Kategori: Uncategorized (sida 1 av 9)

Är jag värd döden?

I morgon ska jag paradera min kärlek i Regnbågsparaden i Göteborg! Jag ska tåga för dem som vill men inte kan, eller för dem som vill men inte får. Jag ska marschera för dem som blir förföljda, bespottade och slagna för sin kärleks skull. Det kommer kanske inte ändra någons situation rent konkret men jag måste i alla fall känna att jag står upp för min och andras rätt att leva ett gott och fritt liv.

West Pride pågår för fullt och kommer avslutas med karnevalyra under morgondagens manifestation. Jag ska gå tillsammans med min pojkvän och stolta vänner. Det blir kalas! Dessutom får jag chansen att inviga min nya banderoll (så håll ögonen öppna i prideparaden!):
Adobe Photoshop PDF

Som ni ser kommer jag att ändra till prinsesspartiet.se i en nära framtid vilket innebär att det blir mycket lättare att hitta denna viktiga källa till kunskap och sanning 😉

Är jag värd döden?
I morgon ska jag paradera min kärlek men det finns de som inte gillar att jag är lycklig tillsammans med en annan man. En av mina bloggfiender, Christer Åberg, sprider som alltid okunskap och hat från sin blogg apg29.nu och just idag informerar han att homosexuella är värda döden. Sedan tillägger han att vi tack och lov inte behöver döda homosexuella själva eftersom Jesus har tagit människornas synder. Gud kommer liksom se till att man får sitt rättmätiga straff ändå förr eller senare.

Bibeln lär att homosexuella är onda och värda döden. Det känns olustigt att det finns myriader okända människor där ute i världen som önskar livet ur mig. Just därför kommer jag gå i paraden i morgon. Jag firar min rätt att leva och verka och lyckas och vara lycklig.
Så det så!

Frej von Fräähsen

Vitt och skirt

God Dag!
Min kompis Sara Svanlund driver klädmärket (och bloggen) Stormhund. Sara använder mycket vintagetyger för miljöns skull och hon kombinerar ofta mönstrat och färgat på ett kul sätt. Nu senast visade hon två ljusa somriga skapelser på sin blogg, och det passar ju finfint i sommartider:

tyra_vit3 viola_vitsvart1
Spana gärna in hemsidan för fler trevliga plagg 🙂
Oh lala

Frej von Fräähsen zu Lorenzburg

 

Nybakade studenter och ångkokta prinsessor

Sjung om studentens lyckliga dag!
Min pojkväns bror har två urfina, självständiga och artiga döttrar. Idag tog  ena unga fröken studenten och nästa vecka ska den andra firas med björklöv och skumpa och lyckönskningar. Maken och jag har gått på present-safari för att hitta någon passande liten grej som tjejerna kan packa ner i bagaget när de nu springer ut i vuxenlivet. Vi fick ”Bingo” på Änglashoppen i Göteborg och inhandlade några handgjorda pastellfärgade keramikskålar som kan användas till lite av varje: karamellskål, temugg, ljushållare, tiggarskål (ja det är bistra tider för nybakade studenter….).

Eftersom solen gassade och vi hade stått och svettats tillsammans med ett tusental andra skränande primater passade vi på att gå en promenix genom Botaniska Trädgården innan kvällens studentmottagning. När hettan blev olidlig (ja för böveln, jag hade ju en ullkavaj på mig..) fick jag sätta mig på ett strategiskt placerat elskåp för att svepa en flaska mineralvatten. Då jag inte får några sponsorpengar eller liknande för att göra reklam så får alla läsare titta bort från etiketten.
IMG_3697
Jag ser, rätt och slätt, inte så snäll ut på bilden ovan och jag måste försvara mig med att jag faktiskt satt och blundade och njöt av solen. Istället ser det ut som att jag sitter lite ”von Oben” och tittar ner på förbipasserande. Det är inte von Fräähsen-style att ägna sig åt sådant osnyggt beteende – Noblesse Oblige ni vet, etc etc.

Anyhow, kvällen har ägnats åt vin och mat och mingel och nu är sessan trött efter långa dagen. Men innan det är dags för sängen vill jag, väldigt ironiskt, tipsa om en ny app för alla olyckliga homosar där ute:

Om man följer principerna som lärs ut garanteras man att kunna ”kliva in i ett nytt liv med Kristus, fri från sexuell förorening

Ja, hade det inte känts så fel, hade jag utbrustit ”Herre Gud” och himlat med ögonen! Eftersom jag varken tror på Gud eller Himlen så nöjer jag mig med att hoppas att människor växer upp och lär sig att leva med att andra människor är annorlunda än de själva.
Gäsp och natti

Frej von Fräähsen zu Lorenzburg

Men Ebba Busch för fan?!

Ebba Busch skriver en debattartikel i Aftonbladet idag. Temat är den relativa fattigdomen i Sverige och att det är ”förnedrande” gentemot de verkligt fattiga om någon i Sverige kallar sig fattig.

Ebba gör som alla sina allianskollegor när hon säger att det är Jante och den Svenska Avundsjukan™ som smyger sig in med sina kallfuktiga händer och slemmar ner den mänskliga samvaron. Det är inte de super-rika riskkapitalisterna eller investmentbankerna, som dammsuger samhället på verklig välfärd, som ska lastas. Problemet, menar Ebba, är att alla vill ha smartphones och bilar och läsplattor och Thailandsresor. Problemet, menar Ebba, är att:

[vi borde] lära våra barn och unga att de immateriella värdena är så otroligt mycket mer värda än de materiella, [och istället] arbeta för att fler får stöd att en gång för alla lämna den reella fattigdomen.

Ebba skriver i sin artikel att vi ska vara hederliga och erkänna att det är skillnader i inkomsterna och inte klyftorna som ökat. Är de inte ett och samma? Om Lilla Vilda inte har råd att åka på klassresan som Linda och Pelle kan åka med på, ja då är ju mammas och pappas (mammas och mammas/ Pappas och pappas) ekonomi ett problem som innebär att Vilda inte kan delta fullt ut i samhället?

Det är dags att Ebba och övriga Alliansen tar sitt förnuft till fånga och därefter tar sitt ansvar i att skydda medborgarna från rovkapitalisterna. De som har mest måste helt enkelt avträda lite av allt sitt goa så att de som är utan får vara med. Någon annan lösning finns inte.
Ebba, för fan, skärp dig.

Frej von Fräähsen zu Lorenzburg

Ögon känsliga för grönt

Jag sitter i pojkvännens kök i Majorna i Göteborg. Huset ligger på en liten höjd och precis utanför susar träden (Eller om det är vinden som susar i träden? Eller ett samspel mellan båda?) vackert i kör. En symfoni av gröna nyanser bäddar in mina ögon i härligt friskt fluff. Sommaren är här tänker jag, fast det inte är riktigt sant. Det dröjer nog någon vecka innan sommaren är här på riktigt.

Jag dricker kaffet, läser mina favoritbloggar och gör mig redo för sista dagen av årets Dans och Teaterfestival. En kollega till mig sade häromdagen: ”Det känns som att vara på släktträff” och hon har ju en poäng. Branchen är liten och det är ofta samma personer som minglar runt på föreställningarna och festerna men samtidigt kan man träffa unga förmågor som vill vara med och leka med alla Gamla Rävar. De är oftast roligare att prata med eftersom de inte är så upptagna med att bevaka sina intressen eller pinka revir.

Årets festival har varit väldigt trevlig: unga, gamla, insocknes och utsocknes, Svenskar och Andra. En härlig blandning av människor och konst och samtal och bärs. Det har funnits många möjligheter att mötas och upptäcka varandra i lek och allvar, och nu börjar leken lida mot sitt slut.

Idag blir det presentation av Koreografen och Ljudkonstnären Robin Jonsson som har utlovat fotbollsträning med en ”twist”. Jag kallsvettas av skräck och förväntan (gympapassen under nittitalet var inte direkt någon playground för taniga små fikusar som jag..) men samtidigt är jag ju så gammal att jag kan välja att bara säga nej tack. Det bästa med att vara vuxen är att man får bestämma själv.

Efter träning blir det en workshop om kreativitet utifrån det gamla hantverket repslagning. Jag är nyfiken!

Sist på agendan är en rykande cool upplevelse (har det utlovats) av dimma och interaktivitet. Heck I don’t know, men det låter lovande.

Sistast men inte minst blir det väl lite avslutningsmingel innan det lullas hemåt på småtimmarna. Är vädret klart kanske Barbro Hörbergs klassiska visa infriar sitt löfte om ljusa, lätta och gröna vårkvällar:

Och tänk i parken
Om våren
Med ögon känsliga för grönt
Och kastanjeblad som paraplyer
Och våra händer känsliga för allt som är skönt.

Frej von Fräähsen zu Lorenzburg

Festivalhäng i Götet

IMG_3400Efter några långa dagar på Dans och Teaterfestivalen i Göteborg är det gött att hänga lite i partyområdet och dricka bärs. Till kidsen: Ring inte polisen, Prinsesspartiet röker ju inte på riktigt! Ciggen är gjord av kartong och har använts som rekvisita i Sara Lundéns F A N -fucking- T A S T I C performance under fredagskvällen.

Dagen veks åt workshop på temat ”playground” där festivaldeltagarna samlas i smågrupper och diskuterar lekens betydelse i konsten, politiken, lärandet, livet etc. Spännande grejer men kanske inte så nya tankar, fast jag är löjligt nöjd med att jag lyckades klämma in en kommentar om Wittgenstein och ”språkspel”..

Senare på kvällen en fin interaktiv upplevelsebaserad föreställning på Trädgårdsföreningen. Mörker, en mjuk hand som leder runt, dofter och ljud som kommer svävande i rummet. Röster som viskar och väver historier i skuggorna och slutligen en vals rakt in i ett landskap uppbyggt av snören som knutits ihop som trädstammar. Så fint.

Prinsesspartiet traskade bort mot festivalområdet tillsammans med två talangfulla scenskole-elever och plötsligt hör vi en duns och ett skrik. Någon blir överkörd precis bakom oss och vi springer/ famlar efter telefonen (112!!!)/ bort till platsen. Det ser inget vidare ut. Signaler i luren/ ingen svarar/ Till slut kommer jag fram/ rapporterar olyckan. Ambulansen är där på fyra minuter (om ens det). Kroppen skakar, det inre skälver. Vi är chockade men inser att vi bara är i vägen om vi stannar. Vi går därifrån men hjärtat dröjer kvar på platsen. Man känner ju ett mänskligt ansvar för den som ligger där/ vill veta hur det går/ att hen kommer bli bra.

Vi går i tystnad, såsmåningom kommer orden, såsmåningom vill man gråta.

Kvällen avslutas dock fint, med en skrämmande och spännande performance (med låtsas-cigg i mungipan) och med några bärs. Sedan bär det av hemöver, man är ju inte tretti längre…
Adieu

Frej von Fräähsen zu Lorenzburg

Ett litet yrväder som fått en tuff deal av livet

Vi har en riktig hjälte i släkten. Ja, vi har många förstås (det krävs en ängels tålamod för att stå ut med mig som ni kan förstå..) men det är särskilt en som står ut i mängden. Vi har ett litet yrväder i släkten, en pigg och stark och spännande tjej på fyra år. Vi kan kalla henne ”V”.

Lilla ”V” fick en tuff deal av livet: Leukemi när hon var  två och ett halvt år gammal. Det har varit många resor till sjukhuset, med övernattningar och hemlängtan men det verkar som att det går åt rätt håll. Det är en lång process med åratal av sjukhusbesök och mediciner men den här lilla hjälten är inte så lätt att knäcka!

Nu har Barncancerfonden börjat bygga ett hus där sjuka barn kan få lite andrum från de tuffa medicinerna och ha en dräglig tillvaro med tillsammans med sina familjer. Huset kommer kallas HJÄLTARNAS HUS och ligga i Umeå där en stor del av barnen behandlas. Huset beräknas stå klart 2017 och det är en lång väg dit. Alla små slantar är välkomna och har du en hundring som ligger och skräpar kan du väl skänka den till Barncancerfonden? Ett viktigt sätt att bidra är att bli Månadsgivare: Man skänker 100 kronor via autogiro fram tills dess huset är klart. Ansök om att bli månadsgivare

Klicka på bilden nedan för att komma till HJÄLTARNAS HUS:

Utskrift

Skål för hjältarna!

Frej von Fräähsen zu Lorenzburg

Meditation på Piazza Dei Signori

17146961

Jag bestämmer mig för att sätta mig på torget och meditera för att få inspiration till min konstnärliga process. Jag vill ta in, och ta pulsen på, platsen där jag ska iscensätta någon sorts föreställning på lördag och nu vandrar jag runt i Verona med en improviserad meditationskudde under armen.

Jag är en främling. Folk tittar. Jag känner mig annorlunda, utländsk och malplacerad. De jag passerar tittar skeptiskt på byltet som jag bär på: en hoprullad brun filt med grön sammetskant och med ett brandgult karatebälte knutet runt om för att hålla ihop paketet till en bra form. Jag blir väldigt medveten om att jag är uttittad och jag upplever att det finns ett svagt förakt i blicken hos de jag möter. Det mesta hos mig är fel: Utlänning/ turist (kläderna skvallrar om annan smak och annan stil som går emot den lokala) och jag passar absolut inte in i den genusstereotypa kulturen. I kontrast med machokulturen som jag tycker mig se överallt måste jag framstå som urtypen av fjollan.

Jag märker spänningen i käkarna, lite snabbare hjärtslag, fjärilarna i magen. ”Om polisen kommer så spring”, orden ekar i mitt minne från morgonens informationsmöte med organisatörerna för festivalen. De har bara ordnat tillstånd för utom-normativ verksamhet för lördagen och Verona är känt för sin lite fascistiska politik. Mycket är förbjudet: Äta offentligt och att ”Campa” i stadsbilden. Nu ska jag ägna mig åt verkligt subversiv verksamhet: Sitta stilla på en offentlig plats, blunda och andas. Jag skälver inombords.

Jag tar klivet ut på torget. En ensam staty av Gamle Dante Alighieri står mitt på piazzan. Massor av små restauranger och caféer längs med kanterna, torgets mitt helt tomt sånär som på Dante (och snart mig själv). Jag styr stegen mot mitten av torget och sätter mig på postamentet som statyn vilar på. Det misstänksamma tygbyltet vilar bredvid mig, kommer inte att behövas. Jag sätter timern på 40 minuter och sluter ögonen.

Veronas röst talar till mig: En hund skäller någonstans framför mig, kaffekoppar och bestick ekar på piazzan och människoröster blandas med ljud från bilar och mopeder. Jag räknar mina andetag och fokuserar på naveln: andas in/ andas ut ett. Andas in/ andas ut två. Andas in/ andas ut tre. Och så vidare till tio för att börja om. Hjärtat bultar, oron i magen förvärras. Jag känner mig utsatt och hjälplös där jag sitter och blundar och räknar. Skrattande människor drar förbi, tornklockan (kyrkklockan?) ljuder och jag förstår att klockan är ett.

Jag sitter och räknar och andas och lyssnar. Jag blir medveten om ljuden omkring mig: hur de ekar runtom men också inuti. Ljuden uppstår i relation till mig och jag inser att objektet och subjektet inte så lätt kan åtskiljas. Klockan ljuder/ jag ljuder. Andas in/andas ut fyra. Andas in/ andas ut fem. Jag sitter stilla, blundar, lyssnar. Turister passerar, tar kort på Dante/ mig. Jag hör dem prata med varandra, skratta, skoja. Kanske undrar de vad det är för en märklig typ som sitter alldeles stilla/ alldeles ensam där vid Dantes fot. Jag tänker tanken att jag ska erbjuda dem min kropp och min närvaro som en akt av generositet. Jag tänker att jag ska erbjuda dem mitt annorlundaskap och utanförskap som en gåva att betrakta och beakta. Hjärtat slår, oro i magen. Andas in/ andas ut sex. Andas in/ andas ut sju. Tappa räkningen/ börja om.

Jag hör barn som skrattar. En familj talar franska i min närhet och jag tror att barnen undrar vad jag gör. Jag hör och känner att de är väldigt nära. En doft av cigarettrök. Andas in/ andas ut ett. Andas in/ andas ut två. Någon passerar och jag känner doften av en blommig och söt parfym. Andas in/ andas ut. Oron i magen lugnar sig. Jag känner en liten spänning i ryggraden, slappnar av. Känner en tå ligga i kläm i mina vita Converse, låter den vara. Jag sväljer. Andas. Räknar

Jag hör röster, jag tror det är en stor grupp ungdomar som kommer närmare. De står runt omkring och de skrattar och skränar och jag upplever att det är mig de skrattar åt. Jag blir rädd. Blundar. Andas. Erbjuder min kropp, min närvaro, mitt utanförskap. Jag får känslan av att de gör sig lustiga över mig och jag tänker tanken att de kanske kommer att ta sig friheter mot min person. En som är utanför är fredlös, någon som man inte behöver visa mänsklig omtanke mot. Jag andas och plötsligt infinner sig en enorm frid. Hjärtat rusar och magen oroar sig men under allt detta känner jag frid och stabilitet. Jag andas, fortsätter blunda. Ungdomarna drar vidare och jag tänker att de låter som en flock apor när de avlägsnar sig.

Plötsligt känner jag en mycket lätt beröring på mitt knä och jag öppnar ögonen. Ett litet barn ler mot mig, håller fram sin blåa plastbil. Jag möter blicken: bruna ögon, nyfikna, ser in i mina. Jag ler och vinkar åt barnet och vi har ett kort ögonblick av ordlös kommunikation innan hen går bort från mig.

Jag sitter ensam på Piazzan. Ögonen öppna nu. Jag ser allt väldigt klart och jag är väldigt lugn. Tänker att jag ska meditera en halvtimme till och ska precis sätta timern när jag inser att jag kanske inte kommer höra ljudet så bra. Experimenterar med olika ringsignaler för att hitta en som jag kommer höra. Plötsligt står en liten pojke bredvid mig, en liten lintott som kikar över axeln för att se vad jag gör. Jag provar några ringsignaler och håller fram telefonen så att han får prova. Ännu en liten lintott ansluter, kanske pojkens syster? Jag låter barnen turas om att prova olika ljud på min telefon fast jag upplever dubbelheten i ögonblicket. Fint med ett ögonblick av närvaro och kontakt men vad tänker alla andra runt omkring? Är jag en ful gubbe som leker med barnen eller är jag lite tokig som sitter där i min ensamhet på torget. Mamma och Pappa kommer och hämtar barnen. Vi ler åt varandra, familjen och jag. Vi vinkar och de är borta.

Plötsligt står ett ryskt par framför mig och frågar om jag kan ta kort på dem. ”Självklart”, säger jag.

Timern ställs på trettio minuter. Jag blundar, andas, återvänder till ett medvetande som upplever och tar in utan att censurera. Åskan rullar in över staden. Ekar mellan byggnaderna. En sval vind kommer med regnet och jag rycker till vid den första droppen. Jag blundas och andas några minuter i regnet innan jag ställer mig upp och går hem för dagen.
OM MANI PADME HUM

Frej von Fräähsen zu Lorenzburg

Resfeber!

Klockan är snart 24:00 och imorron bär det av till La Bella Italia med universitetet! Trots att jag rest väldigt mycket i mina dar, och egentligen har ganska mycket rutin, så blir jag alltid lite extra pirrig kvällen innan avgång. Man undrar ju om tandborsten, passet, rena kallingarna, solglajjorna, tandtråden, strumporna, snygga kavajen, lilla flugan… ja ni fattar. man undrar liksom om man kommit ihåg att packa ner allt.

Ett tag pendlade jag mellan Irland och England, året därpå mellan Sverige och England. Nu är jag mer eller mindre stadigt planterad i Göteborg och det är, som det heter på lokala språket: GÖTT!

Vi drar till Italien för att vara med på en performancefestival i Verona och vi blir borta i nio långa dagar. Jag gissar att det blir mycket glass och latte under vår vistelse. Kanhända Italienarna inte har uppfunnit internet ännu så jag vet inte hur pass mycket bloggen kommer uppdateras. Hör ni inget på några veckor kanske jag rymt med någon cirkus eller marsianerna eller gått i kloster i Wunderschönes Italien. Jag tror i och för sig att min pojkvän blir lite besviken om jag blir munk. Jag säger som brorsan: ”Det finns inget sorgligare än en ledsen bög”, så jag får allt se till och komma hem till lille bubben!

Dagens ord är P A I S L E Y… 
10764510_1
Ja ni ser en härligt blå och gul och röd näsduk. En riktig liten karamell för ögat och den kommer pryda sin plats i bröstfickan på min rosa kavaj när jag går på cocktail-partaj på om kvällarna. Jag har annars haft en tartan period, men det är ju bra att variera sig lite så ögonen får vila ibland 😉

Dagens höjdpunkt:
Ett kärleksbrev från Riddarhuset… Det börjar bli så dags igen. Hoppas farbröderna gör om och gör rätt och välkomnar de kloka och smarta kvinnorna i den lilla klubben:

bild

Anyways, med nattmackan i hand,
Sov sött

Frej von Fräähsen zu Lorenzburg

Vara nice eller nasty?

”Varje dag måste man välja om man vill vara ett ljus här i världen, eller om man vill vara ett mörker” (Frej försöker förklara gott och ont för åk 2 under en danslektion)

Prinsesspartiet noterar hur människor ibland helt omotiverat väljer att vara riktigt jäkla taskiga. Ållrajt jag kan ha viss förståelse för om ens handlingar utåt ter sig sviniga för att de drivs av egoism eller egenintresse men då finns åtminstone en (visserligen förvriden) positiv motivation i grunden. Man agerar för att ge sig själv en bättre upplevelse eller fördel, sen verkar det vara mindre intressant att andra får på tafsen för att man ska komma dit. Sure, inte direkt övligt hövligt sätt men ändå förståeligt.
Vad jag däremot är helt och hållet oförstående inför är ren och skär illvilja. Detta är då en negativ kraft som inte har något annat syfte än att skada andra. Ofta skänker den här typen av elakhet en sadistisk tillfredsställelse till den som sysselsätter sig med den och man verkar inte fatta att skimret av ondska som vilar över ens lilla Kerubiska ansikte är direkt oattraktivt.
Jag läser gärna mina blogg-kollegors finurligt författade små betraktelser och upptäcker att det inte är helt ovanligt att man använder sin tid till litterära lustmord av bästisar, rivaler, expojk/flickvänner eller familj. Detsamma sker på bussen, i hissen, på konsum, i TV-rutan och istortsett överallt där människor samlas.
Kanske är vi människor helt enkelt inte guds bästa barn men faktum kvarstår att Varje dag måste man välja om man vill vara ett ljus här i världen, eller om man vill vara ett mörker..   …Jag röstar för att den här trötta gamla Jorden inte behöver mer mörker just nu. Kan vi inte bara lova varandra att vara ett ljus för dem omkring oss, hjälpa till att bära det tunga och att se medlidsamt på varandras ärr? You may say that I’m a dreamer but I’m not the only one :)

Frej von Fräähsen zu Lorenzburg

Äldre inlägg

© 2017

Tema av Anders NorenUpp ↑

error: Content is protected !!