngre förmåga. Dalai Lama har varit inne på samma spår, Drottning Beatrix av Nederländerna gjorde samma sak och Moder Svea börjar humma lite menande att det kanske är dags för Knugen att maka på sin Kungliga bakdel så att Victoria kan få ratta skutan ett tag. Vem vet det kanske blir så. Fast vad blir man då? Rex Emeritus – före detta Kung? Eller degraderas man igen till att ”bara” vara prins av Sverige? Det finns så många underbart komplicerade turer kring detta att klura på.. om man är lagd åt det hållet.

Jag är bara en vanlig Svensson Greve utan tronpretentioner eller prestige så jag sitter diskret här i mitt hörn och äter semlor och lyssnar på musik istället 🙂
Just idag borde ni alla ta chansen att lyssna på Memory Tapes:

Imorgon börjar fastan och varar i fyrtio dagar. I en värld som mer och mer delas upp i de som frossar och de som fastar (ofrivilligt) tänker jag att det är en övning i att avstå någonting för att bli medveten om vilket horribelt överflöd vi lever i. Saker vi tar för givna, eller tror är oumbärliga för vår existens, kanske inte alls är så viktiga för att vi ska ha ett gott och värdigt liv? Jag är en varm förespråkare av att sänka levnadsstandarden och höja livskvalitén = jobba mindre/ konsumera mindre för att istället få mer TID (som ju är det mest värdefulla vi har) för varandra.

För mig kommer fastan innebära en utmaning: inget internet efter kl 18 på kvällarna. Hoppas jag överlever den annalkande misären!

Gräddpuss och semlemage

Frej von Fräähsen zu Lorenzburg

Prinsesspartiet noterar Kronprinsessan Victorias medverkan på QX-galan igår kväll. Vi går kollektivt mot ljusare tider, kanske att vi människor i större utsträckning kan fira varandras olikheter och mångfald i framtiden. Ett Kungligt trefaldigt hurra till Vickan från Prinsesspartiet!

Kindpuss!

Frej von Fräähsen
Linkedin
twitter
Prinsesspartiet på fejjan

Brev till Makten?

Prinsesspartiet vaknar denna morgon med den gräsligaste huvudvärk. Det ligger nära till hands att anta att jag varit ute och rumlat  hela natten, druckit bubbel, slagit en klack i taket, muckat gräl med etablissemanget och släpat mig hem på småtimmarna.

Inget kunde vara längre från sanningen. Jag har suttit på kammaren och himlat med ögonen över tingens tillstånd. Kanhända att jag himlade till lite för ivrigt och att någon sorts ögonmuskel kommit i kläm? Den där huvudvärken iallafall. Den vill liksom inte riktigt ge med sig. Eftersom osunda vätskor är uteslutna som möjliga orsaker satsar jag mina pengar (det magra kapital jag har i alla fall) på att det är influensan som slagit till och att jag nu har några dagar av sängliggande och ojjande att se fram emot.

Eftersom jag är stor tillskyndare av arbetslinjen (varje ögonblick av ens vakna tid ska vigas åt arbete och effektivitet) tar jag nu chansen, när jag ändå är sjuk, att skriva en serie brev till våra makthavare. Det är min förhoppning att de som står vid rodret ska ta sig tiden att svara på mina nödrop och tillrättavisningar. Allt i rikets tjänst naturligtvis. Allt med Moder Sveas bästa för ögonen.

Någon som har frågor till politiker eller andra makthavare? Är ni alldeles för blyga för att ställa dessa frågor själva? Varför inte låta Prinsesspartiet tvätta er smutsiga byk? Förslagslådan är öppen för era frågor till eliten.
Sanningen skall göra er fria

Frej von Fräähsen zu Lorenzburg

Mamma Scan svarar

Prinsesspartiet skickar brev till Scan:
Skärmavbild 2013-01-29 kl. 23.51.03

Scan Svarar:

Hej, tack för att du kontaktar oss med dina synpunkter. I Scanmärkta produkter är det alltid 100% Svenskt kött.
Det stämmer att vi packar vårt bacon i Polen, så även stekfläsket. Slakt och styckning av dessa råvaror
sker i Kristianstad. Mamma Scan köttbullar görs och packas i Skara, Hotdogs i Örebro. Andra anläggningar är Linköping och Kristianstad.

Tack för att du väljer svenskt kött!

med vänlig hälsning
"Mamma Scan"
Matforum

Skönt att de tar sig tid att lugna oroliga Prinsesspartister tycker jag.

Frej von Fräähsen zu Lorenzburg

Äldre inlägg

© 2017

Tema av Anders NorenUpp ↑

error: Content is protected !!