Kategori: Solidaritet (sida 1 av 2)

Att säga nej, är att säga ja till sig själv

Vi möts på morgonen. Vi är här för att göra ett jobb: att skapa offentlig konst och för att fördjupa vårt eget konstnärliga språk. Vi är trötta och stressade, känner pressen men också angelägenheten i att lösa problemen som uppstått i våra förväntningars möte med staden Verona. Vi är här med vårt mastersprogram för att skapa konst som känns akut och viktig. Om inte för någon annan så i alla fall för oss själva. Deadline närmar sig och vi är alla fokuserade på lördagen och de performances som vi ska genomföra inom ramen för festivalen Verona Resuona.

Jag sitter vid mötesbordet, är inte helt tillfreds men ändå på gång med någonting: En ganska typisk konstnärlig process skulle man kunna säga. Hjärnan jobbar på med ord och formuleringar: jag håller på att skapa en koreografi/ dans som sedan ska läsas in på Italienska så att andra kan lyssna och göra/ Höra och Röra (sig). Jag vill att texten ska vara poetisk, men tydlig, och att de som eventuellt nappar på inbjudan att delta ska få en upplevelse som öppnar upp för eftertanke om medmänniska och samtid.

Sedan jag kom till staden har jag varit fokuserad på att samla information om livet och ljuden och pulsen som är unik för den här platsen. Jag har placerat mig själv som mätinstrument i miljön: finstämt/ ostämt/ känsligt/ patetiskt/ mänskligt och naket. Jag har lyssnat och observerat och idisslat platsen genom mina (åtminstone) fem sinnen och nu är jag redo för min kommentar. På lördag ska jag erbjuda min kropp och mina ord som ankare för förbipasserande: Jag har skapat en navelsträng av hörlurar som ska kunna sätta andras trumhinnor och kroppar i rörelse i takt med mina ord och mina intentioner. Jag börjar känna en gryende stolthet över vart jag är på väg även om ingenting är helt färdigt ännu.

Festivalen säger: ”Vi bestämde igår att vi flyttar din performance från plats A till plats B” och sedan lite förläget: ”Det var visst ännu en festival i staden som vi inte visste om, de har lagt rabarber på din plats”.

Jag säger
: ”Men…? Men…? Men…?”
Jag tänker: ”Jag har spenderat massor av tid på den där platsen, älskat den och hatat den. Ömsom ratat den och matat den med min närvaro och min uppmärksamhet. Om jag flyttar min kommentar avsedd för den platsen till
en annan plats så blir den ju inte relevant längre.”

Jag säger: ”Okej, jag går dit och kollar läget men jag vill förbereda er på att jag kanske kommer tillbaka och tackar för åkturen men bestämmer mig för att hoppa av droskan under de här omständigheterna.”
Jag tänker: ”oproffsigt organiserat, men fine jag gör ett försök.”

Senare på eftermiddagen har jag spenderat massor av tid i köket, mellan spisen och köksbordet (för det finns ju ingenstans där vi kan vara och arbeta), för att

A: sätta ihop en passabel koreografi som känns okej med kort varsel
B: transkribera koreografin till text som kan översättas och läsas in i en ljudfil.

Klimatet är varmt och fuktigt, den värsta tänkbara kombinationen när man är jäktad och måste springa runt för att lösa situationer: Kommunens internet fungerar inte så jag samlar ihop mina svettiga handflator och rusande hjärta och försöker hitta en lösning. Ja! Jag hinner mejla texten till vår kontakt här i staden så att vi kan arbeta med den under morgondagen. Lugn infinner sig. Lättnad. Nästan så att ett fniss bubblar upp. Jag är på banan!

Klockan är strax över halv åtta på kvällen. Jag darrar av vrede och besvikelse men behåller lugnet. Festivalen talar till mig ur mobiltelefonen: Vi kommer inte hinna översätta din text till Italienska så du får köra på engelska (som ingen i det här landet förstår).

Jag säger: ”antingen gör vi det på Italienska så som det var överenskommet eller så gör vi det inte alls”. (att följa instruktioner till koreografi via hörlurar är en utmaning även i vanliga fall, och antagligen omöjligt om man inte kan språket så bra)
Festivalen: ”Okej, men om vi kortar ner din text, tar bort mer än hälften? Då kanske vi hinner (?)”
Jag säger: ”Men då kan jag ju lika gärna bara göra vad som helst! Typ en reklam för Ajax fast i mimteater-form?!”
Festivalen: …?…
Jag tänker: ”En text har en egen logik: en biologi av organ och blod och muskler som samverkar för att skapa mening. En text är ett komplext landskap som uppstår i en harmonisk helhet av de olika delarna. Jag kan ju inte bara ta bort ett hjärta, eller en flod, ur helheten och fortfarande ha samma rika och levande grej kvar.”
Jag säger: ”Under de här omständigheterna väljer jag att inte delta alls i festivalen, tack så mycket”
Jag känner: ”Fuck You!”
Jag reflekterar över en tallrik med jordgubbar och grädde:
Jag är besviken eftersom jag har arbetat hårt men ändå bara har två tomma händer att visa upp som resultat. Jag inser i det här läget, medan jag mosar jordgubbarna i grädden, att jag nog egentligen har en ganska hög toleransnivå. Vem bryr sig om inte tekniken funkar perfekt, eller om det vegetariska alternativet inte var lika kul som de andras smarriga måltid? Det är väl inget att pjoska om ifall det inte blir precis som man tänkt sig?

Jag har en hög toleransnivå tänker jag medan den högröda färgen på kinderna lägger sig något. Det är frånvaron av det mellanmänskliga som stör mig. Man måste ju visa respekt för varandras intention och gärning och man måste behandla varandras vision och ”brinn” med omtanke. Den här gången och på den här platsen är det tydligt att en sådan omtanke inte finns. Här är ett slöseri med resurser, både mänskliga och ekonomiska, och min moraliska kompass gör det omöjligt för mig att delta under de förhållandena.

Jag äter mina jordgubbar och tänker att i framtiden ska jag välja mina sammanhang bättre. Samtidigt är jag faktiskt en smula stolt över att jag sätter ner foten och tar tillbaka mig själv trots besvikelsen och obehaget det innebär: Det har varit en dyrköpt erfarenhet men jag lär mig att lita på känslan av en gräns som överträds. Jag lär mig att lita på min kompromisslösa känsla för rättvisa och vanlig hygglighet. Jag lär mig: Att säga nej är att säga ja till sig själv.

Frej von Fräähsen zu Lorenzburg

Och somliga ungar önskar sig inget hellre än mat och kläder på kroppen…

Vissa barn tvingas rota i soptunnor efter mat.
Vissa barn tvingas sova i en pappkartong på gatan.
Vissa barn tvingas springa zigzag genom kulregn…lisebergreklam683

Ska vi inte lära våra ungar lite medmänsklighet istället för att fostra dem till adrenalin-junkies?

Frej von Fräähsen zu Lorenzburg

Upp till kamp!

Kamrater, medborgare, prinsessor, skogshuggare, karlakarlar,  kvinnokvinnor, fjollor, patrask och patrioter:

Idag är det första maj och då ska alla rätt-trogna och rätt-tänkande människor ut på barrikaderna och bevaka sina intressen. Gamle Reinfeldt sitter på sin lilla tron och bestämmer att alla offentliga pengar ska slussas ner i privata fickor, gamla riksdagspersoner dyker upp i ny skepnad för att fortsätta utöva makt, och det verkar sannerligen som att den ”ljusnande framtid” inte är här för vare sig nybakade studenter eller pensionärer.

Allan Malm är professor i ekonomi och han efterfrågar en annan roll för företagen:

­Företag kan inte lösa alla sociala problem men är den enda institutionen vi har som både har resurser, kompetens och innovationskraft som är i paritet med de utmaningar samhället står inför

Allan glömmer nog att den kraft som saknas i företagen är viljan – den kanske viktigaste resursen. Att arbeta aktivt för samhällets väl och ve ligger inte i de stora företagens intresse eftersom man blott och enbart söker förmera sitt kapital. Bara det faktum att Allan yttrar sig på det sätt han gör är ett talande bevis för utvecklingen i samhället. Vi håller helt att tappa tron på, och värdet av, mänskligheten.

Men idag är första maj. Arbetarna får ledigt och får göra sin röst hörd. Om de inte ligger utmattade i någon soffa förstås. Här är årets förstamaj-affish som Lisa Jonasson har gjort för Aftonbladet:
AFTLISAJFLAT

Mammon och kapitalisterna går segrande ur rond ett, så på med boxhandskarna så ses vi på barrikaderna!

Frej von Fräähsen zu Lorenzburg

Bögarna och Barnen

Våren är här!
Tussilagon strålar i diket, primörerna tittar upp och fåglarna lägger ägg. Naturen inreder sig som barnkammare och förväntan ligger som ett skimmer i luften inför den annalkande baby-boomen.

Barnen är det dyrbaraste vi har, de är livsnerven, fortsättningen, ”livets efterrätt” för att citera Drottningen. Vi har ett kollektivt ansvar för barnen istället för som i dagens artificiella idé om kärnfamiljen som autonom och avskild från resten av samhället. Barnen är vilsna i vår reklamsprakande mer-smakande samtid. Vi låter barnen välja för mycket själva i utbudet av snask och underhållning och kläder men vi är kanske mindre duktiga på att prata om de viktigare värdena i livet. Att vara sann mot sig själv, att vara hygglig mot andra, att ta ansvar för de gemensamma resurserna och övriga jorden. Istället lägger vi krutet på att putsa fasaden så den glänser, det som döljer sig under ytan tittar vi inte efter och frågar inte efter trots att det är i de djupare skikten av människan som det magiska sker.

Bögarna och Barnen
Christer Åberg skriver, med anledning av detta, på sin ultrakristna blogg att världen är homo-fixerad. Blondinbella gör sig lustig över de som känner sig otrygga och fundamentalt fel här i världen. De som själva kan få, och har, barn tänker inte närmvärt på den längtan efter tillskott i familjen som andra känner. Man basunerar ut sin rätt att ha smått, paraderar sina barn (och det är ju klart man gör för ungarna är ju det underbaraste man har) och förfasar sig över hur andra gör för att skaffa och uppfostra sina telningar.

En dag kommer kanske storken även till mig och min pojkvän Andreas. Vi har pratat och fantiserat om hur fint vi kommer ha det när Ärtan, Krut och Kotte dimper ner genom skorstenen. Det finns människor som missunnar oss inte bara rätten men själva möjligheten att skaffa barn och därför är vi såklart lite oroliga för hur världen kommer ta emot våra framtida ungar. Vi är oroliga över att de som missunnar oss den glädjen kommer att ta ut sitt agg och sin dumhet på våra barn. Vi är oroliga för hur dessa människor kommer att ge sina ungar legitimitet att trakassera och mobba vår familj. Men, man kan inte leva ett liv i rädsla. Någon gång måste man släppa taget och kasta sig ut i fria luften och lita på att vingarna bär. Om inte annat kommer vi kanske ha tre små änglar som hjälper oss att hålla oss uppe även i de svåraste kastvindar.

289482_10151109083123220_1907532995_o
Fotograf: Adina Schnelzer Magnusson

Ärtan, Krut och Kotte: Pappa och pappa längtar efter er!
Puss älskade ungar

Frej von Fräähsen zu Lorenzburg

btn_donateCC_LG

Blondinbella är stolt men borde kanske skämmas lite?

Jag har haft nöjet att följa framgångsfenomenet Blondinbella lite på avstånd under en tid. Hon är en tuff tjej med skinn på näsan och vässade armbågar, no doubts about it, men ibland blir det liksom inte så bra när hon tycker till om andra människor. Ingen har väl undgått att läsa Blondinbellas uttalanden om genus och kön och kvinnor och män? Denna, av gudarna givna, ordning är så uppenbar att den inte behöver ifrågasättas. Eller för att säga som fröken Löwengrip själv ” Varför hitta på problem”?

I Blondinbellas värld är det mycket lätt, har man en snopp så är man pojke, har man snippa så är man flicka. Det finns inga gråskalor eller oklarheter så vad är problemet? Eller rättare sagt: Blondinbella förstår inte problemet eftersom hon tydligt saknar empati och fantasi nog att förstå att andra kan ha problem som hon själv inte upplever. Vad värre är, hon bagatelliserar andras ganska tuffa livssituation och utanförskap. Blondinbella har figurerat i medierna och ondgjort sig över ”genus-epidemin” och den ”hetsjakt” som drabbar de som identifierar sig som män och kvinnor. Det vill säga RIKTIGA män och kvinnor. Prinsesspartiet undrar hur Blondinbella föreställer sig att den hetsjakten ter sig? Kanske something like this:

Upp med en hand alla hetero- eller genusnormativa som känner igen situationen?
Nä just det….  Skäms Blondinbella, gå tillbaka till dina doftljus!

Sniff

Frej von Fräähsen zu Lorenzburg

btn_donateCC_LG

Lite som Robin Hood, fast tvärtom

Men hallåja!
Här är det en slö dag i von Fräähsenska våningen i Göteborg. Vädret är grått och vått och allmänt fjortistrumpet. Därför väser jag ett sarkastiskt Bah(!) och drar till skogs med diligensen mot Värmland senare i eftermiddag. Mamma har inhandlat ”minst en flarra skumpa var” inför kvällens samkväm och det låter ju som en rimlig tröst när vädret inte levererar. Att supa till är en gammal adlig tradition så vi blåser ölskummet ur mustaschen och skriker skål för fulla lungor. Jag kommer självklart dokumentera denna roadtrip, komplett med alla snaskiga detaljer, och presentera bevisen på måndag. Stay tuned…

Nu till någonting helt annat:
I detta goa land där ingen går hungrig eller fryser eller saknar någonting flyttar de välbeställda in där en gång fattighjonen skulle få bo. ”Drottninghuset” i Stockholm var tänkt som en fristad för mindre bemedlade på ålderns höst. Nu bor där istället pensionerade jurister och läkare billigt eftersom ”det är svårt att hitta personer med dålig ekonomi som vill bo billigt i Stockholm city”. I tider då skandalerna avlöser varandra i såväl offentliga som privata vårdlösningar hittar alltså borgerligheten möjlighet till bekvämt och billigt boende på bekostnad av de fattigaste. De boende själva ser inga problem med att stadgarna inte efterlevs. ”Det är jättefint, lägenheterna är fräscha och fina” och det ”är viktigt att upprätthålla en viss stil”. Det är så fräscht så jag känner nästan eukalyptus-smaken bränna till i halsen. Eller så var det gallan som var på väg upp….

För i helvete!?

Frej von Fräähsen zu Lorenzburg

Efter Frossan – Fastan

Salut!

Påven blev trött på roliga mössan och kliver ner från sin gyllene tron i slutet av februari. Spekulationerna och konspirationsteorierna värper den ena lustiga förklaringen efter den andra och visst ligger det nära till hands att misstänka Guds Vrede när blixten slog ner i Vatikanen någon timme efter Påvens deklaration. Personligen, om nu någon skulle komma på tanken att fråga mig, tycker jag att det är en bra idé av Påven att hoppa av medan det finns tid kvar att njuta sitt otium. Kanske påta lite i cypress-rabatten, virka altarförhängen eller bara unna sig en smaskig semla eller två?

En ny tid är i antågande, då det är helt okej att träda tillbaka till förmån för någon yngre förmåga. Dalai Lama har varit inne på samma spår, Drottning Beatrix av Nederländerna gjorde samma sak och Moder Svea börjar humma lite menande att det kanske är dags för Knugen att maka på sin Kungliga bakdel så att Victoria kan få ratta skutan ett tag. Vem vet det kanske blir så. Fast vad blir man då? Rex Emeritus – före detta Kung? Eller degraderas man igen till att ”bara” vara prins av Sverige? Det finns så många underbart komplicerade turer kring detta att klura på.. om man är lagd åt det hållet.

Jag är bara en vanlig Svensson Greve utan tronpretentioner eller prestige så jag sitter diskret här i mitt hörn och äter semlor och lyssnar på musik istället 🙂
Just idag borde ni alla ta chansen att lyssna på Memory Tapes:

Imorgon börjar fastan och varar i fyrtio dagar. I en värld som mer och mer delas upp i de som frossar och de som fastar (ofrivilligt) tänker jag att det är en övning i att avstå någonting för att bli medveten om vilket horribelt överflöd vi lever i. Saker vi tar för givna, eller tror är oumbärliga för vår existens, kanske inte alls är så viktiga för att vi ska ha ett gott och värdigt liv? Jag är en varm förespråkare av att sänka levnadsstandarden och höja livskvalitén = jobba mindre/ konsumera mindre för att istället få mer TID (som ju är det mest värdefulla vi har) för varandra.

För mig kommer fastan innebära en utmaning: inget internet efter kl 18 på kvällarna. Hoppas jag överlever den annalkande misären!

Gräddpuss och semlemage

Frej von Fräähsen zu Lorenzburg

Prinsesspartiet noterar Kronprinsessan Victorias medverkan på QX-galan igår kväll. Vi går kollektivt mot ljusare tider, kanske att vi människor i större utsträckning kan fira varandras olikheter och mångfald i framtiden. Ett Kungligt trefaldigt hurra till Vickan från Prinsesspartiet!

Kindpuss!

Frej von Fräähsen
Linkedin
twitter
Prinsesspartiet på fejjan

Vi "passerar gå"

Käraste bröder, systrar och vänner!
Den Goda Julen har passerat och med det Nya Året har vi kollektivt ”passerat gå”. Mätarställningen ställs tillbaka, det är dags att omgruppera efter frosseriet, inspektera eventuella ekonomiska skador eller kanske bara lova sig själv att vara lite bussig mot kroppen under 2013. Det nya året kom, som det oundvikligen måste göra men en ny början innebär alltid nya möjligheter: Möjligheten att köra på i samma gamla hjulspår och upprepa samma gamla misstag ELLER göra små avstickare från de snäva konventionerna och kanske hitta äventyret. Hur som helst kan vi lita på att vi kommer att göra nya misstag för det är ju så vi gör, vi människor.

Nyårslöften?
Eller i alla fall aspirationer inför nya året?
Jag kör på med samma som förr gången: All mat som köps in ska ätas, inga bortglömda morötter eller halvdruckna mjölkslattar ska få mögla i kylskåpet för att sedan slängas bort.

Titta bakåt?
För varje år som läggs till handlingarna fördjupas och förfinas perceptionen och jag blir medveten om hur oändligt komplexa människor och människors relationer är. Jag blir medveten om att alla strävar, gör sitt bästa, försöker så gott de kan. Ibland blir det fel och ibland gör man någonting ”rätt”. Med stigande ålder (jag är ju för all del inte lastgammal men ändå) inser jag att det är väldigt liten, eller ingen, skillnad på det i grunden mänskliga i varje person. Jag känner en djup och innerlig välvilja för alla bröder och systrar som kämpar på skuldra vid skuldra i jakten på lycka och självförverkligande. Jag hoppas att 2013 blir året då ni får luft under vingarna att flyga fritt.

Titta på sin samtid?
Oändligt sorgligt. Uppgivenhet och vrede men med en strimma av ljus vid horisonten. Mänsklig medvetenhet springer ikapp med utarmningen av jorden och resurserna. Jag hoppas, även om jag inte vågar tro, att vi vaknar innan det är för sent.

Titta framåt?
Försiktigt och kisande. Världen polariserar sig: de som vill ha allt för sig själva och de som vill att alla ska få möjligheten att leva ett gott, rikt och ärligt liv. Jag vågar hoppas men vågar inte tro på en framtid där män och kvinnor (och de som vill vara någonting helt annat) av olika färg, form , tro och bakgrund önskar varandra det goda. Jag vågar hoppas eftersom jag känner det så starkt i mig själv. Titta framåt? Jag tittar och ser att jag inte kan lita på att någon annan ska ta första steget. Jag tar steget, bort från stigen och över klippkanten. Jag kanske faller. Jag kanske dör. Men i fallet får jag uppleva ett ögonblick av vild trotsig frihet som vägrar att ge vika inför hopplösheten.

Låt 2013 bli året då allt fler vågar ta steget bort från den upptrampade stigen och lämna en trygg men fängslande tröstpris-tillvaro till förmån för det berusande äventyr vi kallar LIVET!

Frej von Fräähsen zu Lorenzburg

Homoskén, Palestina och Ljuset

I dessa dagar, när ett av våra Riksdagspartier seglar mot nya höjder trots att dess politiker ertappas med fingrarna i kakburken ideligen, känns det motigt och man tappar tron på mänskligheten. December flyttar oss närmre in i vintern alltmedan Jorden vänder andra kinden till Sommarvärmen. Plötsligt känns mörkret och kylan mörkare och mer bitande än tidigare år. Samhällsklimatet hårdnar och en frost letar sig in i glappet mellan människa och medmänniska.

Man tappar helt enkelt tron på medmänniskans intelligens och inneboende förmåga till godhet.

Så underbart då, mitt i mörkret och kylan och djävulskapen, att få lite goda nyheter om tingens tillstånd.

1) Palestina tillerkänns observatörsstatus i FN. Kanske äntligen en första hållplats på den strapatsrika färden mot det erkännande av en egen stat som Palestinierna så väl behöver och rätteligen förtjänar efter årtionden av ockupation?

2) I Paris har två homosexuella män tagit initiativet till en Moské som ska verka som en andaktsplats för människor med otraditionell sexuell identitet eller könsidentitet. Moskén är också uppsamlingsplats för muslimer som inte vill tillbe på det traditionella, köns-segregerade, sättet.

Dessa små nyheter visar på ljusglimtar av hopp i en samtid där tonen hårdnar människor emellan. Som Sekulär Humanist jublar jag inombords över att  positionerna flyttas fram trots en mobiliserande ondska i form av traditionell religionsutövning och främlingsfientlighet.

Världen polariseras mellan de som vill det goda för alla människor och de som vill ha sin vilja igenom, kosta vad det kosta vill i form av mänsklig tragedi. Men idag firar jag ljuset i mörkret och hoppet i hopplösheten. Låt oss kämpa för att obskurantismens och den blinda dogmens demoniska inflytande ska tappa greppet om människornas hjärtan

Må det bli så!
Frej von Fräähsen

följ mig på twitter
följ Prinsesspartiet på fejjan

Äldre inlägg

© 2017

Tema av Anders NorenUpp ↑

error: Content is protected !!